2012-02-18

Ranelids meoldifestivaldebut...

Trodde aldrig att ett blogginlägg skulle ägnas åt vare sig Herr Ranelid eller Melodifestivalen, men ibland blir det bara oundvikligen så att det svämmar över av tankar och känslor som måste ut, och då får bloggen bli min övertrycksventil. I somliga fall tycker jag att det var bättre förr; som när det bara fanns en melodifestival, en kväll då det var glitter och glamour och tonartshöjningar. Nu är det inte mindre än 6 lördagskvällar, i rad. Urvalet blir kanhända inte bättre, om än mer mångfasseterat.

För två veckor sedan tvingades jag utstå Sean Banan och Torsten Flinck; på samma kväll. Kort sagt, 6 minuter som jag hade mått bättre utan. Denna lördag, var det dags igen - Melodifestivalens tredje tävling. Jag laddade, med en flaska rödtjut och osunt mycket tapas. Som förväntat var det någon gammal goding med ännu en låt som lät precis likadant som de senaste fem årens tidigare melodifestivalbidrag, någon stämningsfull powerballad och några "småsnygga" pojkar som flirtade med alla småtjejer och tanter i TV-sofforna. Och så, då man nästan hade andats ut, kom han! Mannen, Myten, Legenden, Björn Ranelid. Som en smörig, gubbig variant av Dolph Lundgren, stegade han mot scenen och slog sig för bröstet.

CHOCK!! Björn går upp på scen, som någon typ av übersolbränd gubb-hunk och kör "skånsk rapp i talform" (dessvärre inte á la Timbuktu) om kärleken där han bland annat drar in att om kvinnor förnekar mäns säd kommer det vara kört för mänskligheten om 60 år; vad är det för domedagsprofetia i familjeunderhållningsform?? För att "hotta upp det lite", för i ärlighetens namn är Ranelid, inte bara för gammal utan för självmedveten för att vara het, så har ha bjudit med en blond flicksnärta med bra röst och snygga bröst, klädd i syndigt rött som sjunger mirakel i olika tonarter under 3 minuters tid. Och han går vidare, direkt till finalen i Globen. Ännu en gång CHOCK! Fortfarande chock! Och det enda jag kan komma fram till är att det var bättre förr!