2012-02-10

Jag bryter ihop, och kommer igen...

Det har varit en tuff vecka, kanske en av de psykiskt mest krävande någonsin i mitt liv. Jag har lyckats med det jag trodde var omöjligt, misslyckats med det jag trodde var möjligt. Jag har upplevt tårar och enorm smärta (såväl fysisk som psykisk), egenorsakade såväl som påtvingade. Jag har lärt känna mig själv, utforskat mina styrkor och begränsningar och tvingats lära mig att acceptera dessa, att leva med dem. För vem jag är, i grund och botten, är redan förutbestämt. Hur jag väljer att forma mitt liv, är ju det som jag själv kan bestämma.

Det har varit tufft ända sedan skolan drog igång efter jul.. Jag väntar med spänd förväntan varje ny måndag på en "lugn vecka", men än så länge har jag väntat förgäves. Är det inte ofantligt mycket ny fakta att banka in i min redan överfulla hjärna, så är det nya livsbeslut, nya utmaningar eller olyckor som kommer som blixtar från klar himmel. I takt med allt detta blir jag tröttare och tröttare.

"...men fredag är ändå den dagen som känns bäst." Så känns det just nu. Har krupit upp i favoritfåtöljen, med en stor kaffe och ett glas vin och bara är. Njuter av att vara själv, njuter av att just för stunden strunta i alla krav, måsten, misslyckanden och självförebråelser. Mitt liv blir så lätt "min kamp", istället för att få vara "mitt liv"; rikt i sig självt. Jag för ett krig mot mig själv; kämpar för att bli, istället för att bara vara. Och jag bryter ihop, och kommer igen!