Den senaste tiden, som har varit tuff för mig personligen, har jag burit på en märklig känsla. Det har känts som om jag åker med; som att jag är en passagerare till mitt eget livståg som rusar fram mot okända mål. Jag är alltid ett steg efter, kvar på perrongen som nyss lämnats.
Det händer roliga, underbara, spännande saker omkring mig; men jag har inte energi att uppskatta dem, jag är med fysiskt, men mentalt svävar jag bortanför, ovanför, utanför.
Det är jättemärkligt, att ha ett så fantastiskt liv, att vara precis på den plats man alltid önskat, men ändå inte kunna uppskatta det till fullo. Kanske är det som de säger; "det är för bra för att vara sant!", så någon där uppe skapade en hake; vilken gör att jag inte klarar att leva i nuet, att vara närvarande just här, just nu, där det händer. För jag lever mitt liv som i en dimma; jag är med, rör mig, snackar, skämtar, skrattar, utan att vara medveten om min del i det hela. Jag kan förvånas över min egen röst, över orden som kommer ur min mun.
Och i tystnaden lever jag i framtiden, i dåtiden och flyter med i nuet, utan att ha vett nog att njuta av färden, och jag skäms.
No comments:
Post a Comment