2012-04-19

Om att vara fin, precis så som jag är..

Blir så otroligt ledsen när jag hör 13-åringar som kämpar för att gå ned i vikt och hetsläser bloggar om skönhetsingrepp. Är de rådande idealen sunda? Är de ens realistiska?

När jag tänker tillbaka på vem jag var för tio år sedan och vem jag är idag och den tuffa resa jag gjort under denna tid, inser jag att jag vuxit otroligt mycket som människa. Jag har brottats mot mig själv, mot idealen, mot varje gram mat, mot varje millimeter på min kropp. Jag kastade bort tre år av min ungdom på en självförgörande ångestfylld ätstörning. Anorexi. Ryser fortfarande av obehag, bara av ordet. Det har förstört så mycket för mig, så mycket för oändligt många andra människor.

Skönhetsidealen idag är om möjligt ännu tuffare än vad de var när jag växte upp. Det kryper ned i åldrarna skrämmande snabbt och det gör mig livrädd. Hur påverkar detta unga tjejer och killar som växer upp idag? Vad kommer hända med utbredningen av ätstörningar? Hur många liv kommer förstöras, förgöras?

Jag känner idag inte någon tjej som är helt nöjd med sitt utseende, inte en enda. Det finns alltid förbättringspotential, man tillåts aldrig vara nöjd.

Efter tio års kamp är jag fortfarande inte nöjd med den jag är och hur jag ser ut på in- och utsidan. Liksom jag aldrig kommer få ett helt naturligt förhållande till mat, aldrig någonsin. Mest skrämmande är kanske att jag redan har förlorat slaget, jag kommer aldrig bli nöjd, aldrig någonsin.

2012-04-18

Begränsningar

Jag sitter hemma i fåtöljen och andas genom munnen för att undvika den täppta snorbarriär som gäckat min näsa senaste veckan. Det är den andra vårförkylningen som tagit mig i besittning och jag är bitter. Enligt någon otillförlitlig källa (mycket troligt wikipedia) skall man som vuxen drabbas av 1-2 förkylningar om året. Jag är inne på min senaste rejäla bara under de senaste 6 månaderna, vilket känns ofantligt orättvist.

Problemet i sig handlar inte om förkylningar, utan om begränsningar. Jag hatar att vara begränsad, hatar att inse mina begränsningar. Jag vill så gärna tro att jag är "super woman", att jag är lite starkare, snyggare, smartare, stiligare, snabbare än vad jag i själva verket är. Och i ärlighetens namn - vem känner inte likadant? Problemet är bara att jag bara är jag. Liten, ganska obefintlig och allt som oftast begränsad av allt från egen kapacitet till tidsbrist.

För tillfället pågår mitt livsprojekt; att lära känna mina begränsningar och att lära mig bemästra dem, dvs. lyssna till dem och leva med dem. Under snart tjugofem års tid har jag arbetat mot mig själv, struntat i att lyssna på mitt hjärta, min hjärna och min kropp. Jag har blivit expert på att likt ett lokomotiv ånga på mot en oviss framtid, krossandes alla tvivel, nödrop och begränsningar som kommer i min väg. Mitt i allt detta har jag tappat bort mig själv, hamnat i obalans och skapat en dysfunktionell livsstil som kommer straffa sig tids nog. Det är bara en tidsfråga innan rälsen tar slut och jag rasar nedför stupet. Men kunskap är makt. Och här sitter jag med min förkylning och kurerar mig, som skolexemplet på hur man lär sig leva med sina begränsningar och i förlängningen kanske få balans i livet. Man kan ju alltid hoppas..