Dan före dopparedagen..

Så, snart smäller det. Den 24 december, julafton... Familjer runt om i vårt avlånga land samlas kring glittrande julgranar, julklappar givna av kärlek och bord som dignar av all julmat.

Jag minns så väl när jag var liten. Hur jag omöjligt kunde få en blund såhär fan före dopparedagen. Jag låg vaken för att se om tomten kom och fyllde min strumpa med något annat än russin och clementiner.

I natt ligger jag vaken på jobbet, med min andra familj och lyssnar på havets kluckande mot skrovet och vindens envisa vinande. Det kommer bli en annorlunda jul i år...

Tillbaka till julkänslan...

Efter åtta dagars jobb med stormvindar har jag helt kommit ur julstämningen som jag fick under första advent.

Väl hemma räckte det att stiga innanför dörren, in i lugnet och tystnaden där adventsljusstakarna lyser upp vintermörkret för att åter komma i stämning. Har bänkat mig i soffan med en fantastisk tiramisu-glögg och sett både Leila och Ernst julinspirera. Underbart!

Nu skall jag koka tomtegröt inför morgondagens luciafrukost med min äkta hälft. Längtar redan..

Efter storm kommer solsken!

Det var med lite smått skakiga ben jag gick ombord i lillbåten utanför Skåne för transport ut till moderskeppet. Vi hade kört söderut i regn och vind under em och följde med spänning radions rapportering om tilltagande vindar längs kusten. Där sart vi i en mörk hamn i bilen med det snöblandade regnet på tvären och piskande vindar som fick minibussen att skaka. Motivationen att ge sig ut på böljan den blå var inte helt på topp..

Ombord såg vi över säkerhetsutrustning och brandorganisation innan jag som dagman fick bädda ned mig. Jag fick inte många långa blundar. Stormen Sven bjöd på hårda vindar och ett argt hav. Saker rullade omkring, plötsligt slog vattnet hårt mot bogen och vinden ven där man låg och vred sig.

Morgonen efter var det ett trött gäng som släpade sig upp till frukost... inget hade direkt gått sönder, men ett större mjölkläckage och allmän oreda rådde ombord.  Jag lyckades bli sjösjuk då jag svabbade upp den surnande mjölken, men i övrigt höll sjöbenen fint.

Vindarna höll i sig. Då vi närmade oss Malmös inlopp blåste det styvt 30m/s och vattenståndet var ordentligt förhöjt. Förtöjningen gick bra trots väder och vind och vi var en lycklig skara som fick sova ut inatt.

Nu har vi kastat loss mot nya äventyr. Solen skiner och vinden har mojnat!

Mellanmålsnötter...

Igår när jag fick hungerpanik på stan gick jag in på 7-eleven och letade mellanmål. Och plötsligt såg jag denna påse. Äntligen!  Alltid (nästan) är det jordnötter eller hasselnötter eller paranötter i alla färdiga blandningar. Och jag får nöja mig med en tråkig banan. Men denna fantastiska produkt tål jag och det är dessutom helt naturella och mumsiga nötter tillsammans med goda syrliga physalis. Yummie!

Advent är mörker och kyla...?

I helgen hade jag två fantastiska återseenden. Först kom min kära vän Annelie upp till Göteborg för att tävla i Bodyfitness... Hon har gjort en fantastiskt imponerande resa och jag är så stolt över henne! Läs om hennea resa denna höst på http://annielees.blogg.se/

Önskar att jag hade kunnat heja på henne då hon äntrade scenen på söndagsförmiddagen tillsammans med Elin men då stod jag som bäst och övade på mitt bästa kameraleende inför Buråskyrkans direktsända gudstjänst där min gospelkör Zion  sjöng. Det var en fantastisk gudstjänst och shit vad grymt bra vi lät. Vi sjöng tre låtar: Joyful Joyful, O come Immanuel och Hallelujah chorus. Missa inte detta - finns på SVT play. http://www.svtplay.se/gudstjanst In och lyssna!!!
Är jättekonstigt att se sig själv i TV, usch och fy. Fick blunda och bara lyssna... Både storasyster och mamma och pappa kom och stöttade, något som betyder så mycket!

