För tre veckor sedan befann vi oss i ett 30-gradigt Djibouti, men på min tjänsteplats i SLC hade vi ljumma 18 grader (vilket vi har haft i princip Missionen igenom).
Nu är det ombytta roller. Kylaggregatet har lagt av samtidigt som vi sänkt utomhustemperaturen med ett par grader om dagen, dagligen.
Resultatet? Här sitter jag i tropisk värme och svettas lite gött, medan snöflingorna faller tungt ute. Det både känns och är absurt.
Nästan lika absurt som att vi kommer hem om ungefär 2 dygn 13 h och 43 min, efter att ha varit hemifrån i omkring 108 dygn... Lycka!
2010-12-02
2010-11-29
Adventstid...
Igår när jag kom upp strax efter 03.30 för min morgonsmörgås innan vakten, möttes jag av en nedsläckt mäss med tända adventsljusstakar. Hade helt glömt bort att det var första advent, så det kom som en glad överraskning...
Och dagen fortsatte i samma mysiga stil; med allemans pepparkaksbak efter lunch (för min del åts det mer pepparkaksdeg än vad det blev färdiga kakor) och lussebulle och glögg framåt kvällen. Och så höll vår pastor ett adventskorum innan läggdags.
Ännu en gång slås jag av hur lite som krävs för att skapa den där speciella stämningen. Trots att man är långt bort från snö, nära och kära och civilisation, mitt ute på öppet hav, så har nedräkningen ändå börjat och julkänslan kommit där någonstans i magtrakten.
Och dagen fortsatte i samma mysiga stil; med allemans pepparkaksbak efter lunch (för min del åts det mer pepparkaksdeg än vad det blev färdiga kakor) och lussebulle och glögg framåt kvällen. Och så höll vår pastor ett adventskorum innan läggdags.
Ännu en gång slås jag av hur lite som krävs för att skapa den där speciella stämningen. Trots att man är långt bort från snö, nära och kära och civilisation, mitt ute på öppet hav, så har nedräkningen ändå börjat och julkänslan kommit där någonstans i magtrakten.
2010-11-25
Viva Italia
Så, äntligen kom vi åter till Västvärlden, närmare bestämt till det italienska Sicilien. Ingen ombord var nog införstådd med hur fantastiskt skönt det skulle kännas. Att få gå på en riktig kullerstensgata, sätta sig och ta en kaffe på ett vanligt fik eller höstshoppa i en västerländsk modebutik. Till och med jag, som ändå är en av de få som inte totaltröttnat på och dömt ut Afrika för all framtid, kunde inte annat än instämma med övriga att det var fantastiskt att återse Europa. Hälften sprang till Mc Donalds direkt efter permissionen, själv passade jag på att avnjuta italiens eget kulinariska kök med pasta, pizza och amarone-vin.
Nu är vi åter till sjöss och kämpar oss igenom de sista två veckornas transit hem. Det märks hur otrolig svårt det är att hålla fokus när man är så nära målet. Krämpor och trötthet märks på ett helt annat sätt bland besättningen nu, än vad det gjorde när vi hade skarp verksamhet i Adenviken. Min teori är att all ackumulerad anspänning och trötthet släpper nu när vi fysiskt är på väg hem och mentalt i princip redan är hemma.
Satt och bläddrare igenom gamla foton och hittade en underbar gammal bild som sammanfattar hur jag känner mig nu och vad jag längtar efter till jul när jag kommer hem...
9 dagar kvar, och jag längtar.
Nu är vi åter till sjöss och kämpar oss igenom de sista två veckornas transit hem. Det märks hur otrolig svårt det är att hålla fokus när man är så nära målet. Krämpor och trötthet märks på ett helt annat sätt bland besättningen nu, än vad det gjorde när vi hade skarp verksamhet i Adenviken. Min teori är att all ackumulerad anspänning och trötthet släpper nu när vi fysiskt är på väg hem och mentalt i princip redan är hemma.
Satt och bläddrare igenom gamla foton och hittade en underbar gammal bild som sammanfattar hur jag känner mig nu och vad jag längtar efter till jul när jag kommer hem...
9 dagar kvar, och jag längtar.
2010-11-20
"Sverige, Sverige älskade vän..."
Vi är i chock ombord HMS Carlskrona! På bara några dagar har vi:
...förflyttat oss från Afrika till Europa (via Suezkanalen).
...gått från drygt 30 grader varmt till knappa 20 grader.
...gått från att vara operativa i en EU-insats till att vara på transit mot Sverige.
...gått från shorts och t-shirt till fodrade byxor och värmetröja.
...gått från plattvatten till skön sjögång.
Det går nog närmast att jämställa med när första snön för året faller i Göteborg, vilket alltid kommer som en chock och lamslår hela samhället.
Men, när chocken lagt sig, så älskar jag det... Att få ha en tunn långtröja när jag promenerar på ett stormigt hav, att dricka thé och äta ostkaka till em-fika och att krypa upp i bingen med tjocktröja och en god bok. Men mest av allt älskar jag det nog för att det vittnar om att vi äntligen är på väg hem till vårt älskade Sverige.
...förflyttat oss från Afrika till Europa (via Suezkanalen).
...gått från drygt 30 grader varmt till knappa 20 grader.
...gått från att vara operativa i en EU-insats till att vara på transit mot Sverige.
...gått från shorts och t-shirt till fodrade byxor och värmetröja.
...gått från plattvatten till skön sjögång.
Det går nog närmast att jämställa med när första snön för året faller i Göteborg, vilket alltid kommer som en chock och lamslår hela samhället.
Men, när chocken lagt sig, så älskar jag det... Att få ha en tunn långtröja när jag promenerar på ett stormigt hav, att dricka thé och äta ostkaka till em-fika och att krypa upp i bingen med tjocktröja och en god bok. Men mest av allt älskar jag det nog för att det vittnar om att vi äntligen är på väg hem till vårt älskade Sverige.
2010-11-18
Böcker i tiden...
