2011-12-23

Morgontimmar i Køpenhamn...

Inspirerad av min kæra væn Julia; startar jag dagen med en promenad genom Køpenhamn. Mitt lågbudgethotell ligger bara ett stenkast från Centralstationen; så jag strosar in dær, iakttar alla morgonstressade mænniskor och njuter av att før en gångs skull inte vara i deras klæder. Strosar vidare mot Nyhavn, men viker av på en sidogata och væljer Strøget tillbaka till hotellet. Den annars så sprudlande gatan ær næstan folktom; endast några skugglika expediter skymtas inne i butikerna och gatan kantas av lastbilar som skall gøra de sista leveranserna; såhær dan føre dopparedan.

Gårdagen, som jag tillbringade i min ensamhet, var skønt avstressande. Jag børjade med att strosa runt på Tivolis julmarknad, tog sedan en sallad och ett glas vin till middag och avslutade på en gammal anrik biosalong, Dagmar, med en caffé latte och en fantastisk film, med den perfekta mixen av glædje och sorg i. På något mærkligt vis ær Køpemhamn; trots att det ær så næra oss, internationellt på ett helt annat sætt. And I love it!

Next stop - Cape Town!

2011-12-21

Julepirr...

En hektisk höst går mot sitt slut; de sista dagarna har vinden mojnat något och ersatt av en krispig vinterkyla. Det lackar mot jul...

För min del innebär det ett efterlängtat återseende med världens underbaraste Jonathan, som jag har väntat och längtat! Nu är den sista pinalen nedpackad i min enorma kappsäck, jag har trippelkollat att kameran är laddad och passet noggrant nedstuvat. Det där inför-resan-pirret har börjat kännas i magtrakten och trots att ögonlocken är tunga, efter veckor av sömnbrist, snurrar tankarna så snabbt att jag omöjligt får en blund..

Det kommer bli en annorlunda jul; med sol istället för snö, ljumma vindar istället för isande snålblåst och torra röda viner, istället för must och snaps. Som jag längtar efter lite ljus istället för allt detta mörker. Julen är ju den högtid där familjen får stå i fokus; men i år för jag nöja mig med min käraste, närmaste familjemedlem (men efter dryga 100 dagar ifrån honom, vill jag inget hellre än att få krama om honom).

Jag önskar er alla en underbar jul; en liten skärva av mitt hjärta lämnar jag hos er!

2011-12-13

Jag har ett fantastiskt liv, om jag ändå hade vett att leva det!

Den senaste tiden, som har varit tuff för mig personligen, har jag burit på en märklig känsla. Det har känts som om jag åker med; som att jag är en passagerare till mitt eget livståg som rusar fram mot okända mål. Jag är alltid ett steg efter, kvar på perrongen som nyss lämnats.

Det händer roliga, underbara, spännande saker omkring mig; men jag har inte energi att uppskatta dem, jag är med fysiskt, men mentalt svävar jag bortanför, ovanför, utanför.

Det är jättemärkligt, att ha ett så fantastiskt liv, att vara precis på den plats man alltid önskat, men ändå inte kunna uppskatta det till fullo. Kanske är det som de säger; "det är för bra för att vara sant!", så någon där uppe skapade en hake; vilken gör att jag inte klarar att leva i nuet, att vara närvarande just här, just nu, där det händer. För jag lever mitt liv som i en dimma; jag är med, rör mig, snackar, skämtar, skrattar, utan att vara medveten om min del i det hela. Jag kan förvånas över min egen röst, över orden som kommer ur min mun.

Och i tystnaden lever jag i framtiden, i dåtiden och flyter med i nuet, utan att ha vett nog att njuta av färden, och jag skäms.

2011-12-07

Min årskurva...



Har suttit hela kvällen, störtförkyld och känt mig allmänt lågmäld och nedslagen. Sista månaden har det bara gått utför med mitt välbefinnande, min träning, min ambition, dvs. nästan allt det som utgör min livsglädje... Det gågna året flimrar förbi framför mina ögon; likt frusna iskristaller i mitt livs kalejdoskop.

När jag ser tillbaka på vart jag var för bara ett år sedan, inser jag att det har varit ett händelserikt, turbulent år. 2011. Vid den här tiden förra året var jag precis hemkommen från min utlandsmission i Adenviken; efter en spänd väntan var jag äntligen hemma; naturligtvis en topp i diagrammet. Inte anade jag då att det skulle komma att bli ett sådant omtumlande år?!

Tiden fram till jul var sådär förväntansfull som den skall vara och julen var mysig, om än alldeles för mycket firad. Fick en rejäl dipp i mellandagarna, en julöverdos, men den planade ut efter nyår, under mina lediga veckor i januari... Nästa dipp kom redan i slutet av månaden då jag återvände till Amf1. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men inte var det att bli behandlad som värnpliktig ännu en gång! Nästa topp kom dock redan i mars då jag gjorde ett makalöst bra vasalopp, som start på min svenska klassiker. Fortsatt under våren fasade jag inför varje dag på jobbet, men med lite mer verksamhet till sjöss tog sig våren ändå...

Och så i juni, fick jag mitt positiva antagninsbesked till Kustbevakningen. Vilken lycka! En mindre bra genomförd vätternrunda senare sade jag upp mig, lämnade in allt militärt och firade en hejdundrades midsommar... Juni började bra, med semester i Stockholm och Karlskrona tillsammans med Jonathan och våra föräldrar. I samma veva hamnade Farmor på sjukhus och i takt med att vi flyttade ut ur lägenheten blev hon allt sämre. I början av augusti avled hon. Jag och Jonathan unnade oss, trots detta, en veckas solsemester i fantastiskt vackra Italien, innan skolstarten!! Ännu en toppnotering!

Sedan for Jonathan, plötsligt till Afrika. Blev en rejäl dipp, parallellt med tuffa studier och Farmors begravning. Strax därefter sprang jag Lidingöloppet och fick min klassikertitel; men drog på mig seglivade skador som stört träningen under hösten. En fantastiskt givande praktik fylld med olja och sedan; lagar och paragrafer och förkylningar om varandra... Och en inflammation och utdragen visdomstand såhär strax före jul.

Snälla, snälla, tryck på nödstoppet till berg- och dalbanan. Låt mig få åka något lugnare; ett pariserhjul kanske, så jag kan få tid att pusta ut, tid att få överblick över mig och mitt liv igen. För just nu är jag så trött, jag orkar inte med denna turbulens mer... Jag tror inte på nyårslöften, men visst får man göra en nyårsönskning? En önskning om ett lite lugnare år, ett år med balans; för såväl kropp och själ.

2011-12-05

Hos tandläkaren är inte ens jag macho...

Till följd av en ondskefull visdomstand, har jag tvingats vara i kontakt med tandläkare fler gånger senaste veckorna, än på flera år. Misstolka mig rätt, jag har inget emot tandläkare som släkte, jag bara ogillar att själv vara i deras våld. Det är någonting med att vara helt utlämnad i stolen, med massa märkliga sugar och fingrar i munnen på en, ofta förenat med en viss smärta och en fruktansvärt dyr räkning som inte riktigt faller mig i smaken.

Nästan så länge jag kan minnas har jag gått till privattandläkare, samma som min far och hans far gått till, så länge någon minns. Det känns tryggt; hela familjen går ju dit. I samband med min tandreglering var jag väl ett hundratal gånger hos en odontolog (specialist på tänder som sitter där de inte borde) som bröt på tyska och hotade med att jag skulle få gå med underbett resten av livet. Behöver jag förklara vilken befrielse det var när jag var där för sista gången?

Bosatt som jag är, långt ifrån "min tandläkare" (även fast jag delar honom med tusentals andra göteborgare), tvingades jag nu uppsöka någon som akut kunde behandla min inflammation. Sagt och gjort, jag kände mig grymt stolt och modig då jag var där i förra veckan, ända fram tills det var dags för röntgenbilderna. Jag HATAR röntgenbilderna. Jag råkar nämligen ha en mun som är sådär hälften så stor som minsta storlekens röntgenplåt (misstänker starkt att det är one size fits all). Varje gång det är dags får de trycka in den tills den skurit sönder halva käften på mig och det är ingen ovanlighet att man får ta om bilden både en och två gånger, samtidigt som jag hyperventilerande försöker bita på rätt ställe. Denna gång gick det så illa att jag började gråta (kändes mig inte det minsta macho) och den gulliga tandsköterskan fick torka bort tårarna från min kind med medlidsam blick, mellan tagningarna.

Men detta var inte på långt när det värsta; det visade sig att visdomstanden måste bort. Idag var "D-day"! Min mage krampade av nervositet när jag satt i stolen; men tre bedövningssprutor senare var jag lite mer avslappnad, åtminstone på sidan som var bedövad. Efter en massa krafsande och bändande lyftes tandjäkeln ut; jag vart erbjuden att ta med den hem (utan extra kostnad), men avböjde vänligt men bestämt.

Idag fascinerades jag över:
1. att tandläkaren försökte konversera med mig om min kommande resa och annat vardagligt (lite som hos frisören), samtidigt som han hade hela händerna i käften på mig och höll på att bända ut min tand. Förväntade han sig verkligen ett svar?
2. Att salivsugen, den som likt en blodtörstig vampyr transporterade bort litervis av mitt blod i samband med ingreppet, är genomskinlig, och det enda man liksom kan fästa blicken på då man ligger i stolen.
3. Att nålen till tråden som stygnet skulle sys med " råkade gå av" och hamna någonstans i min blodfyllda gom (det tog flera minuter innan den var återfunnen). Vem kvalitétssäkrar denna materiel?
4. Att man alltid hamnar i ett förlamat chocktillstånd då det avslöjas hur mycket varje minut i stolen kostat. Antingen är alla tandläkare miljonärer, eller så är all utrustning förgylld eller superspeciell och därför snordyr.
5. Att jag inte har så ont att jag bara ligger i en hög på golvet och skriker och gråter (det kanske kommer), men såhär, 15 timmar efter ingreppet, sitter jag med en lagom molande verk, tillfreds på maxdosen av Alvedon och Ipren i kombination. Detta borde vara en omöjlighet med tanke på allas varnande ord och min egen extremlåga smärttröskel.