På lördagskvällen hade jag en dejt med min kära syster som flyttat hem till Göteborg i helgen... Vi besökte konserthuset där Melissa Horn bjöd på två timmars magi. Mörker, bastoner som kröp innanför huden och obeskrivligt vacker sång.  Wow, och vilken stämning, vilken publik... ♥ fick lite julpyntshjälp och en mysig lång lussefika med glöggprovning tillsammans med Syrran på söndagen också. Jag är så lycklig över att hon är hemma igen!

Ny design

Lite ny design...varmare och lugnare än den gamla...
Upptäckte dock att alla bilder i inläggen försvunnit bort i cyberspace och ersatts med arga utropstecken.

Fick lägga en stund på att rensa bort alla utropstecken, suck!

Tindrande ögon...

Snart tändas tusen juleljus... Det låter konstigt i mina öron, jag som precis tagit fram höstkappan och förstått att sensommaren är över. Plötsligt är det mössväder, iskalla tår och morgonfrost. Som så många gånger förr förundras jag över vart hösten tog vägen?

Men, jag sörjer inte. Nej, jag längtar. På riktigt! Jag blir som ett barn pånytt då julen nalkas. Julen flyttar fokus från vardagsstress och måsten. Istället hamnar fokus på att umgås, prioritera familjen och vännerna, ta sig tid. En möjlighet att visa hur mycket de som står oss nära betyder.

Man dricker glögg, tänder ljus, bakar bullar, bröd och kakor, lägger in sill och skriver julklappsrim. Man tar sig tid för allt det där mysiga som man inte anser sig hinna med under resten av året, för att "det hör till". 

Julen är för mig kärlekens tid, vänskapens tid, omtankens tid.

Samtidigt blir december tyvärr alltför ofta också stressens månad. Allt mysigt omvandlas till måsten. Glöggkalas och bullbak fyller upp varenda minut och lagom till julafton är man trött på pepparkakor, less på julmusik och för slutkörd för att vilja umgås med de som betyder mest. Så blir det oftast för oss. Som alltid är det den magiska balanslinjen som man balanserar på likt en cirkusprinsessa och som obemärkbart passeras någon gång runt dan före dan..

I år jobbar jag över jul. Jag firar med min "andra familj" och jag längtar. Det ska bli skönt, lite avskalat, annorlunda på ett bra sätt. Och så får jag ju dricka lite extra mycket glögg inför julen istället i år.. Årets blev en vitvinsglögg med äkta saffran och apelsin och en rosevinsglögg. Spännande!

Och igår sjöng jag in julen i direktsändning under Buråskyrkans Adventsgudstjänst tillsammans med min fantastiska gospelkör Zion. Sedan pyntade jag loss hemma med syrran, adventsljusstakar i fönstren och tomtar i hörnen. Äntligen!

Ut med det gamla...

Igår var det dags, den där raden i almanackan som givit mig en klump i magen sista månaden, förrådsrensning!

Att stå bland kartonger och hyllor med osorterade "bra att ha saker" som man sedan länge förträngt att man hade i sin ägo och försöka skapa struktur, ordning och reda. Vi nöjde oss inte heller med endast källarförrådet utan gav oss även på matkällaren som stått orörd i säkert 15 år. Den som tillhört Farmor och Farfar,  den sista resten av deras osorterade ägodelar.

Det var jobbigt, dammigt, tungt, men ack så befriande. När vi med gemensamma krafter drog igen bagageluckan on det andra lasset till tippen kändes det så skönt.

Vi har nog alla något mörkt skrymsle som är i behov av ett ordentligt krafttag... En byrålåda, garderob eller ett vindsloft fyllt av bortglömt bråte och dåligt samvete!
Vi tog tag i våra demoner, är du näst på tur?