Om det är något jag älskar, så är det böcker. Jag kan gå i timmar och drömma mig bort bland hyllor full av böcker och jag har alltid minst 3 pågående och 10 vilande läsprojekt. Jonathan kan intyga att vi förmodligen var inne i varenda bokantikvariat vi passerade i Sydafrika och nu under hösten när vi kom till Dar Es Salaam, hittade jag en helt underbar liten bokaffär på ett torg, som jag i princip fick tvångslyftas ut ur... Bokhyllorna hemma börjar bli överfulla, så häromveckan skickade jag Jonathan att köpa en fyndhylla från blocket (som han tror skall vara barskåp, men med tiden lär böckerna vinna över spriten, haha) Ja, mitt förhållande till litteratur och böcker är minst sagt kärt...
Igår satt jag och surfade runt lite bland höstens boknyheter och blev dubbelt chockad.
Den första chocken (som faktiskt kom redan sent i somras) är Charlotte Perellis nya träningsbok med den sjukt klämkäcka titeln "Kan jag kan du".. Klassiska övningar som funnits sedan hedenhös, såsom plankan, benböj, sit-ups och armhävningar, tipsas det om i en bok för drygt 200 kr; där Perelli poserar superspacklad och osvettig... Det skönaste är att fram tills för två år sedan hade Charlotte knappt tränat alls, någonsin. Frågan jag ställer mig är om en nybörjare i träningssammanhang, som nyfrälst verkligen borde ge ut en bok om träning, på en marknad som kryllar av expertis från Personliga tränare och f.d. elitidrottare? Till på köpet, nöjer hon sig inte med boksläppet. Hon står även bakom en ny kosttilsskottsserie, speciellt riktad mot kvinnor, i babyrosa påsar och burkar. Säkert inget dåligt alternativ - men med tanke på diverse ätstörningsrykten samt att Charlotte Perelli ser så sjukt naturlig ut, skulle jag aldrig någonsin stoppa i mig några Perelli-piller...
Den andra chocken är en livsvisdomsbok från Blondinbella vid namn "Egoboost". "Bella" blev känd genom en modeblogg där hon många gånger förbättrade (läs:förvanskade) sanningen. Plötsligt vänder hon sig till unga förvirrade flickor med en "seriös" självhjälpsbok där hon försöker hjälpa unga tjejer med sin livserfarenhet. Tjejen har väl knapp fyllt 20, hon kan omöjligt ha så mycket på fötterna, oavsett hur mycket hon varit med om. "Hon skriver självutlämnande om gymnasievalet, betygshetsen och alla andra krav som ställs på en tonåring. Sexuella övergrepp, ångest och ätstörningar är andra teman. Men Isabella skriver även om festerna, första förälskelsen och det stora problemet med ful rumpa i nya jeans." (Citat ur beskrivningen av bokens handling på adlibris.com) Jag är i chock över denna dubbelmoral, och kanske ännu mer chockad över att folk går på det, att boken faktiskt säljer... Ett annat citat ur boken " Tänk hur många gånger man gått och mått dålgt över att man inte varit sminkad eller valt fel tröja"; jag tror att det blivit fel i tryckningen, det hon de facto har skrivit är en självstjälpsbok för unga tjejer, där fokus hamnar på det yttre. I min värld är denna bok bara ett hån mot alla de unga tjejer som faktiskt haft en tuff uppväxt, på riktigt!!
Så, Tomten, bara så du vet, så blir jag riktigt ledsen om jag får någon av ovan nämnda böcker i julklapp. Däremot finns det många andra fantastiska böcker att förgylla vintermörkret med och placera under granen. Själv ser jag fram emot mästaren Paolo Coelhos nyaste bok på svenska, Valkyrien, Mia Skäringer "Dyngkåt och hur helig som helst" (som precis släppts på pocket) eller varför inte någon klassiker som Dear John eller The Notebook av Nicholas Sparks (som blivit några av historiens bästa filmer...) Någon av dessa hoppas jag ligger under granen och väntar på mig i juletid.
Igår satt jag och surfade runt lite bland höstens boknyheter och blev dubbelt chockad.
Den första chocken (som faktiskt kom redan sent i somras) är Charlotte Perellis nya träningsbok med den sjukt klämkäcka titeln "Kan jag kan du".. Klassiska övningar som funnits sedan hedenhös, såsom plankan, benböj, sit-ups och armhävningar, tipsas det om i en bok för drygt 200 kr; där Perelli poserar superspacklad och osvettig... Det skönaste är att fram tills för två år sedan hade Charlotte knappt tränat alls, någonsin. Frågan jag ställer mig är om en nybörjare i träningssammanhang, som nyfrälst verkligen borde ge ut en bok om träning, på en marknad som kryllar av expertis från Personliga tränare och f.d. elitidrottare? Till på köpet, nöjer hon sig inte med boksläppet. Hon står även bakom en ny kosttilsskottsserie, speciellt riktad mot kvinnor, i babyrosa påsar och burkar. Säkert inget dåligt alternativ - men med tanke på diverse ätstörningsrykten samt att Charlotte Perelli ser så sjukt naturlig ut, skulle jag aldrig någonsin stoppa i mig några Perelli-piller...
Den andra chocken är en livsvisdomsbok från Blondinbella vid namn "Egoboost". "Bella" blev känd genom en modeblogg där hon många gånger förbättrade (läs:förvanskade) sanningen. Plötsligt vänder hon sig till unga förvirrade flickor med en "seriös" självhjälpsbok där hon försöker hjälpa unga tjejer med sin livserfarenhet. Tjejen har väl knapp fyllt 20, hon kan omöjligt ha så mycket på fötterna, oavsett hur mycket hon varit med om. "Hon skriver självutlämnande om gymnasievalet, betygshetsen och alla andra krav som ställs på en tonåring. Sexuella övergrepp, ångest och ätstörningar är andra teman. Men Isabella skriver även om festerna, första förälskelsen och det stora problemet med ful rumpa i nya jeans." (Citat ur beskrivningen av bokens handling på adlibris.com) Jag är i chock över denna dubbelmoral, och kanske ännu mer chockad över att folk går på det, att boken faktiskt säljer... Ett annat citat ur boken " Tänk hur många gånger man gått och mått dålgt över att man inte varit sminkad eller valt fel tröja"; jag tror att det blivit fel i tryckningen, det hon de facto har skrivit är en självstjälpsbok för unga tjejer, där fokus hamnar på det yttre. I min värld är denna bok bara ett hån mot alla de unga tjejer som faktiskt haft en tuff uppväxt, på riktigt!!
