2011-05-23

En lycklig varvshjälte

Med hamrande hjärta och darrande ben stod jag i lördags jämte tusentals löpstarka män och kvinnor, redo för vårens stora utmaning; världens största halvmaraton - Göteborgsvarvet. Jag har aldrig sprungit varvet, jag har aldrig sprungit så långt tidigare, så mitt mål var att ta sig runt, utan skador, och bara njuta av loppet och löpningen genom staden. Benen kändes lätta, andningen lugn och svetten lackade sådär lagom mycket. Kilometer efter kilometer avverkades längs folkfyllda gator och mindre än två timmar efter att startskottet gått passerade jag mållinjen. En hjälte, så lycklig, så stolt.

Att kalla sig för hjälte? Kaxigt, eller välförtjänt - det ligger nog i betraktarens öga. Men att tillsammans med tusen och åter tusen andra hurtiga pinna sig igenom (eller kanske pina sig igenom?) 21097,5 meter är en prestation, oavsett tid. Och när man släpade sig de sista tunga stegen över mållinjen, på stumma ben som sagt upp sig redan vid foten av Avenyn, så kände man sig just så, som en hjälte, som någon som gjort det omöjliga. Att dessutom, för min del, göra det på drömtiden 1.44.08 är nästan lite för bra för att vara sant...

Men, lika mycket hjälte som jag som sprang loppet är, det är alla de fantastiska människor som stod vid sidan av, hejandes, spelandes, leendes. Utan er vore varvet inte värt att springa, utan er vore folkfesten inte ett faktum. Så tack, tusen tack!

2011-05-18

Sikta högt och hamna på månen (eller varför inte i Karlskrona?)...

Drömmar är livsnödvändiga, de är vad som för en framåt, inspirerar en till små- och stordåd och de är det som lyser upp även den mörkaste vinterdag.

Min dröm, den största av de alla, är att bli Kustbevakare. Och fram tills för några veckor var den just så som drömmar vanligtvis är, fjärran, nästintill ouppnåeliga. Men, ibland påminns man om att man aldrig skall sluta drömma, för drömmar kan bli verklighet.

Och idag, är jag ett litet steg på väg och kanske, kanske tar min dröm mig till månen, eller åtminstone Karlskrona, redan till hösten?!

2011-05-12

Jag vill ju bara vara lite manãna...

I förra veckan då vi var ute på övning satt jag och min kollega Per och diskuterade livets små och stora frågor... Vi talade om drömmar och att besanna dessa. Vi ramlade in på Australien och till min förvåning och fasa upptäckte jag att vi inte delade åsikt om landets förträfflighet. Jag har en skimrande glorifierad bild av Australien som stället där alla är "avslappnade och chilla", lite sådär skönt manãna. När jag förklarade detta för Per brast han ut i gapskratt!

Jag förstod ingenting. Ingenting. Så småningom hade skrattattacken lagt sig och förklaringen kom: "Johanna, du är nog den minst manãna jag träffat i hela mitt liv" (och vi har känt varandra i fyra månader, knappt). Först försökte jag argumentera emot och påstå att jag visst kan vara spontan, avslappnad och ta dagen som den kommer. Men, sakta men säkert kom den chockerande insikten att det är sant, till 100%.

Jag är Mästarnas mästare på att planera mitt liv (och även ibland de i min närhets). Jag fyller varendaste tom sekund med något meningsfullt och blir tokstressad om jag inte har total kontroll, eller ve och fasa, något går snett eller bara inte blir precis som det var planerat från första början. Det är inte omöjligt att jag jobbar heltid, pluggar halvtid, genomför en klassiker, går en steppkurs och däremellan försöker vara den perfekta systern, dottern, flickvännen, det är så. Om jag rannasakar mig själv i skrivande stund har jag inte en endaste ledig timme den kommande veckan, för något spontant eller bara lite lugn och ro.

Och allt jag vill är ju bara att vara lite manãna, åtminstone någon gång ibland. Att ta livet som det kommer, med en klackspark. Att ha en hel vecka, utan ett enda måste, en enda plan. Skall det vara så svårt?!