Slutligen har jag upptäckt vilken variation som finns vad gäller mixad mat. Min diet består numera av smoothies, soppor och glass. Tuggandet lär dröja innan det blir aktuellt, så idag har jag lagat en god jordärtskockssoppa. Mums! Inget ont som inte har något gott med sig, haha!

2011-12-02

Kronisk sömnbrist...

Så långt tillbaka som jag kan minnas har jag varit driven, på gränsen till hyperaktiv över tiden. Jag tenderar att fylla minsta ledig minut med någonting, att sitta stilla utan att göra någonting är en omöjlighet. Det är som att jag har en inre drift som skriker att livet springer ifrån mig om jag inte lever det här och nu. Varför bara jobba eller plugga 100%, när man kan klara 150%? Varför nöja sig med att träna 2 pass i veckan om man kan lyckas klämma in 5?

Å ena sidan är det underbart, för jag hinner med att göra fantastiskt mycket saker. Problemet är bara att det tenderar att går ut över mitt välbefinnande; det är inte många nätter som jag sover mer än 6 timmar, allt för många då jag sover färre än så... Det första som får ta stryk när jag anser att dygnet har för få timmar är just sömnen. Dessutom tenderar jag att känna mig så stressad över alla aktiviteter att jag omöjligt kan slappna av och njuta av stunden här och nu. Och vad är det då för mening?

För i mitt egenvållat hektiska liv, tenderar jag att sträva efter att hinna med allt och alla, på samma gång. Jag VILL av hela mitt hjärta och sinne vara den perfekta dottern, flickvännen, vännen, kusinen, eleven och kollegan. Allt på samma gång! Alltid finnas där, alltid hålla kontakten, alltid ställa upp. Någonstans mitt i detta virrvarr av människor och händelser som jag innerst inne bryr mig om snurrar jag allt snabbare, runt, runt tills jag tappar greppet, tills sömnbristen gör sig påmind och hela jag skriker inombords.

Ingen är perfekt, ingen klarar att hålla miljoner bollar i luften samtidigt, för plötsligt går luften ur en; ballongen spricker och man kraschlandar i en liten fuktig pöl på asfalten. Förra veckan kom livet ikapp mig; min lösning? Efter en veckas sjukdom har jag prioriterat allt det jag prioriterat bort. Mysiga fikastunder i lugn och ro med vänner jag inte träffat på evigheter, tupplurar på eftermiddagarna och tidiga kvällar, oräkneliga koppar thé och skönlitterära lässtunder. För det är jag värd - det är vad jag behöver, innerst inne, om jag känner efter riktigt noga och lyssnar på rösten som viskande försöker höras över den skrikande pådrivande. Och jag tänker göra allt för att lyssna på den. För jag har bara ett liv, och det pågår just nu...

2011-12-01

En känsla av jul...

"Det var den första december, och vinternatten hade sänkt sin vita skrud över staden och höll den i ett iskallt grepp. Långt ned, under de snötäckta takåsarna, hade julhandeln just tagit sin början. Vart man såg flockades det av nyfikna stadsbor, bland glöggförsäljare och marknadsstånd. Doften av gran och pepparkakor fick även den mest giktbrutne gamling att känna sig som barn på nytt. Alla hoppades att detta skulle bli den bästa julen i mannaminne."

Denna inledning kommer från Årets julkalender, Tjuvarnas jul. Den är precis så som jag minns kalendrarna från då jag var liten; med gnistrande snö, perfekt sagostämning och en äkta känsla. Jag minns som igår hur man blev väckt hiskeligt tidigt och med sömndruckna ögon virade in sig i täcket i tv-soffan, för de där magiska 15 minutrarna innan dagen började på riktigt. Då var det kvalité på kalendrarna. Minns ni Eddie, Teskedsgumman, Sune eller kanske Mysteriet på Greveholm? Kan inte minnas senast jag såg en julkalender och fick den där magiska känslan.

Annars har det inte varit en första december värd namnet. Ute blåser det kulingvindar, regnet piskar mot rutan och, liksom så många dagar tidigare, har dagen varit mörkt grå och disig. Tänker tillbaka på förra året vid den här tiden, då jag bara hade några få dagar kvar innan jag skulle återvända hem, från en snötäckt HMS Carlskrona till den snötäckta staden Karlskrona. Detta känns så enormt avlägset... I år vänder jag på det och far till varmare breddgrader över jul och nyår, fick en rejäl överdos av allt vad julfirande heter förra året. Jag får fortfarande kväljningar av tanken på julklappsjakt och stimmiga julkalas.

Även om julkänslan lyser med sin frånvaro i övrigt, så jag tänker minsann gå upp hiskeligt tidigt, krypa upp i soffan invirad i mitt täcke varendaste morgon fram till jul och njuta av lite julstämning. För det är ju det adventstiden handlar om; väntan och förväntan!

2011-11-28

Stormen Berit...

Känner att jag måste skriva några rader om det mest spännande som hänt i november-Sverige; stormen Berit. Namndiskussionen lämnar jag till ett senare inlägg, men kom igen BERIT?! Fanns det verkligen inget ocoolare namn? Nåväl, lämnat. Precis som jag lämnade staden i mitt hjärta, där spårvagnarna skramlar fram och såväl biblioteket som caféer har öppet även på en söndag (otroligt, men sant, kära småstadsbor!), för avfärd mot min nya hemstad på Ostkusten igår kväll.

Jag hade två alternativ; och alla som känner mig, eller träffat på mig i någon valsitutation någonsin, vet att det är minst ett för mycket. Antingen tåg; eller bil. Vilket var bäst när vinden blåser uppemot 40 m/s i byarna, en klass 3 varning är utfärdad av SMHI och man avråds från att sticka näsan utanför dörren, om inte synnerliga skäl föreligger? Hur smart verkar det då att försöka åka genom Småländska skogarna, tvärs över Sverige från ena kusten till den andra?

Jag valde tåg; av tre enkla anledningar; 1. jag tycker mycket bättre om att åka tåg, 2. jag behövde läsa, 3. jag är livrädd för att sitta i en liten bil mitt i skogen när träd blåser omkull till höger och vänster. När jag lämnade Göteborg fanns inga tecken på att just mitt tåg skulle få problem (trots att i princip alla andra tåg var inställda, vadå naiv?). Jag råkade hamna brevid en bekant från Karlskrona och när vi kommit till Värnamo säger hon; "åh så skönt, det här verkar ju gå vägen, bara 5 minuter sena". Vi kom aldrig ifrån Värnamo med vårt tåg.

Efter lång väntan fick vi däremot hoppa på en buss som kryssade sig mellan nedfallna trän i mörker, blåst och regn. När vi bara hade någon mil kvar blev vi stoppade av Polisen och ståendes någon halvtimme, medan en elledning som blåst ned över vägen bärgades. Några timmar försenad, kom jag äntligen hem. Dessförinnan hade jag en mycket spännande promenad upp för kullen, där det kändes som om varje steg kunde vara det sista... Vinden ven otäckt, trädgrenarna knakade och marken var täckt av rejäla avbrutna grenar, delar av vägskyltar, staket och annat som blåst sönder under kvällstimmarna, vilket man fick forcera med väska och motvind.

Och de som tog bilen; de var framme 21:30. Kanske inte rätt val; men åtminstone lite spänning i vardagen.

2011-11-25

Livsvisdom part 1

"Has it ever struck you...that life is all memory, except for the one present moment that goes by so quickly you hardly catch it going? It's really all memory...except for each passing moment."
Tennessee Williams

Sitter och läser om att hela livet handlar om minne i min psykologibok. Spontant vill jag värja mig mot idén... Allt jag inte minns känns ju meningslöst, och jag, med dåligt minne till på köpet, får ju ett lite sämre liv som inget kommer ihåg. Men, samtidigt, om man inte ser på det så cyniskt, så svartvitt, så är det ju fantastiskt hur minnen kan väcka känslor. Att krypa ihop i soffan med ett fotoalbum och bara hänge sig åt minnen av vad som varit, vad som format mig till den jag är och gjort mitt första kvartssekel i livet fantastiskt.

Så jag satsar på att leva i stunden, för att skapa fler tillfällen att minnas...

2011-11-23

Dödssjuk eller bara manlig?

Så har det slagit till, som en blixt från klar himmel, höstförkylningen. För min del är det inte heller den första, utan tragiskt nog den andra som drabbar mig denna höst. På detta har jag en tandinflammation, som kanhända vittnar om min första ondskefulla visdomstand. En olycka kommer sällan (läs:aldrig) ensam.

Som alltid börjar det med halsont, som övergår till knivbladssmärta i halsregionen och ersätts med en snorfylld skalle, igentäppt näsa och hosta som attackerar som värst när det är läggdags. Till på köpet har den gjort sitt bästa för att stjäla mina röstresurser, vilket i och för sig är skönt för alla som för längesedan tröttnad på mitt spontana snack mest hela tiden. För mig är det frustrerande, då detta lägligt nog infallit då vi i skolan skall öva förhörsteknik.

Jag kan villigt erkänna att jag är dålig, nej urkass, kanske sämst i världen, på att vara sjuk. Jag avskyr det innerligt! Blir jättefrustrerad över minsta skavsår, klättrar på väggarna så fort jag inte får röra på mig och göra vad jag vill och kan omöjligt förstå att immunförsvaret är så jäkla kasst att det skall ta oändligt lång tid att bli frisk. Det är utan tveckan "syndast om mig" när jag är sjuk, om jag så bara är lite småhängig.

Idag slog det mig att jag känner igen detta fenomen; det är "typiskt manligt". Innan jag får massa hatbrev (eller hatmail kanske, vem skickar brev nuförtiden?), låt mig förklara. Det är ju allmänt vedertaget att män tenderar att överdriva sina sjukdomstillstånd och gå in i ett mer eller mindre dödssjukt tillstånd, av en vanlig förkylning.

