2011-12-23

Morgontimmar i Køpenhamn...

Inspirerad av min kæra væn Julia; startar jag dagen med en promenad genom Køpenhamn. Mitt lågbudgethotell ligger bara ett stenkast från Centralstationen; så jag strosar in dær, iakttar alla morgonstressade mænniskor och njuter av att før en gångs skull inte vara i deras klæder. Strosar vidare mot Nyhavn, men viker av på en sidogata och væljer Strøget tillbaka till hotellet. Den annars så sprudlande gatan ær næstan folktom; endast några skugglika expediter skymtas inne i butikerna och gatan kantas av lastbilar som skall gøra de sista leveranserna; såhær dan føre dopparedan.

Gårdagen, som jag tillbringade i min ensamhet, var skønt avstressande. Jag børjade med att strosa runt på Tivolis julmarknad, tog sedan en sallad och ett glas vin till middag och avslutade på en gammal anrik biosalong, Dagmar, med en caffé latte och en fantastisk film, med den perfekta mixen av glædje och sorg i. På något mærkligt vis ær Køpemhamn; trots att det ær så næra oss, internationellt på ett helt annat sætt. And I love it!

Next stop - Cape Town!

2011-12-21

Julepirr...

En hektisk höst går mot sitt slut; de sista dagarna har vinden mojnat något och ersatt av en krispig vinterkyla. Det lackar mot jul...

För min del innebär det ett efterlängtat återseende med världens underbaraste Jonathan, som jag har väntat och längtat! Nu är den sista pinalen nedpackad i min enorma kappsäck, jag har trippelkollat att kameran är laddad och passet noggrant nedstuvat. Det där inför-resan-pirret har börjat kännas i magtrakten och trots att ögonlocken är tunga, efter veckor av sömnbrist, snurrar tankarna så snabbt att jag omöjligt får en blund..

Det kommer bli en annorlunda jul; med sol istället för snö, ljumma vindar istället för isande snålblåst och torra röda viner, istället för must och snaps. Som jag längtar efter lite ljus istället för allt detta mörker. Julen är ju den högtid där familjen får stå i fokus; men i år för jag nöja mig med min käraste, närmaste familjemedlem (men efter dryga 100 dagar ifrån honom, vill jag inget hellre än att få krama om honom).

Jag önskar er alla en underbar jul; en liten skärva av mitt hjärta lämnar jag hos er!

2011-12-13

Jag har ett fantastiskt liv, om jag ändå hade vett att leva det!

Den senaste tiden, som har varit tuff för mig personligen, har jag burit på en märklig känsla. Det har känts som om jag åker med; som att jag är en passagerare till mitt eget livståg som rusar fram mot okända mål. Jag är alltid ett steg efter, kvar på perrongen som nyss lämnats.

Det händer roliga, underbara, spännande saker omkring mig; men jag har inte energi att uppskatta dem, jag är med fysiskt, men mentalt svävar jag bortanför, ovanför, utanför.

Det är jättemärkligt, att ha ett så fantastiskt liv, att vara precis på den plats man alltid önskat, men ändå inte kunna uppskatta det till fullo. Kanske är det som de säger; "det är för bra för att vara sant!", så någon där uppe skapade en hake; vilken gör att jag inte klarar att leva i nuet, att vara närvarande just här, just nu, där det händer. För jag lever mitt liv som i en dimma; jag är med, rör mig, snackar, skämtar, skrattar, utan att vara medveten om min del i det hela. Jag kan förvånas över min egen röst, över orden som kommer ur min mun.

Och i tystnaden lever jag i framtiden, i dåtiden och flyter med i nuet, utan att ha vett nog att njuta av färden, och jag skäms.

2011-12-07

Min årskurva...



Har suttit hela kvällen, störtförkyld och känt mig allmänt lågmäld och nedslagen. Sista månaden har det bara gått utför med mitt välbefinnande, min träning, min ambition, dvs. nästan allt det som utgör min livsglädje... Det gågna året flimrar förbi framför mina ögon; likt frusna iskristaller i mitt livs kalejdoskop.

När jag ser tillbaka på vart jag var för bara ett år sedan, inser jag att det har varit ett händelserikt, turbulent år. 2011. Vid den här tiden förra året var jag precis hemkommen från min utlandsmission i Adenviken; efter en spänd väntan var jag äntligen hemma; naturligtvis en topp i diagrammet. Inte anade jag då att det skulle komma att bli ett sådant omtumlande år?!

Tiden fram till jul var sådär förväntansfull som den skall vara och julen var mysig, om än alldeles för mycket firad. Fick en rejäl dipp i mellandagarna, en julöverdos, men den planade ut efter nyår, under mina lediga veckor i januari... Nästa dipp kom redan i slutet av månaden då jag återvände till Amf1. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men inte var det att bli behandlad som värnpliktig ännu en gång! Nästa topp kom dock redan i mars då jag gjorde ett makalöst bra vasalopp, som start på min svenska klassiker. Fortsatt under våren fasade jag inför varje dag på jobbet, men med lite mer verksamhet till sjöss tog sig våren ändå...