Så, Tomten, bara så du vet, så blir jag riktigt ledsen om jag får någon av ovan nämnda böcker i julklapp. Däremot finns det många andra fantastiska böcker att förgylla vintermörkret med och placera under granen. Själv ser jag fram emot mästaren Paolo Coelhos nyaste bok på svenska, Valkyrien, Mia Skäringer "Dyngkåt och hur helig som helst" (som precis släppts på pocket) eller varför inte någon klassiker som Dear John eller The Notebook av Nicholas Sparks (som blivit några av historiens bästa filmer...) Någon av dessa hoppas jag ligger under granen och väntar på mig i juletid.
2010-11-17
Tankar om nutid och dåtid...
När man dag ut och dag in befinner sig i sin egen värld, någonstans på vattnet, någonstans i Världen, har man en hel del tid att reflektera över såväl stort som smått.
Igår, den 17 november, var det 15 år sedan det vart snökaos i Göteborg; när staden blev lamslagen och alla barn fick vara hemma från skolan. Jag minns som igår hur mysigt det var att bli väckt till en vit vintervärld, äta långfrukost med varm choklad en vardag och sedan ägna dagen åt att bygga grottor i alla enorma snöhögar som fanns att tillgå på gatan hemma. Samma dag, tio år senare, tog jag mitt första steg in i vuxenvärlden och tog mitt körkort, lyckligtvis var det inte lika mycket snö vid detta tillfälle, men jag var minst lika lycklig som tio år tidigare.
Idag fann jag en namnsökningsfunktion på Statistiska Centralbyråns hemsida, där man enkelt kunde söka på sitt namn, för att se hur många andra i Sverige som heter detta... Lite roligt. Chockerande nog upptäckte jag att min popularitet stadigt minskar; de senaste tio åren har namnet Johanna fullkomligt rasat från en topp-10 placering; till en dyster 100:de plats på topp 100-listan. Fortsätter utvecklingen såhär är jag och alla 71096 andra "Johannor" ute redan nästa år. Frågan är vad som stör mig mest? Är det faktumet att jag gått från att ha ett populärt namn till ett impopulärt? Kanske, fast jag tror snarare det är det faktum att namnen som numera är populära, i min värld är oseriösa. Kanske är jag en konservativ bakåtsträvare men Ellie, Meja och Malva är i modernaste laget för mig...
Och slutligen lite längtan till våren. Stopp och belägg kanske ni tänker; det har ju inte ens varit jul ännu (och jag har ju inte ens fått höst ännu, med tanke på att jag spenderat all tid sedan augusti i ett sommarvamt Afrika). Konsertvåren är det som jag längtar till; lika konservativ som jag är vad gäller namn är jag nog dessvärre även vad gäller musik. Upptäckte tidigare under hösten, när min mp3-spelare bestämde sig för att sluta fungera, att jag inte har uppdaterat min musiksmak sedan jag gick på högstadiet för drygt tio år sedan. Kim skulle lägga över lite musik från sin dator och frågade för varje ny artist vad jag tyckte om den. Efter ett tag blev jag nästan generad för i ärlighetens namn kände jag kanske till 5 % av artisterna han nämnde, om ens det - snacka om musikanalfabet. Men, jag tycker ju fortfarande att Bob Hund, Linkin Park och Gyllene Tider är något av det bästa som producerats, någonsin, alla kategorier... Och vad är det då för konserter till våren och sommaren som lockar? Jo, den 23 mars splar BOB HUND på Trägårn i Göteborg. Enda kruxet är att jag inte direkt känner någon som förstår tjusningen med dessa skånska hjältar, så det blir väl till att gå på konsert själv. Såvida inte Pappa vill följa med och fira sin 53-årsdag med lite indierock?! Och sedan, till sommaren är det dags för ROXETTE på Trädgårdsföreningen; men där hoppas jag kunna ragga upp någon som liksom jag gillar "populärmusik från 90-talet... "
Igår, den 17 november, var det 15 år sedan det vart snökaos i Göteborg; när staden blev lamslagen och alla barn fick vara hemma från skolan. Jag minns som igår hur mysigt det var att bli väckt till en vit vintervärld, äta långfrukost med varm choklad en vardag och sedan ägna dagen åt att bygga grottor i alla enorma snöhögar som fanns att tillgå på gatan hemma. Samma dag, tio år senare, tog jag mitt första steg in i vuxenvärlden och tog mitt körkort, lyckligtvis var det inte lika mycket snö vid detta tillfälle, men jag var minst lika lycklig som tio år tidigare.
Idag fann jag en namnsökningsfunktion på Statistiska Centralbyråns hemsida, där man enkelt kunde söka på sitt namn, för att se hur många andra i Sverige som heter detta... Lite roligt. Chockerande nog upptäckte jag att min popularitet stadigt minskar; de senaste tio åren har namnet Johanna fullkomligt rasat från en topp-10 placering; till en dyster 100:de plats på topp 100-listan. Fortsätter utvecklingen såhär är jag och alla 71096 andra "Johannor" ute redan nästa år. Frågan är vad som stör mig mest? Är det faktumet att jag gått från att ha ett populärt namn till ett impopulärt? Kanske, fast jag tror snarare det är det faktum att namnen som numera är populära, i min värld är oseriösa. Kanske är jag en konservativ bakåtsträvare men Ellie, Meja och Malva är i modernaste laget för mig...
Och slutligen lite längtan till våren. Stopp och belägg kanske ni tänker; det har ju inte ens varit jul ännu (och jag har ju inte ens fått höst ännu, med tanke på att jag spenderat all tid sedan augusti i ett sommarvamt Afrika). Konsertvåren är det som jag längtar till; lika konservativ som jag är vad gäller namn är jag nog dessvärre även vad gäller musik. Upptäckte tidigare under hösten, när min mp3-spelare bestämde sig för att sluta fungera, att jag inte har uppdaterat min musiksmak sedan jag gick på högstadiet för drygt tio år sedan. Kim skulle lägga över lite musik från sin dator och frågade för varje ny artist vad jag tyckte om den. Efter ett tag blev jag nästan generad för i ärlighetens namn kände jag kanske till 5 % av artisterna han nämnde, om ens det - snacka om musikanalfabet. Men, jag tycker ju fortfarande att Bob Hund, Linkin Park och Gyllene Tider är något av det bästa som producerats, någonsin, alla kategorier... Och vad är det då för konserter till våren och sommaren som lockar? Jo, den 23 mars splar BOB HUND på Trägårn i Göteborg. Enda kruxet är att jag inte direkt känner någon som förstår tjusningen med dessa skånska hjältar, så det blir väl till att gå på konsert själv. Såvida inte Pappa vill följa med och fira sin 53-årsdag med lite indierock?! Och sedan, till sommaren är det dags för ROXETTE på Trädgårdsföreningen; men där hoppas jag kunna ragga upp någon som liksom jag gillar "populärmusik från 90-talet... "
2010-11-16
I'm coming home...