Hittade ett roligt blogginlägg, iof från ett kvinnligt perspektiv, men håll till godo - och förhoppningsvis med mig om att det finns en viss sanning i Nadias raljerande.
Min älskling är förkyld (ligger för döden enligt honom) - för så är det alltid när killar/män är förkylda! Hela livet som stannar upp och det finns inget värre. Jag klagar med honom här hemma och tycker ju självklart att det är hemskt och alldelles förskräckligt. Hur i allsin dar kunde detta hända honom, just nu? Ska laga en kyckling & grönsakssoppa som han ska få hälla i sig och mixa en massa nyttiga vitaminsmoothies. Om han kan svälja, för det är inte säkert att män kan det när dom är förkylda. I värsta fall avlider dom, för förkylningen kan ju vara en väldigt hemsk mördarsjukdom.

Jag är kanske inte dödssjuk; jag är bara lite manlig (åtminstone när jag är sjuk). Det är en liten tröst, om än klen.

Nu skall jag ta mig en hutt hostmedicin, lite nässpray och krypa ned under täcket. Förhoppningsvis överlever jag natten; det är ju trots bara en förkylning och lite tandvärk.

2011-11-21

It's a very very mad world, mad world...

All around me are familiar faces
Worn out places, worn out faces
Bright and early for their daily races
Going nowhere, going nowhere


And their tears are filling up their glasses
No expression, no expression
Hide my head I want to drown my sorrow
No tomorrow, no tomorrow

And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had
I find it hard to tell you
'Cos I find it hard to take
When people run in circles
It's a very, very
mad world mad world...

Ur Tears for fears fantastiska låt "Mad world..."


2011-11-10

Askungen...

När vardagen sätter in; när livspusslet blir sådär omfattande att man omöjligt hinner med hälften av allt man borde och när det blir mörkt långt innan skolan är slut för dagen, då känner jag mig lite som Askungen. För varje sak jag stryker på min mentala "to do"-lista, tillkommer två. Varje kväll, när jag än en gång kryper ned under täcket en timma senare än vad jag tänkt, önskar jag att dygnet kunde ha en timme, eller tre till. Är det för mycket begärt?

Idag har jag bara gjort tråkiga måsten och vardagsbestyr, lite som Askungen; nynnandes lite småfalskt på Mössens käcka arbetssång:"Hela dan får, hon arbeta, hon får jobba, hon får streta,putsa, diska, tvätta, damma, varje dag är det detsammahär hon putsar, där hon sopar, så snart dom inte ropar,det är ju hon som knogar tills hon blir alldeles virrig,darrig, stirrig."
I Askungens fall var det ju de onda styv-släktingarna som var arbetsledare, men i mitt eget liv har jag ju ingen annan än mig själv att skylla. Efter otaliga, mer eller mindre hjärtliga försök, börjar jag nu tvingas acceptera att jag nog inte kan leva mitt liv på något annat sätt än så som jag gör. Någon självdestruktiv inre kraft hos mig, pressar mig att fylla livet till bristningsgränsen, oavsett.

Nåväl, liksom Askungen, skall jag fly från alla bestyr och gå på bal i helgen; längtar!

2011-11-06

Alla goda ting är två...

Jag drar mig till minnes ett inslag Morrongänget hade i sin show för något år sedan; då de mixade saker, med devisen att allt som är gott för sig, borde vara gott tillsammans. Så är ju dock inte alltid fallet... Men, vissa saker tar fram det bästa i varandra; några "klassiker" är ju kaffe med mjölk, bröd med smör och glass med kakdeg.

Igår i affären ramlade vi på en nyhet; Dumle med pepparkakssmak! Som ni säkert läste i denna blogg för någon månad sedan förfasades jag över att julhandeln och kommersen förväntades starta redan långt innan min födelsedag infallit (dvs. mitten av oktober). Så, tro inte för en sekund att jag ändrat åsikt i detta och gått bärsärkagång i affärerna efter tomtar och julgodis. Nej, en flaska Blossa glögg 11, med arabica-smak, står och väntar på första advent i fönsterkarmen, men närmre än så är julen inte kommen...

Däremot så måste jag erkänna att jag tjuvstartade med att provsamka denna nya dumlevariant och den var PERFEKT. Tänk er dumle i kombination med pepparkaksdeg; bättre kan det nog inte bli?! Så, skynda till affärerna och smygstarta julhandlandet, med årgångsglöggen (att sparas till advent) och nya dumle (att smaska på fram tills det är dags för riktiga pepparkakor)...

2011-11-05

Alla helgons dag...

Solen strålar över ett höstgult Karlskrona, denna allahelgonadag. Småstadens tjusning (enligt vissa) att allt håller stängt på "söndagar" gör att denna lördag spenderas med en bok och en kopp thé i min fåtölj...

Och jag tänker (vilket inte är något unikt, min hjärna går på högvarv över tiden). Dagen till ära tänker jag på de som gått vidare, som tittar ned på oss från himlen (ja, jag VILL tro att det finns en sådan...) Senaste åren har jag förlorat flera av mina far- och morföräldrar, vilket alltid kommit chockartat plötsligt, när man minst anat det. Ena dagen dricker man en kopp kaffe i soffan med dem, nästa ligger de på dödsbädden. Samtidigt är jag skrämmande medveten om att många i min närhet förlorat barn, syskon, föräldrar och nära vänner. Människor som trott att de har hela livet framför sig, men plötsligt berövas detta. Jag tänder ett ljus för dem, vars låga får symbolisera den brinnande längtan hos oss som blev lämnade kvar.

Döden, som på samma gång är det svåraste och det enklaste i våra liv.
Samtidigt förfasas jag över den årligt återkommande amerikanska jippohögtiden Halloween, då små snorungar klär ut sig till skräckingjagande oigenkännlighet och går bärsärkagång efter godis. Inte nog med att jag är livrädd för de små liven, jag är ju generellt rysligt lättskrämd och det blir inte bättre av att det vimlar av vampyrer och djävular bakom knuten.
Men, det som upprör mig mest är att Halloween suddar ut det som borde vara viktigt denna helg; att tända ett ljus, dra sig till minnes stunder med de som saknas och låta det bli en päminnelse om att leva varje dag som om den vore den sista...

2011-11-04

"Alla vet att det är fel att slå barn" - eller??

Är lite i ett chocktillstånd, ett emotionellt vakuum, som uppstod efter mitt samtal med Jonathan igår. Plötsligt under vårt samtal om veckan som gått, kläcker han ur sig följande:
- Rektorn på skolan där vi verkar (i Sydafrika), är lite märklig.
- Hur då märklig? undrade jag.
- Ja, jo han verkar tycka lite väl mycket om att slå barnen...

TYSTNAD, kompakt tystnad, som omvandlades till en olustkänsla som liksom sugit tag i mig och tagit ett krampaktigt grepp om mitt hjärta.

Jag drog mig till minnes ett samtal vi hade, när vi tillsammans reste i Afrika. Någonstans i ödemarken, vid en sprakande lägereld, kom vi in på en diskussion om aga och barnuppfostran med ett välutbildat medelålders par från Sydafrika. De menade, på fullaste allvar, att man omöjligt kunde uppfostra ett barn, utan att ta till våld. Som svensk, där vi var först i världen att förbjuda barnaga, känns det så fjärran med ett samhälle, som inte bara accepterar detta, utan tvärtom snarare ser det som ett nödvändigt ont i barnuppfostran.

Mer aktuellt, mer äkta än såhär blir det nog inte. Läs
Jonas blogginlägg, förundras och förfäras. Och glöm inte att skänka en tanke, även till de tusentals barn som blir slagna årligen; här i trygghetens och rättvisans Sverige.

2011-11-03

Mer musik, mer saknad...

I'm looking at you through the glass
Don't know how much time has passed
Oh God it feels like forever
But no one ever tells you that forever feels like home
Sitting all alone inside your head...

(ur Stone Sours, Through glass)

2011-10-29

Black swan

Black swan; filmen som alla talat om, men som jag inte vågat se (för att jag är lite av en mes, som inte kan hantera otäckheter). Äntligen samlade jag allt mitt mod, och med stöttning från en trogen vän antog jag utmaningen.

I mina ögon var det en fantastisk film, inte bara otroligt dramatisk och vacker, utan även otäck och nervkittlande. En blandning mellan verklighet och önskningar och mardrömmar, en historia om en flickas strävan efter perfektion, vilket blir hennes förfall. Den aktualiserar vad psykiska och fysiska påfrestningar kan göra med en människa och ställer allting på sin spets med frågan om det är värt att gå över lik för att nå sitt mål.

Och någonstans påverkar den mig, djupt. Inte endast för att det är en välgjord film. Utan, för att jag ser fragment av Ninas brist på självkänsla, ständiga vilja att nå perfektion och strävan efter att leva upp till omvärldens orimliga krav, i mig själv. Och det, om något, skrämmer mig...

2011-10-27

Ständigt jagad...

Jag springer, utan mål, utan mening. Jag springer tills mjölksyran pumpar i mina ben och andningen är så snabb att syret tar slut och hjärtat bankar i mitt bröst. Jag springer så snabbt mina ben bär mig, ursinnigt rusar jag framåt, bortåt. Det bränner i mig, långt in i mig. Jag springer tills jag faller omkull, faller samman, rasar som ett illa byggt korthus.

Jag flyr; en flykt från det som varit, från allt som blev fel. Jag gör vad som står i min makt för att lägga det mörka bakom mig, gör allt jag kan för att glömma, gå vidare, se framåt. Men oavsett hur hårt jag pressar mig själv, hur snabbt jag springer och hur långt jag förflyttar mig, står jag bara kvar på samma ställe och stampar. Det är som om jag är fastklistrad på löpbandet; hur långt jag än springer förflyttar jag mig ingenstans.

Naivt har jag intalat mig själv, och innerst inne har jag med all min klokhet och hela mitt hjärta trott, att tiden läker alla sår. Att det går att bota alla sprickor i hjärtat, i fasaden, i sinnet. Men, jag har insett att de är obotliga. Kanske är det bra? För utan sprickorna, bristerna och erfarenheterna som livet har givit, hade jag aldrig varit den jag är eller där jag är.