Marathon

42197,5 meter... Fyrtiotvåtusenetthundranittosjukommafem meter...ett marathon!

Annelies idé, som blev mitt och Jonathans projekt. I ganska precis ett års tid har jag sprungit med Berlin marathon, söndagen den 29 september 2013, som mål. Först korta pass under hösten för att vänja kroppen, sedan upptrappning under våren för att klara allt längre distanser med sin kulmen under sommarmånaderna då långpassen avlöste varandra.

Min kära vän Paula älskar löpning av hela sitt hjärta. En del av mig önskar att jag vore likadan. Som snörde på mig skorna med ett leende på läpparna och njöt av varje steg. Jag kämpar mig igenom minut för minut, oftast i ett tempo som är lite för högt för att vara njutningsfullt.

Så kom dagen D. En tidig morgon, mycket nervositet och förväntan. Ett års målmedveten träning, säkert närmre hundra mils löpning skulle kulminera. Det var en kall, klar, strålande vacker morgon. Starten gick vid parken Tiergarten och vi sprang första milen med ett leende på läpparna, på de breda asfalterade gatorna. Allt andades förväntan, energi, glädje!

Jag och Jonathan hade som mål att hålla ihop, ta oss i mål och helst springa hela vägen. Efter bara 13 kilometer smög sig lite känningar i knän, fotleder och höfter på. Hade vi sprungit för lite på asfalt? Vi kämpade på, tog kilometer för kilometer.  Drack på alla vätskekontroller. Kände oss mentalt starka, pigga, oövervinnliga. Smärtan tilltog gradvis och nådde sin topp vid 35 kilometer. På ren vilja tog vi oss i mål.

När vi haltande stapplade under Brandenburger tor och de sista metrarna in mot mål kände vi oss som vinnare, trots att det inte var vi som slog världsrekord på banan samna dag. Klockan stannade på 3 h 48 min 42 sekunder, dtömgränsen under 4 h spräcktes med råge! Det spelade ingen roll att banan var platt som en pannkaka eller att förhållandena var nästintill perfekta, för oss var prestationen ofattbar, nästintill omänsklig. Så trötta, så lättade, men ack så lyckliga.

Nu hamnar löparskorna långt in i garderoben, till nästa vår...

Äntligen höst!

Sitter i soffan (!) och myser. Ingefärsthé, levande ljus och en efterlängtad bok i handen. Äntligen - hösten är här på riktigt! Mörkret, kylan och de gulröda löven har tagit över...

Det har varit en helt fantastiskt vacker höst. Obeskrivligt vacker, varm, solig, sensommarlik. Men, det är med viss lättnad som jag kryper upp i soffan. Boostar immunförsvaret med egenpressad juice och oändliga muggar med grönt thé! Bokhögen av böcker som väntar på att bli lästa har vuxit sig meterhög. Suget efter att gå på styrkepass på gymmet har vuxit sig stark och rotfrukter och mustiga grytor puttrar på spisen. Äntligen! Frid, lugn och ro, egentid! Tid att bara vara... en nystart, på mitt eget sätt.

Såg häromdagen på Åhléns att julpyntet börjar säljas och funderar på fullaste allvar att låta november vara månaden då jag inte sätter min fot i någon endaste butik. Jag vill hålla fast vid höstkänslan, mysigheten, frudfullheten. Julen har sin tid, en tid som ännu inte är kommen...åtminstone inte i min värld.

Viktig

Viktig, en rubrik med dubbel betydelse...

Då jag är en bokälskande nörd är jag en frekvent besökare på mitt lilla lokala bibliotek. Efter att ha hämtat/lämnat veckans planerade bok strosar jag gärna runt en stund. Känner på bokryggarna, bläddrar i någon, läser på baksidan av en annan.