Ja, då var det över! Nu har vi oficiellt lämnat Operation Atalanta och Task Force 465 och satt såväl sikte som kurs mot kalla Norden. Och, trots att det känns vansinnigt konstigt, särskilt med tanke på hur otroligt snabbt tiden här nere gått, så känns det ändå rätt skönt någonstans långt inne. För varje våg vi klyver kommer vi nu lite närmare hem.
Missförstå mig rätt; det skall bli underbart att få komma hem. Att få hålla om de jag älskar mest i hela världen, att få äta de där sakerna som bara finns i Sverige, att få ha något civilt på mig från min enorma oanvända garderob (det är småsakerna som räknas). Men, samtidigt har jag levt i tre månader i min egen värld ombord, en värld som är omöjlig för er där hemma att förstå, och det är lite skrämmande att lämna den, det måste jag erkänna.
Innan vi lämnade Afrika, för gott för den här gången, fick vi en välförtjänt (?) ledig dag... Det blev sol, bad, god mat (pizza och after eight-glass!) och framåt kvällen ett besök i Djibouti ville. Det var och är Afrika på riktigt; fattigdom, smuts, slum, desperation, folktäthet i en salig röra. Men, jag hade inte velat vara utan den upplevelsen; det ger perspektiv på min egen tillvaro och mitt eget liv.
Abslutningsvis så har vi synts en del i svensk media det senaste; här kommer ett axplock...
SR: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3601&artikel=4179227
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4179771
YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=S38HbA77cks
FM: http://www.forsvarsmakten.se/sv/Internationella-insatser/Eunavfor--Somalia/
Jag saknar er så mycket, men nu är vi snart hemma. Bara omkring 5400 sjömil kvar...
Missförstå mig rätt; det skall bli underbart att få komma hem. Att få hålla om de jag älskar mest i hela världen, att få äta de där sakerna som bara finns i Sverige, att få ha något civilt på mig från min enorma oanvända garderob (det är småsakerna som räknas). Men, samtidigt har jag levt i tre månader i min egen värld ombord, en värld som är omöjlig för er där hemma att förstå, och det är lite skrämmande att lämna den, det måste jag erkänna.
Innan vi lämnade Afrika, för gott för den här gången, fick vi en välförtjänt (?) ledig dag... Det blev sol, bad, god mat (pizza och after eight-glass!) och framåt kvällen ett besök i Djibouti ville. Det var och är Afrika på riktigt; fattigdom, smuts, slum, desperation, folktäthet i en salig röra. Men, jag hade inte velat vara utan den upplevelsen; det ger perspektiv på min egen tillvaro och mitt eget liv.
Abslutningsvis så har vi synts en del i svensk media det senaste; här kommer ett axplock...
SR: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3601&artikel=4179227
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4179771
YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=S38HbA77cks
FM: http://www.forsvarsmakten.se/sv/Internationella-insatser/Eunavfor--Somalia/
Jag saknar er så mycket, men nu är vi snart hemma. Bara omkring 5400 sjömil kvar...
2010-11-02
Happy Birthday Me02
Idag firade Me02 sin 1-årsdag... För de som varit med sedan dag 1 var det ett år sedan de mönstrade på HMS Carlskrona. Själv har jag inte så mycket att skryta med; mina 77 dagar ombord är långt ifrån 365. Och trots att jag är ny ombord, känns det ibland som att jag varit här länge, länge men ibland är det som om jag kom igår. Tid är sannerligen något relativt?! Födelsedagen firades sedvanligt med tårta; fast jag fick nöja mig med marsipanen på toppen efter att jag upptäckt att den innehöll ett gött lager nutella. ;)
Annars gjorde min närmaste medarbetare, Paula Banck, en helt otrolig idrottsprestation idag när hon rodde ett marathon på roddmaskinen. Själv överlever jag inte mer än 20 minuter - det kan vara det absolut tråkigaste i hela världen... Paula, jag är stolt över dig, du är fantastisk och jag hade aldrig klarat att göra vad du gjorde.
Igår när jag ringde hem kläckte Jonathan ur sig lite spontant att: "älskling, till våren tänkte jag att du och jag skall äta stenålderskost". Skeptisk är bara förnamnet, kan jag tala om, vi skall nog bli två om det där när jag kommer hem. Det är den där Coltings bok (som skall brännas när jag kommer hem) som har influerat honom. Så nu blir det en vår med endast nötter, bär och kött... Vad hände med söndagsmorgnar med scones eller nybakade frallor, sushi på fredagväll eller en burk B&J till sex & the city boxen efter en tung arbetsdag?? Men, älskling - om det skall bli verklighet förväntar jag mig att du stiger upp halv sex varje morgon och fixar min "ägg & bär-frukost" (eftersom kolhydrater och mejeriprodukter tydligen är bannlysta)... Och innan jag frossat i julbak är det inte tal om att skära ned på några snabba kolhydrater ;)
Jag har faktiskt haft lite hemlängtan de senaste dagarna; längtar efter de små sakerna, men mest efter människor som har en stor plats i mitt hjärta (ni vet vilka ni är). Ibland kan jag bli arg på mig själv, tycka att jag är svag och ynklig för att jag längtar hem. Men, om jag rannsakar mig själv så är jag nog glad innerst inne, att jag har så mycket bra saker hemma som fattas mig, trots att jag har det fantastiskt där jag är.
"and over the dark waters we glide
my heart's growing weary and worn
i'm longing with speed to go by
your savior i'm longing home
longing for home longing for home
my heart is longing for home."