Samtidigt gör det så ont att veta, att vissa sår måste bäras varje dag, livet ut. Att vissa känslor, minnen och händelser, som man bara skulle vilja sudda ut, kommer bränna till på näthinnan, när man minst anar det. Att den där känslan, av hopplöshet, av mörker, kommer jagandes och hittar en, oavsett hur listigt man har gömt sig. En påminnelse om ens svaghet, otillräcklighet. Då får man sakta ned stegen, inse att man inte kan springa ifrån allt, och istället knyta nävarna och slå sig fri. Fri från tankar som vill en illa, tankar som inte lämnar en ifred, tankar om att man inte är god nog eller duger som man är. Då får man slå en rak höger och njuta av att man, även om man aldrig blir fri, är stark nog att slå sig loss för stunden!

Livsvisdom, part 2, om den lilla kaffetåren...

Plötsligt kommer jag till ett chockerande påstående " Kaffe, för starkt eller njutet i övermått, är långt ifrån så ofarligt, som mången tror. /.../ Omåttligt bruk av kaffe förekommer bland stora delar av vårt lands befolkning. Måttligt njutet, 1-2 kaffekoppar om dagen /.../ är ett upplivande njutningsmedel.

Finn ett fel, eller fem för den delen! Och betänk storleken på en kaffekopp; vi talar ingen stor latte på Espresso house direkt (det måste ju vara en hel veckokonsumtion enligt deras mått att räkna...)






Lyckligtvis är kaffe heligt för mig och inget jag ger avkall på i första taget...

Livsvisdom... part 1

Förgyller min dag, i väntan på att jag skall bli sugen på att hugga in i kurslitteraturen om lagar och paragrafer, med att läsa min nyaste bok; "Lärobok i Hälsovård och Sjukvårdstjänst för manskap ivid Armén, 1932 års upplaga". Fick den i födelsedagspresent häromveckan av min kära svärfar och bonussyster. Denna bok, som inte är mycket tjockare än ett skvallermagasin, är proppfylld av livsvisdomar, nästintill lika aktuella nu som då. Bjuder på ett smakprov...

"En frisk kropp och en god hälsa äro en människas värdefullaste skatter. Den, som är nog lycklig att äga en god hälsa, är skyldig icke blott sig själv utan även sina efterkommande och samhället att bibehålla och om möjligt förkovra densamma.
/.../ Tyvärr äro hälsoreglerna föga kända och framförallt för litet beaktade av det uppväxande släktet. I stället är den icke ovanligt, att ungdomen underskattar eller rent av ringaktar dessa regler.
Den som lever ett sunt liv under ungdomsåren, vinner hälsa och krafter icke blott för den närmaste tiden utan även för hela livet.
Den åter, som bryter mot hälsans lagar, har intet gott att vänta, ty hans kroppsorgan undergå därigenom förändringar, som småningom gör dem förkrympta och förslappade. Denna regel har visat sig gälla för alla tider och alla folk."

Någon som känner sig träffad? Hm?!
Nästa fråga blir ju oundvikligen, - hur skall man då uppnå detta? Jo...

"Genom gymnastiska och idrottsliga övningar ökas nämligen omsättningen i kroppen, blodomloppet blir livligare och alla organ få ett ökat arbete, vilket gör att de tillväxa och bliva kraftigare. /.../ De gymnastiska övningarna skärpa uppmärksamheten och tankeförmågan, samtidigt som de bidraga till höjande av ordningssinne, behärskningsförmåga och andlig jämvikt."
Raderna ovan är särskilt tillägnade min kära, idrottstokiga särbo Jonathan.

Så, jag skall ta mig iväg till gymmet, för som man läser ovan kan det ju inte komma annat än gott av det (måste nog beakta min andliga jämvikt också!!) Och jag kan nog utlova mer utdrag ur denna gudabenådade skrift jag numer har i min ägo framöver...

2011-10-24

be brave, face life...

I'm miles from where you are,
I lay down on the cold ground
I, I pray that something picks me up
And sets me down in your warm arms...


Ur "Set the fire to the third bar" med Snow Patrol



(går på repeat inom mig...)

2011-10-23

Sunday bloody sunday..

Söndag, i Karlskrona. Vaknade med tungt huvud efter en alldeles för sen kväll på stan... Vägrade gå upp ur min varma säng, till en lägenhet i kaos efter tårtbak och klädval under stress igår (alla som har varit där, vet hur mycket oreda man kan skapa på nästan ingen tid alls). Satte på U2:s Sunday bloody Sunday på repeat, innan jag masade mig upp...

Men, det blev en fantastisk söndag. Solen strålade när jag öppnade upp balkongdörren, en svensk höstdag kan inte bli mer bedårande än vad Karlskrona bjöd idag. Det blev en långpromenad med kameran och en löptur med min kära vän Paula i höstkylan. Dessutom livade jag upp den gamla traditionen storkok, för att säkerställa att jag har mat de kommande två veckorna. Världens största köttfärskartong blev till hemlagade köttbullar, hamburgare och köttfärssås. Husmoderligt, om något.

Och så avslutade jag dagen med en glad överraskning (i ärlighetens namn hur ofta sker det??) Min psykologitenta som har häcklat mig hela helgen och veckan som var, då jag inte hade en sekund över till tentaplugg, är inte i veckan som kommer, utan först veckan efter det. Jag hade tänkt fel?! Plötsligt fick jag en bonusvecka för plugg, något som aldrig hänt mig förut. Lycka!

Dessutom har jag blivit bjuden till två officersbaler, i den annars så tråkiga månaden november. Jonathans kära syster har lånat mig hennes bedårande klänning, så min lycka finner inga gränser. Det är något visst med att få vara princessa för en kväll (eller två!).

2011-10-16

Desperationens charm

I ett svagt ögonblick hade jag glömt den desperation som uppstår på krogen, sådär en timme före stängningsdags. När man som tjej, oavsett hur svettig och ölklibbig man är, blir omringad av "hunkar" på dansgolvet, som bara måste tala om för en att de aldrig någonsin sett någon dansa så snyggt och med sådant självförtroende. Underbart!

Igår träffade jag på ännu ett praktexempel; i kön till garderoben, efter att ha nobbat sådär 10 praktexempel på "kvart över tre"-desperation:

Han: Hej, hur är det?
Jag: Åh, jag vill hem. Är så trött på alla påflugna, desperata killar som inte lämnar mig ifred...
Han: Du vill inte ses någon dag?
Jag: Nej, jag vill bara hem.
Han: Snälla.
Jag: Nej, jag tror inte det. Jag bor inte ens här i stan...
Han: Det är perfekt, då behöver vi inte ses så ofta.

Jag tar demonstrativt min jacka, drar en suck över trögtänktheten hos desperata individer av motsatta könet och lämnar honom i kön med dimmig trånande blick. Och så sänder jag en tacksamhetens tanke till de övre makterna som gjort så att jag slipper vara en av alla desperata som söker "kärleken" på krogen...

2011-10-14

Stackars Håkan...

Det slog mig idag, när jag promenerade inåt stan och funderade över livets små och stora problem, att jag faktiskt tycker lite synd om Håkan Juholt.

Inte Herr Juholt, Socialdemokraternas partiledare (hur många minuter han nu får sitta kvar) utan den ökända personen Håkan, som fullkomligt har bränt alla broar, för all framtid (betänk bara Toblerone-monstret Mona Sahlin).

Det som är mest beklämmande är, att jag faktiskt i ärlighetens namn tror att Håkan är så dum, så han faktiskt inte hade förstått reglerna (fascinerande att han blev partiledare för ett av Sveriges ledande partier, visst är det). För hade han varit så listig att han gjort det med flit, hade han omöjligt varit så korkad att han tagit risken.

Musik kan säga mer än tusen ord...

Varje cell i min kropp,saknar dig.Varje slag i mitt bröst,är ett slag för dig...


(Ur Tomas Andersson Wijs, Ett slag för dig)

2011-10-10

Jul, jul, strålande jul...

Kanske är det bara jag som är en konservativ bakåtsträvande traditionalist; som tycker att julen är en smula överskattad. Den blir ju ändå aldrig sådär gnistrande underbar som man drömmer om; utan snarare en stressig tid med hetsätande och alldeles för många släktkalas på alldeles för få gråblaskiga ledighetsdagar...

Nu skall man till på köpet inte nöja sig med en månad med julhets; nej minst tre skall vi ha (åtminstone enligt Handeln). Ett kvartal om året skall ägnas åt julklappsshopping och julpyntande i varenda vrå; devisen är att man aldrig kan börja för tidigt. Frågan man skall ställa sig är kanske om vi inte skall behålla julpyntet året om; det borde ju dra ned stressen en smula åtminstone.

Hittade ett ocharmigt klipp från TV4:s nyhetsmorgon, något år gammalt, men det belyser sannerligen det allvarliga i situationen. TV4:s trendexpert säger: "Det är lite tidigt att prata tomtar än; men absolut snart är det dags att börja prata lucior och kanske änglar"- Till på köpet, direkt efter att ha talat sig varm om rosa trädbegonier och led-belysta glastallrikar att pynta fönstren med. Vad hände med julstjärnor och hederliga adventsljusstakar, sådär lagom till första advent?? Kan inte den svenska julen få fortsätta vara sådär lagom, istället för amerikanskt komersiellt svulstig?

Min kära vän Julia, konstaterade idag samma fenomen i sin blogg, på andra sidan jorden i Australien, så tydligen är detta ett världsomspännande problem. Jag flyr julen; till Sydafrika, där jag hoppas att julhetsen är lite lugnare. Min förhoppning är en jul fylld av kärlek och värme; för det är det enda jag längtar efter.

Vill man strö mer salt i såren så kan man alltid ladda upp inför julen med diskussionen om ovan nämnda fenomen från söndagens TV4 Nyhetsmorgon.

2011-10-09

Äntligen på rätt plats, vi rätt tid...

Ja; precis så känns det.

Living my dream; äntligen!
...körandes en lagom stor (eller liten) båt förbi Vinga när höstsolen bryter igenom molnbarriären och skapar otroligt vackert ljus i horisonten. Och allt är på riktigt; ingen dröm, utan den bistraste, vackraste verkligheten som går att uppbåda.