För några veckor sedan upptäckte jag Therese Allvéns bok Viktig. Hon skriver självbiografiskt om sin anorexi, sin vilja att bli frisk för att kunna känna träningsglädje igen och vägen mot att få ett sunt förhållande till sin kropp, mat och träning! Igenkänning, är det som slår mig, för 10 år sedan var jag Therese. Och jag tror kanske inte att jag kan slå mig för bröstet och säga att jag är frisk och sund, för alltid, men för nu.

De höga kraven jag ställer på mig själv, balansgången mellan nyttig och onyttig mat, träningsdosen, motivationsfaktorerna, allt detta är delar som jag fortfarande arbetar med. Kanske ät det ett livslångt projekt, det får framtiden utvisa.

Men just nu mår jag bra, i kropp och själ. Och jag tycker att Therese, och andra tjejer i hennes situation, är modiga som berättar. Det är oerhört viktigt! För mig som varit drabbad, för den som är drabbad och för tjejer och killar i riskzonen. Tack!

Morgonstund...

Det är något visst att stiga upp 05.20, det känns som om jag är ensam om att vara vaken i hela huset, området, världen... Tills jag kommer på bussen och möter några andra morgontrötta, glåmiga pendlare.

Så kommer jag till Göteborgs C och det är rusningstrafik... kön till espresso house ringlar lång och alla ser oförskämt pigga, fräscha och vakna ut.

Själv mår jag lite illa av den tidiga morgonen, i kombination med bristen på frukost. Jag stänger in mig så gott det går från omvärlden med mitt morgonkaffe och musik i lurarna. Går likt en robot med strömmen vid dagens obligatoriska spårändring.

Först när jag sjunkit ner i sätet, tar fram min tidning, skalar mitt ägg och tar första tuggan av min smörgås, då infinner sig någon form av morgonfrid..

En bild säger mer...

Min kära bästa vän och toastmadame Elin förgyllde min kväll förra veckan med denna bild från vårt bröllop...

Gissar att det stämmer att man inte ser sig själv såsom andra gör.

Idag regnar det, jag ska till tandläkaren och springa långpass. Usch och fy!

Stockholm i mitt hjärta

Så var ännu en fantastisk helg hos min lika fantastiska syster i den vackra huvudstaden till ända. Jag älskar Stockholm, hur vattnet bryter av stadsdelarna, alla häftiga juicebarer, caféer och mysiga gröna oaser. För varje besök får jag någon ny favorit..

Denna gång var målet att med Kubbklubben (eller Knubbklubben, Snorkråkorna eller Klubbklubben - kärt barn har många namn) genomföra vårt första gemensamma lopp.. Tjejmilen, utan officiell tidtagning, bara för att det ska vara roligt och kravlöst att springa.

Min syster sprang sitt livs andra mil, förkyld och i stekande sol, och genomförde den med bravur. Glatt påhejad av en överdrivet peppande lillasyster (jag) som inte lämnade hennes sida...

Resten av helgen fyllde vi med god mat, champagne, efter-loppet-fika i gröngräset i Rosendahl och ett besök i Lorna Jane-butiken där det shoppades nya träningskläder för att krydda höstens träningspasd. För mig blev det ett orange linne och ett par urläckra tights med snygga färgglada detaljer... Innan tåget avnjöt vi en supermumsig juice från Juiceverket och som matsäck blev det en hälsosam mättande wrap från Blueberry! 2 nya favoriter för mig!!

Längtar redan till nästa Kubbklubbslopp, vilket det blir återstår att se...

Den lyckligaste dagen i mitt liv!

Tänk att något så litet kan bli så stort. Att den där intresserade glimten i ögat för 6 år sedan blev en förhoppningsvis livslång kärlekssaga. Att jag av alla miljontals människor på denna jord fick en dag då jag fick vara vackrast och lyckligast i världen, omgiven av så många så fantastiska människor som var där bara för att hylla det vackraste på denna jord - vår kärlek.

