2011-06-19

Minnet är gott men kort...

För ganska exakt ett år sedan, befann jag mig i Motala, gråtandes under ett träd. Totalt utmattad efter den största utmaningen i mitt liv; att otränad cykla 300 km runt Vättern... Då lovade jag mig själv, dyrt och heligt, att aldrig utsätta mig för detta igen...

Men minnet är som man brukar säga "gott men kort".

En utlandsmission senare, ett missat Lidingölopp och ett genomfört Vasalopp - och så kom suget efter att få genomfört den där eftertraktade Svenska Klassikern.

Så jag började lura mig själv mentalt. Alla vet ju hur det är; att man lätt kommer ihåg det som var positivt, och glömmer det jobbiga... "Det var väl inte så jobbigt förra året, jag var ju otränad, sådär ont gjorde det väl ändå inte" o.s.v. Så, i ett svagt ögonblick (jo, jag har faktiskt sådana) bestämde jag mig för att ännu en gång cykla runt Vättern, för att få till min Klassiker.

Och resultatet; en halvkass tid, en lös sadel under flera mil med uppförsbackar och smärta - överallt i många mil. Att vara något bättre förberedd hjälpte uppenbarligen inte för att göra turen mindre smärtsam. Jag var så besviken och ledsen, över att jag inte fick min revansch, att jag inte lykades genomföra en Vätternrunda med solsken i blick, att jag inte kunde gå i mål och vara en av de där lysande glada personerna som de intervjuar. Istället hamnade jag, precis som förra året, under ett träd i Motala; en liten utmattad, sliten trasa, med tårarna rinnandes längs med kindbenen.

Så nu lovar jag, dyrt och heligt, att jag aldrig, oavsett vad som kommer hända, skall cykla runt den förbaskade sjön igen. Och skulle minnet vara kort även denna gång, så finns det nog människor i min närhet som kan uppfriska det...