2012-02-20

Frukt är inte godis!!

Det är mörkt ute, vårvindarna har börjat blåsa i Karlskrona och jag känner mig sådär ensam som man kan känna sig ibland, i en stad långt bort från allt som stavas trygghet. Och så sätter det in; Sötsuget! Det smyger sig på som en kittling på tungan, ett sug i magen och en obotlig längtan i sinnet. Jag är född med ett kroniskt sötsug; något som jag tvingas leva med och tygla efter bästa förmåga.

Min moster Linda kan berätta historien om hur hon som barnvakt kom på mig högst upp på bänken med handen i sockerbitsskålen och då lördagsgodiset kom i min hand var det slut innan jag ens hade hunnit njuta av den söta smaken. Jag fullkomligt älskar allt som är sött. Ge mig choklad, glass, kakor, bullar eller dessert och du har gjort min dag. Allt som är sådär sött och fett och underbart gott. Hade jag inte haft en hyfsad karaktär och varit ett envetet träningsfreak hade jag nog kvalat in till Biggest loser, eller åtminstone suttit i TV4:s morgonsoffa och talat ut om mitt sockerberoende.

Varje gång jag är i mataffären är jag jätteduktig, handlar massa bär och proteinrika livsmedel och fiberrika långsamma kolhydrater (och bara en liten, liten chokladkaka; att ha när jag är värd något extra, när jag gjort mig förtjänt av den). Och varje kväll, efter middag, träning och måsten så hamnar jag här, i soffan (eller fåtöljen) med ett sötsug som inte är av denna världen. Så idag, då karaktären är något bättre än igår, och i förrgår och i förrförrgår, så nöjer jag mig med en kopp thé och 10 amerikanska blåbär. Hjärnan applåderar, men hjärtat snörper ihop sig och proklamerar att "frukt är inte godis, inte ens i närheten"!!