Ralph Stanley
Annars gjorde min närmaste medarbetare, Paula Banck, en helt otrolig idrottsprestation idag när hon rodde ett marathon på roddmaskinen. Själv överlever jag inte mer än 20 minuter - det kan vara det absolut tråkigaste i hela världen... Paula, jag är stolt över dig, du är fantastisk och jag hade aldrig klarat att göra vad du gjorde.
Igår när jag ringde hem kläckte Jonathan ur sig lite spontant att: "älskling, till våren tänkte jag att du och jag skall äta stenålderskost". Skeptisk är bara förnamnet, kan jag tala om, vi skall nog bli två om det där när jag kommer hem. Det är den där Coltings bok (som skall brännas när jag kommer hem) som har influerat honom. Så nu blir det en vår med endast nötter, bär och kött... Vad hände med söndagsmorgnar med scones eller nybakade frallor, sushi på fredagväll eller en burk B&J till sex & the city boxen efter en tung arbetsdag?? Men, älskling - om det skall bli verklighet förväntar jag mig att du stiger upp halv sex varje morgon och fixar min "ägg & bär-frukost" (eftersom kolhydrater och mejeriprodukter tydligen är bannlysta)... Och innan jag frossat i julbak är det inte tal om att skära ned på några snabba kolhydrater ;)
Jag har faktiskt haft lite hemlängtan de senaste dagarna; längtar efter de små sakerna, men mest efter människor som har en stor plats i mitt hjärta (ni vet vilka ni är). Ibland kan jag bli arg på mig själv, tycka att jag är svag och ynklig för att jag längtar hem. Men, om jag rannsakar mig själv så är jag nog glad innerst inne, att jag har så mycket bra saker hemma som fattas mig, trots att jag har det fantastiskt där jag är.
"and over the dark waters we glide
my heart's growing weary and worn
i'm longing with speed to go by
your savior i'm longing home
longing for home longing for home
my heart is longing for home."
Ralph Stanley
2010-10-26
Kärlek i överflöd
Den senaste månaden har rullat på i en jämn lunk av rutinmässig tjänst. Det har funkat bra; humörmässigt går man lite upp och ner beroende på dagsform, vilket framförallt styrs av hur mycket och hur kvalitativ sömn man lyckats klämma in de senaste dygnen. Men, överlag trivs jag fantastiskt bra. Och tiden rusar på i ett rasande tempo, mer än halva tiden har gått - om ungefär 40 dagar är vi åter på svenskt vatten, vilket känns jättekonstigt. I min värld kom vi nyss hit och började lösa uppgift.
Den senaste veckan har varit fyllt av roliga överraskningar för min del.
Den första inträffade sisådär 6 dagar efter min födelsedag, då Mia fyllde år. Min kära vän Pontus hade bestämt sig för att baka henne en tårta och kom till mig för smakråd. Jag gav honom detta, men spontan som jag är nöjde jag mig inte med det utan skulle förstås pika honom över att jag minsann inte fick någon tårta när jag fyllde år. Pontus, som är för snäll för sitt eget bästa, tog mig på ordet och dagen efter, när vi precis skulle hugga in på Mias tårta kom han plötsligt med ännu en, till mig. Men vackert snirklig text i vit choklad med orden "Grattis, i efterskott, Johanna". Oh, jag blev riktigt rörd (och fick sjukt dåligt samvete över min kommentar dagen innan...). Att han hade varit vaken hela natten och stått och bakat tårta i sisådär 10-12 h hjälpte kanske inte upp mitt dåliga samvete; men lycklig det gjorde han mig.
Och för bara några dagar sedan fick vi ombord ett antal postsäckar från Sverige som har legat någonstans i Afrika och väntat på oss. Vilken lycka, för min del. Jag fick 4 paket och 1 brev; vilka innehöll fantastiskt fina födelesdags- & kärlekshälsningar - blandat med precis allting som jag kunnat tänkas sakna: tuggumin, svenskt godis, kaffe, thé, tidningar, böcker, spel, ballonger och smycken. Allra finast var nog den bok jag fick av Mamma och Pappa, där de (tror nog att det är Mamma som ligger bakom mestadels) har knåpat ihop en bilderbok med vykort och tillhörande text. Oj vad jag skrattade och njöt. Den var helt underbar och obetalbar och den kommer tas fram och läsas om och om igen. Jag blev verkligen lycklig över alla fina födelesdagsgåvor. Ni får mig att känna mig så älskad...
Nu är jag helt i balans. Är dessutom tillbaka efter en välbehövlig ledighet (efter nästan en hel månad till sjöss utan något längre stopp...). För min del blev det två nätter på ett lugnt hotell med lyx för hela slanten. Dykning, solning, badning, träning, god mat och dryck samt några spa-behandlingar. Underbarast var kanske miljöombytet, möjligheten att sova ut tills man vaknade av sig själv (eller solens första strålar) och möjligheten att vara helt själv för en stund. Det är småsaker som man aldrig uppskattar, förrän de tas ifrån en.
"Den högst lyckan i livet är vissheten om att vara älskad för sin egen skull, eller rättare sag; att vara älskad trots att man är som man är" Victor Hugo - Tack för att ni älskar mig...
Den senaste veckan har varit fyllt av roliga överraskningar för min del.
Den första inträffade sisådär 6 dagar efter min födelsedag, då Mia fyllde år. Min kära vän Pontus hade bestämt sig för att baka henne en tårta och kom till mig för smakråd. Jag gav honom detta, men spontan som jag är nöjde jag mig inte med det utan skulle förstås pika honom över att jag minsann inte fick någon tårta när jag fyllde år. Pontus, som är för snäll för sitt eget bästa, tog mig på ordet och dagen efter, när vi precis skulle hugga in på Mias tårta kom han plötsligt med ännu en, till mig. Men vackert snirklig text i vit choklad med orden "Grattis, i efterskott, Johanna". Oh, jag blev riktigt rörd (och fick sjukt dåligt samvete över min kommentar dagen innan...). Att han hade varit vaken hela natten och stått och bakat tårta i sisådär 10-12 h hjälpte kanske inte upp mitt dåliga samvete; men lycklig det gjorde han mig.
