2011-05-12

Jag vill ju bara vara lite manãna...

I förra veckan då vi var ute på övning satt jag och min kollega Per och diskuterade livets små och stora frågor... Vi talade om drömmar och att besanna dessa. Vi ramlade in på Australien och till min förvåning och fasa upptäckte jag att vi inte delade åsikt om landets förträfflighet. Jag har en skimrande glorifierad bild av Australien som stället där alla är "avslappnade och chilla", lite sådär skönt manãna. När jag förklarade detta för Per brast han ut i gapskratt!

Jag förstod ingenting. Ingenting. Så småningom hade skrattattacken lagt sig och förklaringen kom: "Johanna, du är nog den minst manãna jag träffat i hela mitt liv" (och vi har känt varandra i fyra månader, knappt). Först försökte jag argumentera emot och påstå att jag visst kan vara spontan, avslappnad och ta dagen som den kommer. Men, sakta men säkert kom den chockerande insikten att det är sant, till 100%.

Jag är Mästarnas mästare på att planera mitt liv (och även ibland de i min närhets). Jag fyller varendaste tom sekund med något meningsfullt och blir tokstressad om jag inte har total kontroll, eller ve och fasa, något går snett eller bara inte blir precis som det var planerat från första början. Det är inte omöjligt att jag jobbar heltid, pluggar halvtid, genomför en klassiker, går en steppkurs och däremellan försöker vara den perfekta systern, dottern, flickvännen, det är så. Om jag rannasakar mig själv i skrivande stund har jag inte en endaste ledig timme den kommande veckan, för något spontant eller bara lite lugn och ro.

Och allt jag vill är ju bara att vara lite manãna, åtminstone någon gång ibland. Att ta livet som det kommer, med en klackspark. Att ha en hel vecka, utan ett enda måste, en enda plan. Skall det vara så svårt?!