2012-09-21

Samvete och ensamhet

Regndropparna har börjat avta utanför fönstret. Jag kryper ihop i min morgonrock och låter magen kurra lite extra inför kvällens sushi-middag. Jag har nyss kommit hem efter veckans arbetspass och mötts av en helt tom lägenhet. Tragiskt kanske ni tänker - magiskt är vad jag tänker.

Senaste tiden har vi delat lägenhet med mina föräldrar och trängt in oss i mitt gamla flickrum och hur smidigt det än har gått har det inneburit en hel del påfrestningar.. Att ALDRIG hitta något av det man behöver, att ALDRIG kunna lämna saker framme med gott samvete, att ALDRIG få vara ensam. Det är mer påfrestande än vad jag kunde föreställa mig.

Vi renoverar en lägenhet, två entusiaster(?) med tummen mitt i handen. Inte ens i skrift låter det som en lysande idé? Men, vi kämpar oss igenom, tar rum för rum, bit för bit och drömmer om ett nytt fräscht kök, ljusa tapetserade väggar och LED-spotar i taket. Jag ser glöggmys, fredagsmys med räkor och söndagsmiddagar med stek framför mig. Men vägen dit känns lite som att bestiga Mount Everest, otränad.

Det värsta är kanske inte att jag saknar kompetensen eller att jag har svårt att överblicka renoveringsprojektet? Det är nog att jag får så vansinnigt dåligt samvete för varje sekund jag unnar mig något, för varje minut som inte tillbringas med penseln i högsta hugg i byggdammet.. Samtidigt skriker min själ efter luft så den kan andas, sms-signalen påminner om relationer som försummas och kroppen saknar rörelseglädje och svett. Allting har sin tid, sade någon vis man. Allting tar sin tid kontrar jag med och kryper upp i TV-soffan med sushi och gott samvete i min ensamhet!!