Mitt liv snurrar som vanligt på i 120, utan minsta vilopaus (inte helt sant, men så känns det) och ibland vill jag bara stoppa jorden från att fortsätta runt - för jag hinner ju aldrig med.
Under början av vår utbildning, och som en genomgående röd tråd, tjatas det om att man skall stanna upp och reflektera. Reflektera över vad som hände, vad jag kände, vad jag lärde... Och innerst inne vet jag att det är klokt, men när skall jag hinna det, när jag inte ens hinner med livet från första början. Om någon har en lösning på problemet, så är jag öppen för förslag.
Något som jag återkommande funderat och reflekterat över i många år är livets stora fråga (som även är favoritfrågan till alla småungar): Vad jag skall bli när jag blir stor? Och som med alla pussel som från början verkar olösbara har bitarna sakta men säkert fallit på plats. I våras, då jag trots ett fantastiskt jobb med fantastiska kollegor, fasade inför varje ny arbetsdag och fick tvinga mig själv upp ur sängen, enbart med hjälp av "plikten framför allt-känslan", reflekterade jag oerhört mycket över varför jag kände så.
Jag kom fram till att jag avstannat i min personliga utveckling och att jag var jättetrött på att bara öva och öva, men aldrig få göra något "på riktigt". Något av det sista min dåvarande chef sade till mig var: "men, Johanna, har du inte tänkt på att gräset kanske bara är grönare på andra sidan" och jag svarade " kanske det, men provar jag inte så får jag aldrig veta om det är så...". Och än så länge har han inte haft rätt.
På min utbildning får jag hela tiden lära mig nya saker både om mig själv och att användas i min framtida yrkesroll. Och det är så roligt. Jag studsar upp ur sängen och iväg till skolan varje morgon! Dessutom får jag göra skilland, på riktigt. En annan av mina f.d. kollegor hotade mig med orden "när du står där i ditt orange oljeställ och den kletiga oljan rinner ned längs armbågarna på dig, då du, då kommer du längta tillbaka hit" - men den här veckan, när jag gjorde just detta kände jag inget annat än glädje. Lycka över att för en gångs skull vara på helt rätt plats och göra om än lite, men ändå skillnad; för miljön och mänskligheten...
1 comment:
Oh min fina vän.. Du är så klok och jag beundrar dig verkligen.. Jag förstår precis vad du menar. Och även om jag fortfarande inte vet vad jag ska bli när jag blir stor, och troligtvis aldrig kommer att få reda på det (min PR lärare frågade mig senast idag och jag hade inget bra svar att komma med) så tror jag att bara det att man vill ta sig ett steg längre, inte nöja sig med det näst bästa och vara beredd att göra någonting åt det är otroligt viktig. Att varit ute i det "verkliga" livet och förstå vilken möjlighet det är att få chansen att plugga är nog också viktigt. Saknar dej!
Post a Comment