Och så i juni, fick jag mitt positiva antagninsbesked till Kustbevakningen. Vilken lycka! En mindre bra genomförd vätternrunda senare sade jag upp mig, lämnade in allt militärt och firade en hejdundrades midsommar... Juni började bra, med semester i Stockholm och Karlskrona tillsammans med Jonathan och våra föräldrar. I samma veva hamnade Farmor på sjukhus och i takt med att vi flyttade ut ur lägenheten blev hon allt sämre. I början av augusti avled hon. Jag och Jonathan unnade oss, trots detta, en veckas solsemester i fantastiskt vackra Italien, innan skolstarten!! Ännu en toppnotering!

Sedan for Jonathan, plötsligt till Afrika. Blev en rejäl dipp, parallellt med tuffa studier och Farmors begravning. Strax därefter sprang jag Lidingöloppet och fick min klassikertitel; men drog på mig seglivade skador som stört träningen under hösten. En fantastiskt givande praktik fylld med olja och sedan; lagar och paragrafer och förkylningar om varandra... Och en inflammation och utdragen visdomstand såhär strax före jul.

Snälla, snälla, tryck på nödstoppet till berg- och dalbanan. Låt mig få åka något lugnare; ett pariserhjul kanske, så jag kan få tid att pusta ut, tid att få överblick över mig och mitt liv igen. För just nu är jag så trött, jag orkar inte med denna turbulens mer... Jag tror inte på nyårslöften, men visst får man göra en nyårsönskning? En önskning om ett lite lugnare år, ett år med balans; för såväl kropp och själ.

2011-12-05

Hos tandläkaren är inte ens jag macho...

Till följd av en ondskefull visdomstand, har jag tvingats vara i kontakt med tandläkare fler gånger senaste veckorna, än på flera år. Misstolka mig rätt, jag har inget emot tandläkare som släkte, jag bara ogillar att själv vara i deras våld. Det är någonting med att vara helt utlämnad i stolen, med massa märkliga sugar och fingrar i munnen på en, ofta förenat med en viss smärta och en fruktansvärt dyr räkning som inte riktigt faller mig i smaken.

Nästan så länge jag kan minnas har jag gått till privattandläkare, samma som min far och hans far gått till, så länge någon minns. Det känns tryggt; hela familjen går ju dit. I samband med min tandreglering var jag väl ett hundratal gånger hos en odontolog (specialist på tänder som sitter där de inte borde) som bröt på tyska och hotade med att jag skulle få gå med underbett resten av livet. Behöver jag förklara vilken befrielse det var när jag var där för sista gången?

Bosatt som jag är, långt ifrån "min tandläkare" (även fast jag delar honom med tusentals andra göteborgare), tvingades jag nu uppsöka någon som akut kunde behandla min inflammation. Sagt och gjort, jag kände mig grymt stolt och modig då jag var där i förra veckan, ända fram tills det var dags för röntgenbilderna. Jag HATAR röntgenbilderna. Jag råkar nämligen ha en mun som är sådär hälften så stor som minsta storlekens röntgenplåt (misstänker starkt att det är one size fits all). Varje gång det är dags får de trycka in den tills den skurit sönder halva käften på mig och det är ingen ovanlighet att man får ta om bilden både en och två gånger, samtidigt som jag hyperventilerande försöker bita på rätt ställe. Denna gång gick det så illa att jag började gråta (kändes mig inte det minsta macho) och den gulliga tandsköterskan fick torka bort tårarna från min kind med medlidsam blick, mellan tagningarna.

Men detta var inte på långt när det värsta; det visade sig att visdomstanden måste bort. Idag var "D-day"! Min mage krampade av nervositet när jag satt i stolen; men tre bedövningssprutor senare var jag lite mer avslappnad, åtminstone på sidan som var bedövad. Efter en massa krafsande och bändande lyftes tandjäkeln ut; jag vart erbjuden att ta med den hem (utan extra kostnad), men avböjde vänligt men bestämt.

Idag fascinerades jag över:
1. att tandläkaren försökte konversera med mig om min kommande resa och annat vardagligt (lite som hos frisören), samtidigt som han hade hela händerna i käften på mig och höll på att bända ut min tand. Förväntade han sig verkligen ett svar?
2. Att salivsugen, den som likt en blodtörstig vampyr transporterade bort litervis av mitt blod i samband med ingreppet, är genomskinlig, och det enda man liksom kan fästa blicken på då man ligger i stolen.
3. Att nålen till tråden som stygnet skulle sys med " råkade gå av" och hamna någonstans i min blodfyllda gom (det tog flera minuter innan den var återfunnen). Vem kvalitétssäkrar denna materiel?
4. Att man alltid hamnar i ett förlamat chocktillstånd då det avslöjas hur mycket varje minut i stolen kostat. Antingen är alla tandläkare miljonärer, eller så är all utrustning förgylld eller superspeciell och därför snordyr.
5. Att jag inte har så ont att jag bara ligger i en hög på golvet och skriker och gråter (det kanske kommer), men såhär, 15 timmar efter ingreppet, sitter jag med en lagom molande verk, tillfreds på maxdosen av Alvedon och Ipren i kombination. Detta borde vara en omöjlighet med tanke på allas varnande ord och min egen extremlåga smärttröskel.