De sista orden min kära Far gav mig innan jag åkte iväg till min första praktikperiod var: "Men, Johanna, tänk om det du har strävat efter så länge inte är rätt, om det inte är så som du tänkt dig?" Och han hade ju rätt, tänk om! Men han hade fel, till 100%. Jag älskar min dröm, även när den har blivit till verklighet; och jag tror, kanske för första gången i mitt liv, att jag är på rätt plats vid rätt tidpunkt!

2011-10-06

Höstmys...

Hm, klurade lite på mitt tidigare inlägg och kom fram till att jag kanske inte såg på världen från den ljusa sidan. Som ett försök att gottgöra detta kommer här tre idéer på vad man kan göra en regnig tråkig dag som denna för att ljusa upp livet lite.

Kryp upp i fåtöljen och mys med Mia Skäringers underbara succéshow: Dyngkåt och hur helig som helst (eller läs boken)
Trotsa regnet, på med stövlarna och gå till Droppen och lämna blod. Alla är urgulliga mot dig, du känner att du gör en insats för mänskligheten och du får både fika och en gåva :)

Baka bullar (eller köp gifflar, sjukt underskattade - kan särskilt rekommendera nya kardemummavarianten), drick thé och bara mys!

Raindrops keep falling on my head

När jag för något år sedan ombord ett krigsfartyg i Adenviken blev tillfrågad vad jag saknade mest med Sverige, så svarade jag Jonathan, och därefter hösten. Och i en bildpresentation hem till Sverige skickades just detta budskap, att Johanna hos saknar hösten mest av allt...

Nu, ett år senare och något visare, förstår jag inte alls vad jag längtade efter. Jonathan, som är i Afrika (
läs mer om hans äventyr) längtar jag fortfarande otroligt mycket efter. Men, när regndropparna faller tunga utanför fönstret dag efter dag, det är ruggigt grått och mörkt dygnet runt och kalla höstvindar viner, då undrar jag vad jag längtade till? Någon illusion av en fantasiskt färgsprakande solig höst, med svampplockning och långa promenader kanske. Men i ärlighetens namn? Har hösten någonsin varit sådan, mer än några stackars dagar om året.

Försökte skapa lite höstkänsla i min blogg; bara för sakens skull, så det blir en fin höst någonstans.

2011-10-05

Spillrorna av ett liv

När jag nu åter är på hemmaplan, i mitt älskade Göteborg, boendes på soffan i mitt barndomshem, kommer som alltid minnen från förr tillbaka. Det blir inte bättre av att vi nu har påbörjat röjningen av Farmors och Farfars lägenhet, på samma gata.

Som med alla människors bostäder, så är det otroligt mycket saker och skräp som skall värderas och tas om hand om, ett liv som har splittrats och kvar är bara spillror som skall plockas ihop efter bästa förmåga. Men det är också en forsande flod med minnen och känslor som sveper mig med. Under min uppväxt var vi i deras hem många, många timmar i veckan; satt och ritade vid köksbordet och åt Farmors omsorgsfullt lagade Farfars-makaroner, tillredda med smör och kärlek i det 70-talsgula köket...

Melankoli, inte sorg, kan nog sammanfatta känslan - blandat med en tyngd som lättar något för varje säck med tidningar som skickas till återvinning, och varje köksskåp som töms på sitt innehåll. För lika hemskt som det är att spillrorna av ett liv ryms i några flyttkartonger, lika skönt är det för varje yta som töms på sitt innehåll, för att så småningom härbärgera en spillra av ett nytt liv.

2011-09-26

En svensk klassiker


Det är fascinerande hur lätt en idé kan bli fix, hur något som i själva verket är rätt oviktigt kan bli så viktigt att man knappt kan fokusera på annat. När det i vissa fall är det som är viktigast att göra, som är svårast att få gjort (vem har inte tentapluggat och lyckats göra allt annat än just läst det som skall tenteras när kvällen kommer??).

Hm, vart vill jag komma? Inledningen gör t.o.m. mig konfunderad. Jo, för sådär 2 år sedan fick jag en galen idé om att genomföra en svensk klassiker. Inte för att jag någonsin längtat efter att åka vasaloppet, eller ens tänkt tanken på att utmana mig själv fysiskt till bristningsgränsen. Nej, jag bara satt hemma i vår pyttelilla lägenhet en vanlig måndagskväll och sa till Jonathan, "hade det inte varit roligt att göra en klassiker?". Roligt?! Så här i efterhand känns det som ett nästintill vulgärt ordval, många ord har blivit synonyma med klassikerloppen, men roligt är definitivt inte ett av dem.

Efter en hel del övertygande från min sida anmälde vi oss till Vasaloppet (det långa, för jag resonerade som så att börjar jag göra en tjej- eller halvklassiker kommer det nog vara tillräckligt jobbigt, och någon längtan efter längre lopp lär inte infinna sig). Hårdträningen började och vi var i god form inför loppet, men det året satte en lunginflammation stopp för min medverkan. Och ända sedan den där dagen på sjukhuset då läkaren på sin rond förklarade för mig att något Vasalopp var det definitivt inte tal om, så har klassikern häcklat mig; det är som om det suttit en liten djävul bakom mitt högra öra som viskat att jag aldrig kommer klara det, att jag inte är stark nog.

Hur mycket jag än har tränat och försökt förbereda mig har mitt dåliga samvete alltid kommit ikapp mig; man kan ju alltid träna med, träna hårdare, förbereda sig ännu bättre. Målet som var tänkt att bli en morot för träning, har istället skapat ett tvång - ett ständigt dåligt samvete och en känsla av otillräcklighet!

Så, i lördags, när jag med kramp i båda benen, sedan många kilometer tillbaka, tvingade mig själv över mållinjen på Lidingöloppet och plötsligt hade klarat det, så kände jag bara ren och skär lycka. Jag har trotsat mina egna, och alla andras tvivel, på om jag verkligen skulle lyckas bestiga berget. Och med segerflaggan i topp spanar jag nu framåt mot andra utmaningar i livet, för det räcker med en klassiker för min del. Jag är trött på dåligt samvete, trött på otillräcklighet. Nu tänker jag bara krypa upp i soffan och njuta av min egen tillräcklighet, hur grym jag är som har smockat min inre djävul på käften!

2011-09-25

Svagheter och styrkor

Baksidan av att vara stark, är att man sällan (läs:aldrig) vill erkänna sig svag, eller se sina begränsningar och svagheter. Alla cyklar inte 9 mil gråtandes av smärta, bara för att inte misslyckas. Men, jag gör det. Det är inte bara psykisk styrka, utan naturligtvis även fysisk. Och jag är stark - jag får ofta höra att jag är stark, för att vara tjej, eller stark för att vara liten o.s.v. Men jag har en svaghet; min rygg. Någonstans när Gud skapade mig missade han att ge ryggen samma monsterstyrka som resten av Johanna fick; vilket resulterar att jag får ont; ofta, mer eller mindre mycket i princip hela tiden... För några veckor sedan besökte jag en massör som frågade hur länge jag haft ont och ärlig som jag är svarade jag; så länge jag kan minnas mest hela tiden.

Och denna svaghet har fått mig att börja resonera kring vad jag kan göra för att förbättra situationen, så nu försöker jag lägga om min träning lite och lägga till en del yoga och annat liktydigt; för att se om det kan hjälpa. Problemet är bara att när man utövar yoga skall man vara vig, graciös och rörlig. Jag är ovig, klumpig som en elefant och stel som en vandrande pinne. För ett tag sedan var jag på ett morgonpass där vi endast var 4 utövare; en överrörlig yogainstruktör (tänk:ormmänniska), en medelålders man med yoga-andning och egen matta, en höggravid kvinna och så jag. Och jag var, med råga, den mest oviga; tufft att erkänna, men så svag är "världens starkaste"...

2011-09-22

Att göra någonting på riktigt...

Mitt liv snurrar som vanligt på i 120, utan minsta vilopaus (inte helt sant, men så känns det) och ibland vill jag bara stoppa jorden från att fortsätta runt - för jag hinner ju aldrig med.

Under början av vår utbildning, och som en genomgående röd tråd, tjatas det om att man skall stanna upp och reflektera. Reflektera över vad som hände, vad jag kände, vad jag lärde... Och innerst inne vet jag att det är klokt, men när skall jag hinna det, när jag inte ens hinner med livet från första början. Om någon har en lösning på problemet, så är jag öppen för förslag.

Något som jag återkommande funderat och reflekterat över i många år är livets stora fråga (som även är favoritfrågan till alla småungar): Vad jag skall bli när jag blir stor? Och som med alla pussel som från början verkar olösbara har bitarna sakta men säkert fallit på plats. I våras, då jag trots ett fantastiskt jobb med fantastiska kollegor, fasade inför varje ny arbetsdag och fick tvinga mig själv upp ur sängen, enbart med hjälp av "plikten framför allt-känslan", reflekterade jag oerhört mycket över varför jag kände så.

Jag kom fram till att jag avstannat i min personliga utveckling och att jag var jättetrött på att bara öva och öva, men aldrig få göra något "på riktigt". Något av det sista min dåvarande chef sade till mig var: "men, Johanna, har du inte tänkt på att gräset kanske bara är grönare på andra sidan" och jag svarade " kanske det, men provar jag inte så får jag aldrig veta om det är så...". Och än så länge har han inte haft rätt.

På min utbildning får jag hela tiden lära mig nya saker både om mig själv och att användas i min framtida yrkesroll. Och det är så roligt. Jag studsar upp ur sängen och iväg till skolan varje morgon! Dessutom får jag göra skilland, på riktigt. En annan av mina f.d. kollegor hotade mig med orden "när du står där i ditt orange oljeställ och den kletiga oljan rinner ned längs armbågarna på dig, då du, då kommer du längta tillbaka hit" - men den här veckan, när jag gjorde just detta kände jag inget annat än glädje. Lycka över att för en gångs skull vara på helt rätt plats och göra om än lite, men ändå skillnad; för miljön och mänskligheten...

2011-08-29

Nystart i ny stad...