Att stå där i kyrkan och inför alla lova att älska Jonathan  i resten av mitt liv var så stort,  benen skakade och hjärtat klapprade. Lite som Per Gessle sjunger: "När vi två blir en"... Att få komma ut på kyrktrappan och mötas, inte bara av hundra personer som firade det magiska som just skett, utan av solens strålar på en för övrigt regntung dag var sagolikt. Nej, bättre än i sagorna till och med..

Resan tillsammans med Jonathan har bara börjat, men jag känner att vi satt rätt kurs.  Vi kompletterar varandra, vi gör varandra till bättre människor och vi utmanar varandra att växa både som individer och som älskande.

Vi vågar inte räkna på hur många tusenlappar bröllopet gick på, att det är ekonomiskt oföravarbart att ställa till med ett sånt kalas är jag egentligen den första att skriva under på, men såhär i efterhand var det värt allt. Jag hade gjort om det igen och igen och igen, utan en sekunds tvekan.

Det var den största, häftigaste, lyckligaste, roligaste, galnaste, bästa dagen i mitt liv!

Tack alla som var där,  alla som engagerade sig i litet som stort, alla som talade, sjöng, dansade, hyllade, skrattade. Utan er hade dagen inte blivit vad den var.

(Nästan) All min kärlek,
Johanna

FOMO!

Jag är en FOMO!
??? tänker ni säkert nu...men det är sant. Och, nej det har inget med sexuell läggning att göra. Nej, FOMO är en amerikansk term som kort och gått står för Fear of missing out.  Jag erkänner, jag är rädd för att inte hinna med allt jag vill och drömmer om, rädd för att livet springer ifrån mig, livrädd för att vakna som gammal, bitter över de chanser i livet jag aldrig tog.

Denna rädsla gör mig till mästarinna i att komma på nya projekt, göra nya planer, utmana mig själv och i och med det även min omgivning. Dessvärre blir det alltför lätt för mycket av det goda. Tidsoptimisten i mig förstår inte att dygnet bara har 24 h, och i slutändan blir projekten oftast så många och så stora att de ter sig övermäktiga och jag hinner aldrig stanna upp och bara njuta av stunden.

Detta års projekt som jag bollar likt en cirkusartist jonglerar eldfacklor är totalrenovering av lägenhet, kompetensutvecklande högskolestudier i Kalmar (vilket inneburit 4 månaders veckopendling), upptaktsträning inför höstens maratonförsök och så ett försommarbröllop. Låter faktiskt en smula övermäktigt när jag läser det i skrift, men det lät ju inte så farligt när vi bestämde de.

Jag och Jonathan hade ett ordentligt snack om detta faktum i helgen, att vi (läs:jag) måste se över våra prioriteringar, för projekten blir bara fler och större för varje år som går. Någonstans går en gräns som vi är snubblande nära, där vi tappar bort oss själva och det som är viktigt, på riktigt!

Så, nyårslöftet, till nästa år när årets projekt har avlöpt väl, är ett projektfritt år. Spontanitetens år, då jag förhoppningsvis skall byta min FOMO-titel till en JOMO (Joy of missing out), då jag skall lära mig njuta av stunden, lära mig att less is more och sluta vara så rädd för att gå miste om något.

Rapporter om hur jag lyckas kommer,  jag lovar, men för min del känns det som en större utmaning än att ro i hamn årets projekt, trot eller ej!

Den lyckligaste tjejen jorden... eller?

Jag borde vara den lyckligaste tjejen på jorden...

Jag har funnit någon att älska som villkorslöst älskar mig tillbaka trots mina fel och brister, som har gjort mig lyckligast i världen genom att fråga mig om jag vill bära hans ring och bli hans hustru.

Jag har nästlat mig in i en firma som erbjuder mig världens bästa jobb, ett jobb jag har drömt om i tio års tid som nu äntligen är verklighet.

Jag bor i en stor lägenhet, som jag äger, och som jag håller på att utforma till mitt drömhem. Den ligger i en stad som jag älskar, i ett land där jag känner mig hemma, trygg och fri.