Slutligen har jag upptäckt vilken variation som finns vad gäller mixad mat. Min diet består numera av smoothies, soppor och glass. Tuggandet lär dröja innan det blir aktuellt, så idag har jag lagat en god jordärtskockssoppa. Mums! Inget ont som inte har något gott med sig, haha!

2011-12-02

Kronisk sömnbrist...

Så långt tillbaka som jag kan minnas har jag varit driven, på gränsen till hyperaktiv över tiden. Jag tenderar att fylla minsta ledig minut med någonting, att sitta stilla utan att göra någonting är en omöjlighet. Det är som att jag har en inre drift som skriker att livet springer ifrån mig om jag inte lever det här och nu. Varför bara jobba eller plugga 100%, när man kan klara 150%? Varför nöja sig med att träna 2 pass i veckan om man kan lyckas klämma in 5?

Å ena sidan är det underbart, för jag hinner med att göra fantastiskt mycket saker. Problemet är bara att det tenderar att går ut över mitt välbefinnande; det är inte många nätter som jag sover mer än 6 timmar, allt för många då jag sover färre än så... Det första som får ta stryk när jag anser att dygnet har för få timmar är just sömnen. Dessutom tenderar jag att känna mig så stressad över alla aktiviteter att jag omöjligt kan slappna av och njuta av stunden här och nu. Och vad är det då för mening?

För i mitt egenvållat hektiska liv, tenderar jag att sträva efter att hinna med allt och alla, på samma gång. Jag VILL av hela mitt hjärta och sinne vara den perfekta dottern, flickvännen, vännen, kusinen, eleven och kollegan. Allt på samma gång! Alltid finnas där, alltid hålla kontakten, alltid ställa upp. Någonstans mitt i detta virrvarr av människor och händelser som jag innerst inne bryr mig om snurrar jag allt snabbare, runt, runt tills jag tappar greppet, tills sömnbristen gör sig påmind och hela jag skriker inombords.

Ingen är perfekt, ingen klarar att hålla miljoner bollar i luften samtidigt, för plötsligt går luften ur en; ballongen spricker och man kraschlandar i en liten fuktig pöl på asfalten. Förra veckan kom livet ikapp mig; min lösning? Efter en veckas sjukdom har jag prioriterat allt det jag prioriterat bort. Mysiga fikastunder i lugn och ro med vänner jag inte träffat på evigheter, tupplurar på eftermiddagarna och tidiga kvällar, oräkneliga koppar thé och skönlitterära lässtunder. För det är jag värd - det är vad jag behöver, innerst inne, om jag känner efter riktigt noga och lyssnar på rösten som viskande försöker höras över den skrikande pådrivande. Och jag tänker göra allt för att lyssna på den. För jag har bara ett liv, och det pågår just nu...

2011-12-01

En känsla av jul...

"Det var den första december, och vinternatten hade sänkt sin vita skrud över staden och höll den i ett iskallt grepp. Långt ned, under de snötäckta takåsarna, hade julhandeln just tagit sin början. Vart man såg flockades det av nyfikna stadsbor, bland glöggförsäljare och marknadsstånd. Doften av gran och pepparkakor fick även den mest giktbrutne gamling att känna sig som barn på nytt. Alla hoppades att detta skulle bli den bästa julen i mannaminne."

Denna inledning kommer från Årets julkalender, Tjuvarnas jul. Den är precis så som jag minns kalendrarna från då jag var liten; med gnistrande snö, perfekt sagostämning och en äkta känsla. Jag minns som igår hur man blev väckt hiskeligt tidigt och med sömndruckna ögon virade in sig i täcket i tv-soffan, för de där magiska 15 minutrarna innan dagen började på riktigt. Då var det kvalité på kalendrarna. Minns ni Eddie, Teskedsgumman, Sune eller kanske Mysteriet på Greveholm? Kan inte minnas senast jag såg en julkalender och fick den där magiska känslan.

Annars har det inte varit en första december värd namnet. Ute blåser det kulingvindar, regnet piskar mot rutan och, liksom så många dagar tidigare, har dagen varit mörkt grå och disig. Tänker tillbaka på förra året vid den här tiden, då jag bara hade några få dagar kvar innan jag skulle återvända hem, från en snötäckt HMS Carlskrona till den snötäckta staden Karlskrona. Detta känns så enormt avlägset... I år vänder jag på det och far till varmare breddgrader över jul och nyår, fick en rejäl överdos av allt vad julfirande heter förra året. Jag får fortfarande kväljningar av tanken på julklappsjakt och stimmiga julkalas.

Även om julkänslan lyser med sin frånvaro i övrigt, så jag tänker minsann gå upp hiskeligt tidigt, krypa upp i soffan invirad i mitt täcke varendaste morgon fram till jul och njuta av lite julstämning. För det är ju det adventstiden handlar om; väntan och förväntan!