Karlskrona, denna öarnas stad, har blivit min nya hemstad åtminstone för det nästkommande året. Mot all förmodan, och mitt eget bättre vetande, har jag kommit att älska staden; att man hamnar vid vattnet vart man än går och att de serverar världens största glasar på torget (vem älskar inte glass i stora lass?). Jag har t.o.m. kunnat ha överseende med att det blåser jättemycket nästan jämt, att någon storbystad kvinna strör underkläder utanför min trappuppgång och att i princip ingenting är öppet på söndagar...

Så under första utbildningsveckan blev jag nedryckt på jorden då staden först omnämndes som en "vindpinad avkrok" för att bara någon timma senare kallas för en "gudsförgäten håla" (av någon som bor i byn Ronneby, 3 mil inåt landet?).

Men för en gångs skull tänker jag gå på min egen magkänsla; och tycka om den vindpinade hålan, bara för att det känns bra.

2011-08-27

Ambitionen att ta sig igenom...

Ny höst, nya utmaningar. Visst känns det alltid lite så; som om hösten är en nystart. Många skulle nog påstå att nyåret är den stund på året som är bäst lämpad för nystarter, men i ärlighetens namn, vem har hållit ett nyårslöfte mer än sisådär 3 veckor?

Däremot, när mörkret smyger sig på tidigare om kvällen, de ljumma sommarvindarna byts ut mot friskare höstvindar och bladen så smått börjar skifta färg, då börjar min inspiration och ambition att spira. Då börjar nya utmaningar, nya utbildningar, nya projekt och nya idéer föds..

Denna höst bjuder för min del på mängder av nya utmaningar; ett nytt hem i kuststaden Karlskrona, en otroligt efterlängtad Kustbevakningsutbildning, ett Lidingölopp (som förhoppningsvis blir avslutningen på min svenska klassiker) och en ny ambitionsnivå. Jag har rannsakat mig själv och insett att min tidigare ambition att alltid göra mitt yttersta i allt i mitt liv; är knäckande. Skall du satsa allt, då måste du satsa på en enda sak, till 120%. Och jag har försökt, men i de flesta fall blir det bara halvdana satsningar, där jag tillsist pga. dumdristig envishet plågar mig själv igenom sömnlösa nätter för att lyckas med min övermänskliga ambition. Så, nu är min ambition att ta mig igenom, med äran i behåll, med en brinnande vilja och ett brinnande intresse; men utan utbrändhet.

Vis av erfarenhet (vid 23 års ålder?) vet jag att jag sagt såhär ett antal tillfällen tidigare, t.ex. vid diverse klassikerlopp, men när jag väl sitter på cykeln så hittar jag inte bromsen, men då får man väl rycka på axlarna och hoppas på bättre lycka nästa gång. En ambition är ju just det; en målsättning, varken mer eller mindre.

Min amibiton är att ta mig igenom denna höst och njuta av varje sekund längs vägen!

2011-08-17

Om att grunda på Landvetter...

Tiden då jag betraktade mig själv som en riktig äventyrare är för länge sedan förbi. Seglingar över Atlanten i stormvindar, skumpiga bussfärder längs Botswanas obefintliga vägar och timmar på tunisika lokaltåg är ett minne blott. Min syster och hennes kära Martin håller fortfarande fanan högt, med sin makalösa Sydamerikaresa nu i somras (läs gärna deras spännande blogg). Själv kan jag nästan bli lite trött på alla som menar att de är SÅ MYCKET mer genuina resenärer än alla andra. Läste en grym krönika i Vagabond om just detta fenomen i somras, att folk går så långt och snålar så mycket på resande fot, så att det tillsist inte njuter eller faktiskt upplever någonting (annat än likartade och billig öl på supersunkiga hostels).

Nåväl, jag gjorde revolt, medgav att jag gillar att äta och dricka gott, egentligen mest vill hänga på stranden och inte har något emot att åka på arrangerade utflykter. Sagt och gjort, så bokade jag och Jonathan en äkta charterresa. Efter lite strul med pass på ambassader, internationella id-kort och samtal till Island (lång historia) kom vi iväg på vår solsemester. Jag hade maxat mina 15 kilo + 5 i handbagage (+en extra digitalkamera) och tryckt ned alla snygga kläder och skor jag ville, samt mängder av pocketböcker..

Så, sådär halv sex på morgonen på flygplatsen upptäcker jag något - trots att jag förfallit, är jag lååångt ifrån en äkta charterturist. Vi köpte en hutlöst dyr smörgås och det obligatoriska morgonkaffet (så att även jag vaknade till liv) och började nyfiket kika oss omkring. Nästan ALLA runt omkring oss drack alkohol (utom stressade småbarnsföräldrar), i mängder, innan 06.00 på morgonen. Själv kan jag inte ens få i mig marmelad på smörgåsen vid den tidpunkten och här såg vi exempel på gubbar och ungdomar (i vår ålder) som sippade rosé, klunkade sprit och hinkade bärs. Det normala var alltså inte att dricka kaffe på morgonen utan att svepa en 4:a och en öl :) med motiveringen "Lika bra att grunda på Landvetter..."

Sådär härligt charterslussade hamnade vi till sist på vårt bedårande kalabresiska hotell Ruralia, långt upp i bergen med havsutsikt och liten pool. Långt ifrån all-inclusive hotell, supande svenska semesterfirare och barnfamiljer. Muminklubben i all ära, och en dag kommer jag nog tacka Gud för att den möjligheten finns, men den höjer inte direkt min semester.

Italienska sydkusten bjöd på fantastiskt soligt väder, uppfriskande bad, dramatisk natur med klippor som liksom nästan ramlade över kanten mot stränderna långt nedanför och mysiga gränder med småförfallna hus... Och vi hade semester; åt italiensk glass varje dag (det måste man när man är i Italien kom vi fram till), drack vin, åt pizza, pasta, tiramisu och drack små starka espressos. Och vi njöt i fulla drag av att bara ha en hederlig solsemester; kravlöst och lagom chartrigt, åtminstone för oss...

So long, next stop Karlskrona!

2011-08-06

Bröllopsyra...

Jag har längtat och väntat och längtat och väntat; efter att få gå på bröllop. Mitt senaste bröllop var för snart 15 år sedan, då min moster stod brud och ända sedan dess har jag spanat efter en ny inbjudan.

Äntligen, 3 bröllopsinbjudningar - men till min stora fasa var alla bröllop på samma dag, i olika delar av vårt avlånga land. Efter en hel del ångest; från Jonathans sida, valde vi ett av bröllopen och "tonight's the night".

Den fantastiska brunguldiga klänning jag köpte för sisådär 3-4 år sedan, just med bröllop i åtanke blev dock bortröstad av Jonathan till fördel för en syrenlila variant (som iof matchar ett par fantastiska låga skor som jag ännu aldrig använt) som jag strax skall dra på mig och jag hoppas att det blir sådär sockersött och alldeles underbart romantiskt som bröllop alltid är på film och i min fantasi
!

2011-08-03

Karlskronabo...

Så; då var flytten klar. När mina kära föräldrar som slitit i drygt 2 dygn tillsammans med mig hoppade in i bilen, tog de regntunga molnen med sig och försvann, fylldes den lilla lägenheten i den lilla "staun" med ett vakuum; jaha vad händer nu? (tomrummet fylldes dock någon timme senare när Jonathan med föräldrar anlände för en mini-weekend i staden)... Men; är det inte alltid så - när man slitit och jobbat mot någonting och plötsligt upptäcker att man är framme, att man inte riktigt vet vad man skall ta sig för?!
Så, vad blev det då? Jo, SEMESTER, äntligen! Och lyckligtvis har min nya hemstad visat sig från sin absolut bästa sida; strålande sol, ljumma bad, båtturer i skärgåden, fotograferat (till Jonathans stora förtret), jätteglassar på Glassiären, vin på balkongen och långa promenader längs vattnet. För er som inte varit i Karlskrona, så är hela stan ett gäng sammanknutna öar, alltså det är aldrig många meter till vattnet. Detta gör ju tyvärr att jag inte kan skryta så mycket med min havsutsikt, men det kan jag leva med... Sommar i Karlskrona är underbart så än så länge älskar jag allt med staden (utom det faktum att blekingska lite beklagansvärt är en smått gnällig dialekt)...

2011-07-26

KAOS

Ja, så känns det; mitt i flytten... Alla har väl varit där någon gång? 3 dagar kvar; miljarder högar av prylar högt och lågt som balanserar på hundratals väskor, kartonger och lådor. Och mitt i detta kaos (ja, så vill jag benämna det) så skall det bakas, tvättas, städas och framförallt (vilket lätt glöms bort) levas.
Jonathan har blivit min ständiga broms då jag huvudstupa velat kasta mig in i nya projekt innan de tidigare är slutförda, eller när klockan för längesedan passerat läggdags. Tack!

Som den ordnörd jag är började jag fundera på ordet KAOS och vad det egentligen betyder; lyssna på det här: Kaos har att göra med oförutsägbarhet och härstammar från ett grekiskt ord med betydelsen "rymd", men som pga. missförstånd fick känneteckna "oordning". Om man ser ur ett naturvetenskapligt perspektiv är kaos i själva verket en benämning på en särskild typ av ordning där en liten förändring kan orsaka en drastisk förändring i ett senare skede. I samband med dessa efterforskningar på wikipedia hittade jag kanske det ord jag egentligen letade efter; kaordisk - vilket betyder en harmoniserande kombination av kaos och ordning... Ja; just nu är mitt liv lagom kaordiskt :)

2011-07-15

Hemma på vår gata i stan...

Senaste månaderna har det varit kaos hemma på vår gata i stan. Varför nu detta, kan man fråga sig? Jo, någon snäll överambitiös landskapsarkitekt har beslutat att dekorera om gården.