Jag är omgiven av nära och kära som bryr sig om mig, på riktigt, på djupet och som jag vet kommer finnas där för mig för alltid.

Jag är frisk, pigg, ung och stark.

Jag har råd att unna mig lite lyx i vardagen, att förverkliga drömmar, att fortsätta drömma.

Och trots allt detta fantastiska, och mycket mer som jag inte lyft här, är det något som gnager. En diffus känsla av att jag borde känna mig lyckligare än vad jag gör. Livet blir inte bättre än såhär och ändå kan jag inte njuta av det.. Kanske ligger det djupt rotat i det mänskliga att alltid sträva efter mer, sträcka sig lite högre för att se om man når? Men när skall man då njuta av allt det man uppnått?!

En f.d. kollega delade en länk till en galet inspirerande låt idag, med en text som jag skall bära med mig som antyder att det kanske är upp till mig själv att bestämma mig för att vara den lyckligaste tjejen på jorden, inte bara på pappret utan även i verkligheten.

Full fart rätt in i kaklet, med huvudet före

Jag är den där tjejen som alla andra brukar tala uppskattande om som "den effektiva", "den som får så mycket gjort", "den som alltid ställer upp," "den som är så duktig på att hålla kontakten", "den som alltid lyckas hålla flera bollar i luften samtidigt". Med stolthet har jag identifierat mig med den bilden, blivit just den duktiga flickan med de höga ambitionerna som alla andra ser. När de som står mig närmst har ifrågasatt om det inte är för ambitiöst att läsa en tuff maskinutbildning, totalrenovera en lägenhet, veckopendla och gifta mig samtidigt, har jag bara skakat av mig deras tvivel. Jag är ju Stål-Johanna, som överjordiskt löser alla uppgifter och jonglerar 17 bollar i luften till synes helt oberörd.

 Sanningen är att jag bara är Johanna. En helt vanlig tjej som inte är så värst bra på att inse mina egna begränsningar, som tror att dygnet har dubbelt så många timmar som det har och som oftast kämpar frenetiskt för att hålla näsan över vattenytan, för att inte drunkna i havet av krav och måsten som omger mig. Vid de tillfällen då orken plötsligt tryter och jag inser att luften är slut, då rasar jag ihop likt ett korthus. Jag blir omkullslagen med full kraft och besvikelsen över min egen otillräcklighet får mig att bryta ihop, tills det enda som är kvar är ett tomt skal. För vem är jag om jag inte är den där duktiga positiva Stål-Johanna som klarar allt? Jag har kommit att identifiera mig så till den milda grad med den bilden av mig, att jag inte vet vem jag är annars.

Det kanske är dags att ta av reda på det? - När allt har lugnat sig...

Alla hjärtans dag

Så långt tillbaka som ka jag kan minnas har jag avfärdat alla hjärtans dag som kommersiellt dravel. En dag skapad av och för de som vill tjäna pengar. En dag som ska ge alla som är tillsammans med någon dåligt samvete om man inte länsar lönekontot för att köpa svindyra snittblommor och som gör alla ensamma ännu ensammare.

Men, något har förändrats. Och egentligen grundar det sig inte i det faktum att jag inte längre är singel. Nej, det grundar sig i en tanke om att livet går så oändligt fort och att vi oftast inte prioriterar våra nära och kära i tillräcklig utsträckning. Jag gillar plötsligt tanken på en dag om året då vi tar oss tid för de som står oss närmst. Då man som hustru får en ros av sin man sedan 20 år tillbaks, då man påminns om hur mycket man älskar den man valt att dela sin vardag med. För det handlar inte om pengar, det handlar om en kärleksyttring. En gest som säger jag älskar dig. Om att ge varandra lite tid tillsammans.. och jag tror att det lka gärna kan rikta sig till en vän som till en älskare...

I år har jag ynnesten att få fira kvällen med min fästman, hemma i vårt gemensamma renoveringskaos. Och det spelar mig ingen roll om det blir hämtpizza i sängen, så länge vi sitter där tillsammans.