2012-08-22

En "clock'a'holics" bekännelse

Jag är, likt många kvinnor med mig, lite av en samlare. Det har jag nog egentligen alltid varit. Redan som liten drömde jag om att vara med i Guiness rekordbok med min suddgummi-samling, kapsylerna eller något av allt annat skräp som jag lade på hög, sorterade och förvarade i otaliga lådor. Men, nu för tiden samlar jag inte på samma sätt.
Jag samlar på spännande thé-sorter, muggar att dricka de i och har en förkärlek för skor. Men, jag är ingen Carrie i Sex and the city när det kommer till skor, jag jobbar mer på kvantitet än kvalité.

Men, jag har en svaghet, eller kanske mer korrekt benämnt förkärlek. För klockor! Jag älskar att stanna till utanför klockbutikerna och beundra dessa mästerverk, som inte bara är vackra som smycken, utan även funktionella. Likt Carrie älskar Manolo Blahnik, så älskar jag Calvin Kleins klockor. Jag kan sitta i timmar och beundra de välvda linjerna, den stilrena designen och smaka på deras lyxiga namn som "glam", "air" och "trust". Jag drömmer om att likt en miljonär ha en hel låda med CK-klockor att välja och vraka bland. Tänk att kunna välja klocka efter dagens outfit.
Problemet är att mitt klyschiga argument "man kan aldrig ha för många muggar/skor" inte riktigt biter på klockor. De drar batteri, kostar att försäka och är så dyra att det svider rejält på bankkontot att införskaffa en ny.. Min första, och enda Calvin Klein-klocka fick jag för snart 5 år sedan, när jag fyllde 20. En CK Mirror i svart och silver som jag fortfarande älskar!

Nu fyller jag snart 25 och jag går och drömmer om en ny, till min samling. Jag vill ha rosé-färg och läderband i vitt eller brunt. Då blir jag lycklig..

2012-08-04

Snart tio år senare..

Det känns som en evighet sedan jag gick i nionde klass, och skulle göra mitt gymnasieval - det där valet som kändes sådär galet livsavgörande. Lustigt nog anade jag inte hur livsavgörande det skulle komma att bli, att det valet skulle påverka mitt val av framtidsyrke.

Jag valde att flytta ut till Öckerö i Norra Skärgården, bara 15 år gammal. För att segla den tremastade barken T/S Gunilla runt Atlanten. Jag kunde inte ha valt bättre, jag hade gjort samma val igen och igen och igen. De tre åren var bland de bästa i mitt liv, minnena därifrån kommer aldrig att suddas ut, fastän de bleknar med åren. Min gymnasietid öppnade mina ögon för livet till sjöss och det är tack vare den tiden som jag idag har en yrkeskarriär med havet som tema. Det är häftigt hur de små valen plötsligt blir livsavgörande.

Idag (eller igår närmre bestämt) var jag på gymnasieåterträff. Vi var 11 årskullar av "DSG:are" som samlades på Barken Viking för en kväll i dåtidens, nutidens och framtidens tecken, i en salig blandning. Från min klass var 28 av 39 närvarande, en fantastisk statistik med tanke på att nästan hälften av oss är bosatta utomlands eller på andra sidan landet.
Jag hade inte funderat över hur underbart det skulle vara att få krama om alla igen, att få säga att man saknat dem och faktiskt mena det. För, vi delade något speciellt ombord Gunilla, vi delade allt! Samtidigt som alla har gått sin egen väg och vi har splittrats över världen, så var nästan alla sig lika, in i minsta detalj. Och jag hoppas och tror att det faktumet beror på att vi redan då, när vi träffades för nio år sedan vågade vara oss själva.