Och för bara några dagar sedan fick vi ombord ett antal postsäckar från Sverige som har legat någonstans i Afrika och väntat på oss. Vilken lycka, för min del. Jag fick 4 paket och 1 brev; vilka innehöll fantastiskt fina födelesdags- & kärlekshälsningar - blandat med precis allting som jag kunnat tänkas sakna: tuggumin, svenskt godis, kaffe, thé, tidningar, böcker, spel, ballonger och smycken. Allra finast var nog den bok jag fick av Mamma och Pappa, där de (tror nog att det är Mamma som ligger bakom mestadels) har knåpat ihop en bilderbok med vykort och tillhörande text. Oj vad jag skrattade och njöt. Den var helt underbar och obetalbar och den kommer tas fram och läsas om och om igen. Jag blev verkligen lycklig över alla fina födelesdagsgåvor. Ni får mig att känna mig så älskad...
Nu är jag helt i balans. Är dessutom tillbaka efter en välbehövlig ledighet (efter nästan en hel månad till sjöss utan något längre stopp...). För min del blev det två nätter på ett lugnt hotell med lyx för hela slanten. Dykning, solning, badning, träning, god mat och dryck samt några spa-behandlingar. Underbarast var kanske miljöombytet, möjligheten att sova ut tills man vaknade av sig själv (eller solens första strålar) och möjligheten att vara helt själv för en stund. Det är småsaker som man aldrig uppskattar, förrän de tas ifrån en.
"Den högst lyckan i livet är vissheten om att vara älskad för sin egen skull, eller rättare sag; att vara älskad trots att man är som man är" Victor Hugo - Tack för att ni älskar mig...
2010-10-13
Födelsedag ombord...
Ja, så var man ännu ett år äldre... "Hur känns det?" Precis som förut, ja faktiskt ingen skillnad alls...
Dock vart det lite av en annorlunda födelsedag; det var inget stort släktkalas med tårta och paket. Däremot var det öppet hav och strålande vackert väder med solsken och ljumma vindar. Jag skänkte en tanke och den födelsedagskram till Morfar, som jag alltid tidigare haft äran att få fira tillsammans med tills förra året då han plötsligt rycktes bort från oss. Trots att ingenting var som det brukade, eller som förr så var det fint.
Jag har nog sällan känt mig så älskad och omtyckt. Ombord fick jag kramar och lyckönskningar hela dagen igenom. En liten födelsedagssång sjöngs i det tysta vid frukostbordet och på kvällsvakten fick jag en muffins med ett litet piratsvärdsljus i och en överraskningspresent i form av en kexchoklad. Syrran hade redan innan skickat med ett paket med lite svenskt godis, så nu klarar jag mig nog hela vägen fram till jul. Allt detta fick mig att inse, som så många gånger förr, att det är tanken som räknas.
På facebook och mailen rullade det in födelsedagshälsningar fyllda med kärlek och värme hela dagen (konstigt nog var de flesta faktiskt från nära vänner och människor som jag bryr mig mycket om). Tack så hemskt mycket, det betyder mer än vad ni någonsin kan förstå! Det gjorde min dag till en fantastisk födelsedag, trots att den var olik de 22 jag firat tidigare.
Kärlek, Johanna
Dock vart det lite av en annorlunda födelsedag; det var inget stort släktkalas med tårta och paket. Däremot var det öppet hav och strålande vackert väder med solsken och ljumma vindar. Jag skänkte en tanke och den födelsedagskram till Morfar, som jag alltid tidigare haft äran att få fira tillsammans med tills förra året då han plötsligt rycktes bort från oss. Trots att ingenting var som det brukade, eller som förr så var det fint.
Jag har nog sällan känt mig så älskad och omtyckt. Ombord fick jag kramar och lyckönskningar hela dagen igenom. En liten födelsedagssång sjöngs i det tysta vid frukostbordet och på kvällsvakten fick jag en muffins med ett litet piratsvärdsljus i och en överraskningspresent i form av en kexchoklad. Syrran hade redan innan skickat med ett paket med lite svenskt godis, så nu klarar jag mig nog hela vägen fram till jul. Allt detta fick mig att inse, som så många gånger förr, att det är tanken som räknas.
På facebook och mailen rullade det in födelsedagshälsningar fyllda med kärlek och värme hela dagen (konstigt nog var de flesta faktiskt från nära vänner och människor som jag bryr mig mycket om). Tack så hemskt mycket, det betyder mer än vad ni någonsin kan förstå! Det gjorde min dag till en fantastisk födelsedag, trots att den var olik de 22 jag firat tidigare.
Kärlek, Johanna
2010-10-04
Livet under en mission
Så, nu har det gått några veckor; ja snart har halva tiden gått tills vi åter är hemma (vilket känns overkligt, det har gått otroligt snabbt). Någon gång i adventstid är planen att vi skall nå svenskt vatten. Och hur är det då? Det är fantastiskt somliga stunder, krävande och långtråkigt andra stunder. Kort sagt - livet ombord är precis som vilken vardag som helst, ja nästan som vilket jobb som helst...
Tidigare har det myntats att vi bara har tisdagar ombord; och det stämmer så tillvida att alla dagar ser likadana ut. För mig som vaktgående innebär det 2 x 4 h som ytobservatör och utöver det en del städning, kanske någon utbildning, övning eller underhållsarbete. Någon timme över till träning och en stunds vila brukar man också kunna klämma in om man planerar lite smart. Världen blir otroligt liten och det blir lätt att man helt glömmer bort världen utanför. Missförstå mig rätt; jag har naturligtvis inte glömt er därhemma, men ni känns väldigt avlägsna. Ni har liksom ingen naturlig plats i min värld (dvs. mitt liv för stunden) ombord.
Hittills har vi löst såväl eskortuppgift som ytövervakning, vilket man kan säga är EU:styrkans båda huvuduppgifter på plats. Vi började med en nästan tre veckor lång sjöpull (ingen mjukstart direkt, men det är så det skall vara, haha), för att därefter få någon dags välbehövlig ledighet iland, i samband med underhållsarbeten och bunkring. Känslan av att för några timmar få lägga av overall och skyddsskor till förmån för civila kläder och att få lov att röra sig fritt, inte bara runt runt i cirklar ombord var fantastisk. Vi firade med glass, fantastiska fruktdrinkar, lite beachvolley och bad...
