Jul, jul, strålande jul...

För mig handlar julen om KÄRLEK. Så enkelt är det... och av det har den här julen varit full.

För en gångs skull lyckades jag undvika all stress och hets som kommer med julen vad gäller gran, pynt, mat och klappar. Istället fokuserade jag på att träffa de jag älskar - fika lite, prata med människor och verkligen njuta av allt det som jag älskar så med julen.

Den riktiga julkänslan infann sig redan runt lucia då jag var på min kusin Linnéas fantastiskt fina luciafirande. Och dagen före dopparedagen, då jag och Jonathan drack glögg och besökte Julstaden på Liseberg, då var julstämningen på topp! Julafton var sådär lugn och mysig med alla ingredienser som behövs. Jag började dagen med en julgudstjänst, åt sedan tomtegröt och bytte julklapp med min älskling. Sedan var det stora släktjulen hemma hos Mormor & Morfar, men små barn och tomtar hör ju verkligen julen till. Och Kalle Anka klockan tre förstås... Jag lyckades också, kanske för första året i rad, med konststycket att bara äta precis lagom mycket julmat - och stod dessutom emot Mormors alla trugningar om ätbarheter resten av kvällen.

På juldagen var det ännu en julbordsmiddag, den här gången med Jonathans familj. Vi spelade ett julklappsspel med tärningar, mitt livs första, och jag fick en svart pirat-plastbadanka, kanske inte det mest användbara med tanke på att Mamma råkat slänga bort vår propp till badkaret hemma. Men den var väldigt charmig i alla fall...

God Jul, Johanna

Skadad för livet?

"Plötsligt händer det..." - Men alla vinner tyvärr inte på Triss.

Under en läcktätningsövning i Marinen fick jag ett släggslag över vänster hand som träffade mycket olyckligt och krossade ringfingrets övre led. Åkerman såg inte att min hand var mellan kilen och släggan då han slog till med all sin styrka. Smärtan blixtrade till, men avtog sedan pga. det kalla vattnet och adrenalinet som övningen gav. Då vi hade återställt och skulle byta uppgifter upptäckte jag att mitt finger var både snett, vitt och rejält svullet.

Löjtnanten och jag begav oss till Blekingesjukhuset där vi efter oändligt många timmars väntan fick röntgat fingret. Läkarens bedömning var att det måste opereras. Morgonen efter infann jag mig på akutens OBS-avd. där jag fick chansen att i egen hög person uppleva de vansinnigt fula sjukhuskläderna. Därefter rullades jag upp i min sjukhussäng till narkosen, där de gav mig dropp, smärtstillande och så småningom sövde mig. Några timmar senare vaknade jag på uppvaket och fick åka sjukhussäng tillbaka till mitt rum på OBS, den här gången med gipsskena och ännu mer smärta i vänsterhanden.

Sjukhusmiljöer tycker jag är otrevliga; sterila och framförallt ensamma. Löjtnanten kom dock och sällskapade mig en stund och jag fick lov att ringa hem till föräldrar, syster och pojkvän. Det var både skönt och hemskt, jag blev otroligt gråtmild och kände mig fruktansvärt utsatt och ensam då jag hörde de välbekanta oroliga rösterna i fjärran.

Läkaren, som dröjde till kvällen innan han dök upp, bedömde att jag skulle stanna över natten. Dagen efter blev jag utskriven och fick åka tillbaka till regementet en kort stund, bara för att där, av Marinbasens läkare, bli sjukskriven de sista två veckorna av min GSU. Jag tog farväl av Kompanichef, Befäl och Pluton vilket kändes underligt. Första tiden hemma var både smärtsam och frustrerande. Jag klarade inte av någonting själv, var för stolt för att be om hjälp och hade dessutom sömnsvårigheter pga. smärtan. Men allting blir ju bättre med tiden, så även fingrar...

Två och en halv vecka efter operationen återvände jag till Karlskrona där de drog ut stiften som hade stabiliserat fingret. Sedan dess har jag mobiliseringstränat för fullt, men också insett att jag nog för all framtid får leva med ett defekt finger - allt för ett olyckligt slag...

/ Johanna