Det slitna blå bollplanket som tidigare prytt gården revs bort och har nu, efter månader av fridstörande jobb (som dessutom dammade ned mina nyputsade fönster, så vi än en gång inte kan se om det är mulet eller ej ute) har det ersatts av en konstgräsplätt. Ja, ni läste rätt; ingen fotbollsplan utan bara en oäkta gräsplätt. Dessvärre hindrar detta inte områdets sisådär hundra smått skräniga ungar i alla möjliga åldrar (missförstå mig rätt, jag älskar barn, bara inte dygnet runt skrikandes precis utanför mitt fönster) att älska denna plats.

Och då ställer man sig ju nästa fråga; vad gör man på en sådan plätt?? Svaret är "Wrestling". För oss som är födda på 80-talet, eller ännu tidigare (och lekte pantgömme eller spelade boll när vi växte upp) kommer här en förklaring: Man delar in sig i par (gärna liten mot stor), hittar en tom plats, säger 1-2-3-Wrestling och sedan brottas man tills den ena börjar gråta, skrika eller på annat vis visa sitt missnöje. Underbart!

Och till på köpet, en bit bort har samma landskapsarkitekt satt en zebra, en snigel och en orm mitt på gräsmattan. Jag kan inte hjälpa att tänka att det var bättre förr...

2011-07-13

Hos frisören...

Så var det åter dags. Tiden har hunnit ikapp mig, som så många gånger förr, och plötsligt inser jag att fågelboet på mitt huvud (fd. hår i ngn typ av lättskött halvtrist frisyr) borde ha åtgärdats för sådär 100 veckor sedan. Så, efter mycket ågren tar jag mig i kragen och letar mig in på någon dåligt upplyst frisersalong, gärna på någon bakgata. Av med kepsen och solglasögonen och fram till första bästa frisör.

"Hjälp!!" Tänker denna chockat; "ännu ett hopplöst fall", men säger: "Välkommen, vad kan vi göra för dig" (och tänker: jag kan göra vad som helst utom något åt skatboet ovanför ögonen).
"Hm, jo det börjar ju bli lite slitet, så jag tänkte det var dags att toppa lite" mumlar jag fram och skruvar på mig.
"Jaha, och vad hade du tänkt dig idag då?" frågar frisören inställsamt (och letar febrilt efter någon ledig kollega som kanske kan tänka sig detta hopplösa fall).
"Ja, jag tänkte mest klippa bort det slitna och fräscha upp det lite" mumlar jag knappt hörbart.
"Det slitna" utbrister frisören och ser ut som ett frågetecken. (Och tänker: "Snaggat, var inte det några år sedan det var modernt??".
Pinsam tystnad följer...

Så småningom sansar sig frisören och utrbrister lagom bistert: "jaha ja, är det okej om jag tar en 2-4 cm överallt..."
Och så börjar kampen mot tovorna och de kluvna hårtopparna, vilket pågår en evighet, minst.
Plötsligt ställer frisören frågan: "Och vad brukar du göra med ditt hår?" (och tänker förmodligen, "vad i hela friden har du gjort med ditt hår?). Jag börjar svettas, tänker febrilt och svarar "Äh, hum - skall jag vara ärlig, brukar jag inte göra någonting alls." Och allt som hörs från frisörens sida är en suck, över denna hopplöst förlorade själ.

Mysiga kallsupar

Så var det gjort, 3 av 4 avklarade.. Vansbrosimmet, detta skämt (enligt mig) jämfört med övriga Klassikerlopp, där det jobbiga är resan upp snarare än själva loppet. Okej, missförstå mig rätt, men det känns lite skevt att det går snabbare att simma loppets 3000 meter i älvarna, än vad det gör i simbassäng; och inte så lite heller. Simbassängstid: 1h 20 min 30 sek (cirka) Vansbrosim: 1 h 0 min 33 sek (exakt). Uppenbarligen ställer motströmmen till med mindre än vad medströmmen hjälper till... Och så värst kallt var det inte i år heller, ca 19 grader kallt - eller varmt kanske om man skall vara korrekt.

Så, en timmes simning i Vanån och därefter Västerdalälven. Tusentals små huvuden i olika glada färger som guppar framåt i långsam promenadtakt där det är omöjligt att urskilja vem som är vem; förutom en rastafari i min startgrupp som hade tre gånger så högt placerad badmössa förstås. Min stackars mor sprang längs med sidan (och fick nog mer träning än mig) för att försöka urskilja och fotografera mig bland hundratals vita badmössor i plurret. Och vad fick jag?? Ungefär 3 liter ljummet äckelpäckligt älv-/åvatten i mig (som gjorde mig kissinödig ett helt dygn efteråt) och ett tjugotal sparkar under en timmes tid. Usch och fy, det om något är nog den stora utmaningen. Efteråt i den milslånga duschkön var det massa tanter som talade så varmt om hur mysigt loppet var och att de minsann skulle göra detta nästa år igen. Där någonstans insåg jag att våra definitioner av mysigt är milslångt ifrån varandra och jag kan nog lova att det dröjer många år innan jag hoppar i någon å igen; åtminstone med en ful badmössa på knoppen.

So long!

2011-06-29

Sommarlov...

"Mitt sommarlov, vad jätteskönt mitt sommarlov skall bli. Då är man ledig hela långa dan. Och alla människor vill ut på landet, och nästan ingen vill gå kvar i stan.
Mitt sommarlov, vad jätteskönt mitt sommarlov skall bli. Med bad och sol och jordgubbar och glass. Tänk när man springer barfota i gräset, och humlor surrar kring i solens gass.
Och jag skall önska mig många soliga dagar..."

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv... Och jag skall ha ett långt långt sommarlov i år :)

2011-06-26

IQ fiskmås

Föreställ er världens största trut (fiskmåsliknande varelse) som hittar en lutande markis, belägen strax ovanför en uteservering. "Där hade varit gött att sitta" tänker truten och flyger dit. Lutningen på markisen gör dock att den börjar glida nedåt, så den springer allt vad den har med sina små pinnar till ben (lite som om den sprang på ett löpband) men rasar ändå närmre och närmre kanten, för att till sist rasa av, eller kanske få lite fotfäste för en kort stund, innan den rasar ner. Och någon minut senare är samma trut tillbaka på samma plats och gör samma sak. Plötsligt blev det klart för mig vad uttrycket IQ fiskmås innebär (och att det är en sanning).

(En kort reflektion efter att ha tagit en lunch med Julia på stan, ett stenkast från Kopparmärra, där fåglarna susade farligt nära våra huvuden och så småningom gick till attack mot ett grannbord).

2011-06-19

Minnet är gott men kort...

För ganska exakt ett år sedan, befann jag mig i Motala, gråtandes under ett träd. Totalt utmattad efter den största utmaningen i mitt liv; att otränad cykla 300 km runt Vättern... Då lovade jag mig själv, dyrt och heligt, att aldrig utsätta mig för detta igen...

Men minnet är som man brukar säga "gott men kort".

En utlandsmission senare, ett missat Lidingölopp och ett genomfört Vasalopp - och så kom suget efter att få genomfört den där eftertraktade Svenska Klassikern.

Så jag började lura mig själv mentalt. Alla vet ju hur det är; att man lätt kommer ihåg det som var positivt, och glömmer det jobbiga... "Det var väl inte så jobbigt förra året, jag var ju otränad, sådär ont gjorde det väl ändå inte" o.s.v. Så, i ett svagt ögonblick (jo, jag har faktiskt sådana) bestämde jag mig för att ännu en gång cykla runt Vättern, för att få till min Klassiker.

Och resultatet; en halvkass tid, en lös sadel under flera mil med uppförsbackar och smärta - överallt i många mil. Att vara något bättre förberedd hjälpte uppenbarligen inte för att göra turen mindre smärtsam. Jag var så besviken och ledsen, över att jag inte fick min revansch, att jag inte lykades genomföra en Vätternrunda med solsken i blick, att jag inte kunde gå i mål och vara en av de där lysande glada personerna som de intervjuar. Istället hamnade jag, precis som förra året, under ett träd i Motala; en liten utmattad, sliten trasa, med tårarna rinnandes längs med kindbenen.

Så nu lovar jag, dyrt och heligt, att jag aldrig, oavsett vad som kommer hända, skall cykla runt den förbaskade sjön igen. Och skulle minnet vara kort även denna gång, så finns det nog människor i min närhet som kan uppfriska det...

2011-06-08

Lycka och att lyckas...

Ibland kan livet te sig orättvist. Man kämpar och sliter i motvinden, stångar sig blodig gång på gång, men snubblar ändå på mållinjen, eller lånt innan den. Förmodligen kommer det just då någon med "medvind i ryggen" också och bara susar förbi.

Vid sådana tillfällen händer det faktiskt, trots att jag innerst inne har svårt att erkänna det, att jag blir lite bitter och cynisk, att det känns som om livet är orättvist mot mig. Jag som alltid har kämpat stenhårt, men ändå oftast inte nått hela vägen fram, som nästan aldrig fått något gratis i livet. Medan somliga får allt serverat på silverfat; de vinner 100 000 på triss och skrapar x10 i botten, någon ringer dem med ett erbjudande om drömjobbet som de inte ens har bemödat sig med att söka. Livet är orättvist blinkar för mitt inre, som en neonskylt i någon asiatisk stad, uppsatt bara för att håna mig.

Men så slog det mig, att lyckan när man uppnår ett mål, när man kommer fram till den där ouppnåeliga punkten som man siktat mot så länge, och kämpat så hårt för att nå - den känslan kommer "medvindsseglarna" aldrig få. Idag finns det hundratals självhjälpsböcker i handeln om hur man skall bli lycklig. Men glömmer inte folk oftast det enklaste, att det är du och bara du som avgör om du blir lycklig eller ej. Det är inte antalet böcker om lycka du slukat som är avgörande, kanske tvärtom. "Lycka är att kunna gilla läget - och sig själv. Lycka finner man i själva strävan mot meningfulla mål..." Dessa visa ord kommer från Bengt Brülde, lyckoforskare, och tänker jag efter så är det nog så enkelt, men ändå så svårt.

