En svensk klassiker

Det är fascinerande hur lätt en idé kan bli fix, hur något som i själva verket är rätt oviktigt kan bli så viktigt att man knappt kan fokusera på annat. När det i vissa fall är det som är viktigast att göra, som är svårast att få gjort (vem har inte tentapluggat och lyckats göra allt annat än just läst det som skall tenteras när kvällen kommer??).

Hm, vart vill jag komma? Inledningen gör t.o.m. mig konfunderad. Jo, för sådär 2 år sedan fick jag en galen idé om att genomföra en svensk klassiker. Inte för att jag någonsin längtat efter att åka vasaloppet, eller ens tänkt tanken på att utmana mig själv fysiskt till bristningsgränsen. Nej, jag bara satt hemma i vår pyttelilla lägenhet en vanlig måndagskväll och sa till Jonathan, "hade det inte varit roligt att göra en klassiker?". Roligt?! Så här i efterhand känns det som ett nästintill vulgärt ordval, många ord har blivit synonyma med klassikerloppen, men roligt är definitivt inte ett av dem.

Efter en hel del övertygande från min sida anmälde vi oss till Vasaloppet (det långa, för jag resonerade som så att börjar jag göra en tjej- eller halvklassiker kommer det nog vara tillräckligt jobbigt, och någon längtan efter längre lopp lär inte infinna sig). Hårdträningen började och vi var i god form inför loppet, men det året satte en lunginflammation stopp för min medverkan. Och ända sedan den där dagen på sjukhuset då läkaren på sin rond förklarade för mig att något Vasalopp var det definitivt inte tal om, så har klassikern häcklat mig; det är som om det suttit en liten djävul bakom mitt högra öra som viskat att jag aldrig kommer klara det, att jag inte är stark nog.

Hur mycket jag än har tränat och försökt förbereda mig har mitt dåliga samvete alltid kommit ikapp mig; man kan ju alltid träna med, träna hårdare, förbereda sig ännu bättre. Målet som var tänkt att bli en morot för träning, har istället skapat ett tvång - ett ständigt dåligt samvete och en känsla av otillräcklighet!

Så, i lördags, när jag med kramp i båda benen, sedan många kilometer tillbaka, tvingade mig själv över mållinjen på Lidingöloppet och plötsligt hade klarat det, så kände jag bara ren och skär lycka. Jag har trotsat mina egna, och alla andras tvivel, på om jag verkligen skulle lyckas bestiga berget. Och med segerflaggan i topp spanar jag nu framåt mot andra utmaningar i livet, för det räcker med en klassiker för min del. Jag är trött på dåligt samvete, trött på otillräcklighet. Nu tänker jag bara krypa upp i soffan och njuta av min egen tillräcklighet, hur grym jag är som har smockat min inre djävul på käften!

Svagheter och styrkor

Baksidan av att vara stark, är att man sällan (läs:aldrig) vill erkänna sig svag, eller se sina begränsningar och svagheter. Alla cyklar inte 9 mil gråtandes av smärta, bara för att inte misslyckas. Men, jag gör det. Det är inte bara psykisk styrka, utan naturligtvis även fysisk. Och jag är stark - jag får ofta höra att jag är stark, för att vara tjej, eller stark för att vara liten o.s.v. Men jag har en svaghet; min rygg. Någonstans när Gud skapade mig missade han att ge ryggen samma monsterstyrka som resten av Johanna fick; vilket resulterar att jag får ont; ofta, mer eller mindre mycket i princip hela tiden... För några veckor sedan besökte jag en massör som frågade hur länge jag haft ont och ärlig som jag är svarade jag; så länge jag kan minnas mest hela tiden.

Och denna svaghet har fått mig att börja resonera kring vad jag kan göra för att förbättra situationen, så nu försöker jag lägga om min träning lite och lägga till en del yoga och annat liktydigt; för att se om det kan hjälpa. Problemet är bara att när man utövar yoga skall man vara vig, graciös och rörlig. Jag är ovig, klumpig som en elefant och stel som en vandrande pinne. För ett tag sedan var jag på ett morgonpass där vi endast var 4 utövare; en överrörlig yogainstruktör (tänk:ormmänniska), en medelålders man med yoga-andning och egen matta, en höggravid kvinna och så jag. Och jag var, med råga, den mest oviga; tufft att erkänna, men så svag är "världens starkaste"...

Att göra någonting på riktigt...

Mitt liv snurrar som vanligt på i 120, utan minsta vilopaus (inte helt sant, men så känns det) och ibland vill jag bara stoppa jorden från att fortsätta runt - för jag hinner ju aldrig med.

Under början av vår utbildning, och som en genomgående röd tråd, tjatas det om att man skall stanna upp och reflektera. Reflektera över vad som hände, vad jag kände, vad jag lärde... Och innerst inne vet jag att det är klokt, men när skall jag hinna det, när jag inte ens hinner med livet från första början. Om någon har en lösning på problemet, så är jag öppen för förslag.

Något som jag återkommande funderat och reflekterat över i många år är livets stora fråga (som även är favoritfrågan till alla småungar): Vad jag skall bli när jag blir stor? Och som med alla pussel som från början verkar olösbara har bitarna sakta men säkert fallit på plats. I våras, då jag trots ett fantastiskt jobb med fantastiska kollegor, fasade inför varje ny arbetsdag och fick tvinga mig själv upp ur sängen, enbart med hjälp av "plikten framför allt-känslan", reflekterade jag oerhört mycket över varför jag kände så.

Jag kom fram till att jag avstannat i min personliga utveckling och att jag var jättetrött på att bara öva och öva, men aldrig få göra något "på riktigt". Något av det sista min dåvarande chef sade till mig var: "men, Johanna, har du inte tänkt på att gräset kanske bara är grönare på andra sidan" och jag svarade " kanske det, men provar jag inte så får jag aldrig veta om det är så...". Och än så länge har han inte haft rätt.

På min utbildning får jag hela tiden lära mig nya saker både om mig själv och att användas i min framtida yrkesroll. Och det är så roligt. Jag studsar upp ur sängen och iväg till skolan varje morgon! Dessutom får jag göra skilland, på riktigt. En annan av mina f.d. kollegor hotade mig med orden "när du står där i ditt orange oljeställ och den kletiga oljan rinner ned längs armbågarna på dig, då du, då kommer du längta tillbaka hit" - men den här veckan, när jag gjorde just detta kände jag inget annat än glädje. Lycka över att för en gångs skull vara på helt rätt plats och göra om än lite, men ändå skillnad; för miljön och mänskligheten...