Fylld av energi och förväntan är vi nu till havs igen för att fortsätta vårt lösande av uppgift!
Tidigare har det myntats att vi bara har tisdagar ombord; och det stämmer så tillvida att alla dagar ser likadana ut. För mig som vaktgående innebär det 2 x 4 h som ytobservatör och utöver det en del städning, kanske någon utbildning, övning eller underhållsarbete. Någon timme över till träning och en stunds vila brukar man också kunna klämma in om man planerar lite smart. Världen blir otroligt liten och det blir lätt att man helt glömmer bort världen utanför. Missförstå mig rätt; jag har naturligtvis inte glömt er därhemma, men ni känns väldigt avlägsna. Ni har liksom ingen naturlig plats i min värld (dvs. mitt liv för stunden) ombord.
Hittills har vi löst såväl eskortuppgift som ytövervakning, vilket man kan säga är EU:styrkans båda huvuduppgifter på plats. Vi började med en nästan tre veckor lång sjöpull (ingen mjukstart direkt, men det är så det skall vara, haha), för att därefter få någon dags välbehövlig ledighet iland, i samband med underhållsarbeten och bunkring. Känslan av att för några timmar få lägga av overall och skyddsskor till förmån för civila kläder och att få lov att röra sig fritt, inte bara runt runt i cirklar ombord var fantastisk. Vi firade med glass, fantastiska fruktdrinkar, lite beachvolley och bad...
Fylld av energi och förväntan är vi nu till havs igen för att fortsätta vårt lösande av uppgift!
2010-09-19
"I piraternas spår..."
Tänkte bara tipsa om ett TV-program att se när ni har tråkigt hemma eftersom jag är så långt bort... ;)
Skämt åsido, men det har gjorts en helt färsk dokumentär om Somalias pirater som sändes för någon vecka sedan på SVT. Jag har själv inte hunnit se den, men den finns ombord och står högt upp på min"Att-göra-lista!". Tanken är att den skall skildra bakgrunden till problemet och ge olika synvinklar... Enklaste sättet att hitta den är att söka på "Dokument utifrån" på SVT Play och välja, "I piraternas spår".
Tänker på er därhemma /Johanna
Skämt åsido, men det har gjorts en helt färsk dokumentär om Somalias pirater som sändes för någon vecka sedan på SVT. Jag har själv inte hunnit se den, men den finns ombord och står högt upp på min"Att-göra-lista!". Tanken är att den skall skildra bakgrunden till problemet och ge olika synvinklar... Enklaste sättet att hitta den är att söka på "Dokument utifrån" på SVT Play och välja, "I piraternas spår".
Tänker på er därhemma /Johanna
2010-09-14
TIA
Begreppet TIA kanske måste förklaras för somliga som inte varit en längre tid på den afrikanska kontinenten (för andra bör det vara en självklarhet). Det handlar om att provianten du beställt plötsligt inte kommer för planet vart inställt eller att busschauffören inte dyker upp på utsatt tid och plats, om han ens dyker upp. Det kan också handla om att lotsen, som skulle kommit på utsatt tid, inte blir fem minuter sen som utlovats, utan fem timmar sen... TIA - This is Africa! Och det enda man kan göra är att rycka på axlarna och gilla läget.. Det kan liknas vid det spanska manãna, med tillägget att fokus inte hamnar på när någonting händer, utan om det någonsin kommer hända (en väsentlig skillnad).
Så, här är vi på mission i Afrika. Och äntligen har vi börjat på allvar. I förmiddags när jag hade vaknat efter nattens arbetspass tog jag mig en promenad på däck tillsammans med lemmeltåget (för vad annat kan man kalla en hög militärer som går runt, runt på däck i gassande sol när termometern visar bra över 30). Vilken njutning att återigen bara se hav så långt ögat kan skåda; för mig är det frihet...
Så, här är vi på mission i Afrika. Och äntligen har vi börjat på allvar. I förmiddags när jag hade vaknat efter nattens arbetspass tog jag mig en promenad på däck tillsammans med lemmeltåget (för vad annat kan man kalla en hög militärer som går runt, runt på däck i gassande sol när termometern visar bra över 30). Vilken njutning att återigen bara se hav så långt ögat kan skåda; för mig är det frihet...
2010-09-12
All day & night long...
Sista dagarna har varit mycket mycket intensiva... Det känns som att man är igång och jobbar konstant; även fast det nog inte är sanningen om man rannsakar sig själv (men det är ju lite skillnad att jobba långa dagar och nätter 7 dagar/vecka..). Hela gänget som skall arbeta ombord är tillbaka efter sin ledighet så nu skall vi övas och svetsas samman så att vi kan lösa vår skarpa uppgift under hösten. Senaste dagarna har jag inte hunnit med att sakna er därhemma ens.
Skall jag vara helt ärlig var det jättejobbigt med "nykomlingarna"; vi hade ju hunnit bli ett sammansvetsat gäng under de veckor vi varit ombord och plötsligt kom kanske ett 70-tal nya; som i själva verket är de som är erfarna. Lite "Vi mot Dem"-känsla infann sig första dygnet. Jag var egentligen bara glad över att min jobbarkompis Kim kom ned, för honom har jag saknat lite... Men nu har det luckrats upp och börjar kännas bra igen.
Dessutom har jag flyttat två gånger; först hamnade jag i en liten hytt tillsammans med 3 kockar, men det var ganska olämpligt med tanke på att jag inte alls jobbade samma tider som dem. Lagom till att jag hade packat in mig, bäddat och satt upp foton och kusinteckningar vid bingen var det dags att flytta igen. Nu bor jag långt för ut; så det gungar och lever en del (kan nog bli en del sjösjuka innan vi når Sverige) men jag bor i en större hytt med två kanonkillar på samma vakt. Kunde inte varit bättre!
/Johanna ;)
Skall jag vara helt ärlig var det jättejobbigt med "nykomlingarna"; vi hade ju hunnit bli ett sammansvetsat gäng under de veckor vi varit ombord och plötsligt kom kanske ett 70-tal nya; som i själva verket är de som är erfarna. Lite "Vi mot Dem"-känsla infann sig första dygnet. Jag var egentligen bara glad över att min jobbarkompis Kim kom ned, för honom har jag saknat lite... Men nu har det luckrats upp och börjar kännas bra igen.
