2011-12-02

Kronisk sömnbrist...

Så långt tillbaka som jag kan minnas har jag varit driven, på gränsen till hyperaktiv över tiden. Jag tenderar att fylla minsta ledig minut med någonting, att sitta stilla utan att göra någonting är en omöjlighet. Det är som att jag har en inre drift som skriker att livet springer ifrån mig om jag inte lever det här och nu. Varför bara jobba eller plugga 100%, när man kan klara 150%? Varför nöja sig med att träna 2 pass i veckan om man kan lyckas klämma in 5?

Å ena sidan är det underbart, för jag hinner med att göra fantastiskt mycket saker. Problemet är bara att det tenderar att går ut över mitt välbefinnande; det är inte många nätter som jag sover mer än 6 timmar, allt för många då jag sover färre än så... Det första som får ta stryk när jag anser att dygnet har för få timmar är just sömnen. Dessutom tenderar jag att känna mig så stressad över alla aktiviteter att jag omöjligt kan slappna av och njuta av stunden här och nu. Och vad är det då för mening?

För i mitt egenvållat hektiska liv, tenderar jag att sträva efter att hinna med allt och alla, på samma gång. Jag VILL av hela mitt hjärta och sinne vara den perfekta dottern, flickvännen, vännen, kusinen, eleven och kollegan. Allt på samma gång! Alltid finnas där, alltid hålla kontakten, alltid ställa upp. Någonstans mitt i detta virrvarr av människor och händelser som jag innerst inne bryr mig om snurrar jag allt snabbare, runt, runt tills jag tappar greppet, tills sömnbristen gör sig påmind och hela jag skriker inombords.

Ingen är perfekt, ingen klarar att hålla miljoner bollar i luften samtidigt, för plötsligt går luften ur en; ballongen spricker och man kraschlandar i en liten fuktig pöl på asfalten. Förra veckan kom livet ikapp mig; min lösning? Efter en veckas sjukdom har jag prioriterat allt det jag prioriterat bort. Mysiga fikastunder i lugn och ro med vänner jag inte träffat på evigheter, tupplurar på eftermiddagarna och tidiga kvällar, oräkneliga koppar thé och skönlitterära lässtunder. För det är jag värd - det är vad jag behöver, innerst inne, om jag känner efter riktigt noga och lyssnar på rösten som viskande försöker höras över den skrikande pådrivande. Och jag tänker göra allt för att lyssna på den. För jag har bara ett liv, och det pågår just nu...