2012-08-22

En "clock'a'holics" bekännelse

Jag är, likt många kvinnor med mig, lite av en samlare. Det har jag nog egentligen alltid varit. Redan som liten drömde jag om att vara med i Guiness rekordbok med min suddgummi-samling, kapsylerna eller något av allt annat skräp som jag lade på hög, sorterade och förvarade i otaliga lådor. Men, nu för tiden samlar jag inte på samma sätt.
Jag samlar på spännande thé-sorter, muggar att dricka de i och har en förkärlek för skor. Men, jag är ingen Carrie i Sex and the city när det kommer till skor, jag jobbar mer på kvantitet än kvalité.

Men, jag har en svaghet, eller kanske mer korrekt benämnt förkärlek. För klockor! Jag älskar att stanna till utanför klockbutikerna och beundra dessa mästerverk, som inte bara är vackra som smycken, utan även funktionella. Likt Carrie älskar Manolo Blahnik, så älskar jag Calvin Kleins klockor. Jag kan sitta i timmar och beundra de välvda linjerna, den stilrena designen och smaka på deras lyxiga namn som "glam", "air" och "trust". Jag drömmer om att likt en miljonär ha en hel låda med CK-klockor att välja och vraka bland. Tänk att kunna välja klocka efter dagens outfit.
Problemet är att mitt klyschiga argument "man kan aldrig ha för många muggar/skor" inte riktigt biter på klockor. De drar batteri, kostar att försäka och är så dyra att det svider rejält på bankkontot att införskaffa en ny.. Min första, och enda Calvin Klein-klocka fick jag för snart 5 år sedan, när jag fyllde 20. En CK Mirror i svart och silver som jag fortfarande älskar!

Nu fyller jag snart 25 och jag går och drömmer om en ny, till min samling. Jag vill ha rosé-färg och läderband i vitt eller brunt. Då blir jag lycklig..