Och just nu är jag lycklig! Det bubblar och spritter i hela mig och så fort jag kommer att tänka på min lyckokälla så lyser hela jag upp, både inombords och utombords. Jag har äntligen nått det mål jag strävat mot i snart tio år, jag har blivit antagen till Kustbevakningen, och min lycka finner inga gränser. Dessutom, vilket kanske är underbarast av allt, är att jag har otroligt många nära och kära att dela denna lycka med, de som vet hur hårt jag kämpat och just därför är extra lyckliga, för min skull. Lycka är att få glädjas åt sina egna och andras framgångar, och den kan inte köpas för pengar, men kanske för lite blod, svett och tårar...

Kärlek (och lycka...), Johanna

2011-05-23

En lycklig varvshjälte

Med hamrande hjärta och darrande ben stod jag i lördags jämte tusentals löpstarka män och kvinnor, redo för vårens stora utmaning; världens största halvmaraton - Göteborgsvarvet. Jag har aldrig sprungit varvet, jag har aldrig sprungit så långt tidigare, så mitt mål var att ta sig runt, utan skador, och bara njuta av loppet och löpningen genom staden. Benen kändes lätta, andningen lugn och svetten lackade sådär lagom mycket. Kilometer efter kilometer avverkades längs folkfyllda gator och mindre än två timmar efter att startskottet gått passerade jag mållinjen. En hjälte, så lycklig, så stolt.

Att kalla sig för hjälte? Kaxigt, eller välförtjänt - det ligger nog i betraktarens öga. Men att tillsammans med tusen och åter tusen andra hurtiga pinna sig igenom (eller kanske pina sig igenom?) 21097,5 meter är en prestation, oavsett tid. Och när man släpade sig de sista tunga stegen över mållinjen, på stumma ben som sagt upp sig redan vid foten av Avenyn, så kände man sig just så, som en hjälte, som någon som gjort det omöjliga. Att dessutom, för min del, göra det på drömtiden 1.44.08 är nästan lite för bra för att vara sant...

Men, lika mycket hjälte som jag som sprang loppet är, det är alla de fantastiska människor som stod vid sidan av, hejandes, spelandes, leendes. Utan er vore varvet inte värt att springa, utan er vore folkfesten inte ett faktum. Så tack, tusen tack!

2011-05-18

Sikta högt och hamna på månen (eller varför inte i Karlskrona?)...

Drömmar är livsnödvändiga, de är vad som för en framåt, inspirerar en till små- och stordåd och de är det som lyser upp även den mörkaste vinterdag.

Min dröm, den största av de alla, är att bli Kustbevakare. Och fram tills för några veckor var den just så som drömmar vanligtvis är, fjärran, nästintill ouppnåeliga. Men, ibland påminns man om att man aldrig skall sluta drömma, för drömmar kan bli verklighet.

Och idag, är jag ett litet steg på väg och kanske, kanske tar min dröm mig till månen, eller åtminstone Karlskrona, redan till hösten?!

2011-05-12

Jag vill ju bara vara lite manãna...

I förra veckan då vi var ute på övning satt jag och min kollega Per och diskuterade livets små och stora frågor... Vi talade om drömmar och att besanna dessa. Vi ramlade in på Australien och till min förvåning och fasa upptäckte jag att vi inte delade åsikt om landets förträfflighet. Jag har en skimrande glorifierad bild av Australien som stället där alla är "avslappnade och chilla", lite sådär skönt manãna. När jag förklarade detta för Per brast han ut i gapskratt!

Jag förstod ingenting. Ingenting. Så småningom hade skrattattacken lagt sig och förklaringen kom: "Johanna, du är nog den minst manãna jag träffat i hela mitt liv" (och vi har känt varandra i fyra månader, knappt). Först försökte jag argumentera emot och påstå att jag visst kan vara spontan, avslappnad och ta dagen som den kommer. Men, sakta men säkert kom den chockerande insikten att det är sant, till 100%.

Jag är Mästarnas mästare på att planera mitt liv (och även ibland de i min närhets). Jag fyller varendaste tom sekund med något meningsfullt och blir tokstressad om jag inte har total kontroll, eller ve och fasa, något går snett eller bara inte blir precis som det var planerat från första början. Det är inte omöjligt att jag jobbar heltid, pluggar halvtid, genomför en klassiker, går en steppkurs och däremellan försöker vara den perfekta systern, dottern, flickvännen, det är så. Om jag rannasakar mig själv i skrivande stund har jag inte en endaste ledig timme den kommande veckan, för något spontant eller bara lite lugn och ro.

Och allt jag vill är ju bara att vara lite manãna, åtminstone någon gång ibland. Att ta livet som det kommer, med en klackspark. Att ha en hel vecka, utan ett enda måste, en enda plan. Skall det vara så svårt?!

2011-04-01

Vårkänslor och oanad köplust...

Så har äntligen, äntligen snön försvunnit sin kos - åtminstone i Gbg:s trakten. Dock har jag tillbringat i princip lika mycket tid i Stockholm sista veckorna, på diverse jobbrelaterade aktiviteter - och där ligger snön kvar i stugknutarna. Trots allt har känslan infunnit sig, och med den viljan att förnya sig (som märkligt nog dyker upp varje år vid ungefär samma tidpunkt?!) Första och viktigaste projektet; som jag pga. av dess svåra karaktär sparade till sist, var projektet ny cykel. Min gamla trotjänare; Batavusen, har gjort sitt och sade upp sig efter en tuff terrängcykling förra hösten. Numera skramlar den som Långbens husvagn på julafton och har mycket intermittent fungerande växlar. Idag, lyckades jag dock ta mig till cykelaffären och efter sådär 100 varv på diverse modeller runt parkeringen fastnade jag för en fantastisk ny bekantskap. Det blev en otroligt läcker hybrid (dvs. någon typ av mer robust cykel med lite landsvägskänsla) som gav mig "må-bra-känslor" i hela kroppen. Så om någon vecka när mitt exemplar är levererat och ihopmonterat så kommer "Lila-faran" göra gatorna osäkra (det kan ju ta lite tid att vänja sig vid 24 växlar och handbromsar..) Projekt nr 2 var att hitta en ny doft; vilket inte är det lättaste. Det visade sig nämligen i julas att jag och Jonathans kära mor har haft exakt samma parfymer över tiden (inte så gott betyg till mig kanske, när "Svärmor" har använt mina favoritparfymer sedan jag föddes ungefär). Det svåra är ju att jag har kommit att älska parfymerna jag använt sedan tidigare, de har känts som "mina". Men, när man är 23 får man väl vara beredd att ändra sig. Så, nu har jag funnit den (efter många månaders klurande), Calvin Kleins Euphoria. Lyssna på den här beskrivningen: "en elegant, exklusiv och orientalisk doft som ställer exotiska frukter, förföriska blommor och fylligt gräddiga noter i kontrast mot varandra!" - Låter ju som jag i ett nötskal. Och nåde den som snor min nya doft.. Och så till det årliga ångest-valet - ny bikini! Som av en slump ramlade jag på årets godbit, i år blir det en polkagris-Johanna på västkustklipporna :) Oj, oj, oj - nu har det blivit en wannabe-modeblogg av webbplatsen där jag samlar mina tankar; det trodde jag alddrig. Men, då kan jag ju passa på att ställa frågan som är (eller borde vara på allas läppar) kommer det komma en kortärmad och kortbent Onepiece till sommaren??

2011-03-11

Bobby Dog

Fick precis det charmigaste erbjudandet någonsin.

Farmor ville att jag, Mamma, Pappa och hon skulle gå på Bob Hund på Trädgår'n på Pappas 53:e födelsedag. Äta lite gott och sedan njuta av konserten... Att Farmor inte har den blekaste aning om att Bob Hund är skånsk alternativrock som man lär sig lyssna på när man är ung, kär och dum framgår ju med all tydlighet för alla som någonsin hört något av Bob Hund.

Mina kära föräldrar, kände sig lite tveksamma och provlyssnade på två halva låtar igår och kom lite sjöraskt på att det här med Bobby Dog inte var något för dem, som Mamma uttryckte det: "Jag hade hört nog för resten av livet".

Men att vilja gå på Bob Hund med sitt barnbarn, det är nog den ultimata kärleksförklaringen från en Farmor!

2011-03-08

Gustav Vasa och jag!


Så, 18 månader efter att jag bestämde mig för att följa regenten Gustav Vasa och åka skidor 9 mil från Sälen till Mora blev det av. I mellantiden hann jag med en dubbelsidig lunginflammation och massa tårar över att min första anmälan rann ut i sanden... Men inget smakar så sött som revansch. Och jag har blivit en mycket bättre skidåkare sedan sist; 50 mil i benen gjorde skillnaden mellan fall var 5:e kilometer och fall var 5:e mil.

Så måndagen innan det stora loppet ställde jag upp i Försvarsmaktsvasan; solen strålade och vi hade vallat för tio grader varmare än vad vädergudarna bjöd på. Men det var jättevackert, blåbärssoppan var lagom tempererad och första tre milen var jag oförskämt pigg... När backarna började smög tröttheten sig på, men segheten övervann tröttheten. Fram tills det var 25 kilometer kvar. Då var det bara "pannben" som gällde. (Förklaring för Icke-militärer: psyke) Jag tog loppet stavtag för stavtag, kilometer för kilometer och tog mig i mål på en kanontid; drygt 90 minuter snabbare än vad jag vågat hoppas på i min vildaste fantasti. 7:21:47 stakade jag över mållinjen på, vilket var nästan 20 minuter snabbare än sambons tid från förra året, och 40 minuter snabbare än min vältränade manliga militär-kollega på grannplutonen (de som går långt och bär tungt). Snacka om att jag är en stolt liten seg tjej nu!!

Och icke att förglömma blev jag ju lokalkändis i Dalarna. När jag kom till Oxberg och hade sådär 28 km kvar, precis när jag tryckt munnen full med russin (suveräna hamsterkinder) kom en SVT-reporter och tryckte upp en mick i ansiktet på mig. Det enda jag kunde tänka på var att jag inte fick spruta ned henne och kameramannen med russinspott för det skulle ju bli you tube nästa. Så under mina tio sekunder av "Fame" lyckas jag snörvla rejält, dra ett dåligt skämt och skratta åt mig själv. Ocool, känd i Dalanra men en "riktig" vasaloppsvinnare, det är vad jag är!