Dessutom har jag flyttat två gånger; först hamnade jag i en liten hytt tillsammans med 3 kockar, men det var ganska olämpligt med tanke på att jag inte alls jobbade samma tider som dem. Lagom till att jag hade packat in mig, bäddat och satt upp foton och kusinteckningar vid bingen var det dags att flytta igen. Nu bor jag långt för ut; så det gungar och lever en del (kan nog bli en del sjösjuka innan vi når Sverige) men jag bor i en större hytt med två kanonkillar på samma vakt. Kunde inte varit bättre!
/Johanna ;)
2010-09-03
En helt vanlig ovanlig fredag...
Igår morse, strax efter att det ljusnat och jag precis hade gått av mitt pass kollade jag som vanligt mailen och facebook innan det var dags att krypa till kojs för "nattsömnen"... Min kära vän Julia hade precis skrivit: "En av alla fina saker med att vara student är att gå och lägga sig när andra människor vaknar och går till jobbet en fredagsmorgon...!" Och då kände jag att det passade såväl in på min situation här - om man byter ut student mot militär förstås... Ett helt vanligt - alldeles ovanligt jobb.
Innan jag lämnade Sverige fick jag generellt sett samma frågor från alla, när "nyhetschocken" hade lagt sig:
1. Men, vad säger Jonathan?? Svar: Fråga honom (men till mig har han sagt att han vill att jag skall åka, eftersom)han vet att det är vad jag vill)
2. Är det inte farligt?? Svar: Nja, kanske inte helt ofarligt, men det går omöjligt att jämföra med Afghanistan.
3. Varför? (läs: Hur kan du med??) Svar: För att jag äntligen får använda de kunskaper och färdigheter jag har samlat på mig på riktigt. Att få möjligheten att arbeta skarpt och kanske åstadkomma en skillnad; att faktiskt förbättra världen en liten smula.
Missförstå mig rätt. Jag har inte åkt ifrån någonting därhemma; jag älskar mitt liv och de människor jag har i min närhet där. Men, ända sedan barnsben finns det ett sug som jag inte kan ignorera. Suget till havet, suget efter att gå min egen väg, suget efter utmaningar och erfarenheter, suget efter att upptäcka nya platser... Och än så länge kan jag inte stanna hemma och se möjligheterna gå mig förbi; kanske kommer jag aldrig kunna det. Jag har inte åkt från någoning, jag har tvingats lämna saker jag värderar högt för att åka till någonting.
Och visst finns det någon form av onormal normalitet ombord; dagen till ära var det fredagsmys. För oss innebar det chokladbollssmet och thé samt några avsnitt av Solsidan innan läggdags...
/Johanna
P.s. Då och då lägger Försvarsmakten ut oficiella nyheter, med den information som de kan gå ut med om vår verksamhet ombord, varsågoda och läs: http://www.forsvarsmakten.se/sv/Internationella-insatser/Eunavfor--Somalia/Nyheter/ D.s.
Innan jag lämnade Sverige fick jag generellt sett samma frågor från alla, när "nyhetschocken" hade lagt sig:
1. Men, vad säger Jonathan?? Svar: Fråga honom (men till mig har han sagt att han vill att jag skall åka, eftersom)han vet att det är vad jag vill)
2. Är det inte farligt?? Svar: Nja, kanske inte helt ofarligt, men det går omöjligt att jämföra med Afghanistan.
3. Varför? (läs: Hur kan du med??) Svar: För att jag äntligen får använda de kunskaper och färdigheter jag har samlat på mig på riktigt. Att få möjligheten att arbeta skarpt och kanske åstadkomma en skillnad; att faktiskt förbättra världen en liten smula.
Missförstå mig rätt. Jag har inte åkt ifrån någonting därhemma; jag älskar mitt liv och de människor jag har i min närhet där. Men, ända sedan barnsben finns det ett sug som jag inte kan ignorera. Suget till havet, suget efter att gå min egen väg, suget efter utmaningar och erfarenheter, suget efter att upptäcka nya platser... Och än så länge kan jag inte stanna hemma och se möjligheterna gå mig förbi; kanske kommer jag aldrig kunna det. Jag har inte åkt från någoning, jag har tvingats lämna saker jag värderar högt för att åka till någonting.
Och visst finns det någon form av onormal normalitet ombord; dagen till ära var det fredagsmys. För oss innebar det chokladbollssmet och thé samt några avsnitt av Solsidan innan läggdags...
/Johanna
P.s. Då och då lägger Försvarsmakten ut oficiella nyheter, med den information som de kan gå ut med om vår verksamhet ombord, varsågoda och läs: http://www.forsvarsmakten.se/sv/Internationella-insatser/Eunavfor--Somalia/Nyheter/ D.s.
2010-08-26
Riksdagsval ombord
Livet ombord rullar på...
Vi lever i en otroligt begränsad värld, där kontakten med omvärlden stundtals blir mycket liten. Detta gör att det blir extra spännande när något utöver det vanliga händer. Idag serverades det kanelbulle till fikat, vilket kunde blivit dagens happening, om det inte vore för finbesöket från svenska ambassaden och Riksdagsvalet som arrangerades ombord. Med tanke på ovan nämnda är det inte så konstigt att 97% röstade (34 av 35), men trots allt är det imponerande.
Redan efter några timmar hade det publicerats en blänkare om detta på DN:s hemsida:(http://www.dn.se/nyheter/valet2010/97-procent-har-rostat-pa-carlskrona-1.1160181). Det fascinerande var att intresset därhemma över denna begivenhet var enormt mycket större än ombord. Ett femtiotal personer har valt att kommentera artikeln, många med spekulationer om vad vi ombord röstat på (SD är ständigt återkommande förslag). Jag är fascinerad; hur orkar och hinner dem? Själv hinner jag knappt få in några timmars sömn på dygnets 24h. Det enda fyndiga var bloggkommentaren om huruvida vi röstat på Piratpartiet?! Om så var fallet får vi aldrig veta, men spekulera kan man ju alltid...
Vi lever i en otroligt begränsad värld, där kontakten med omvärlden stundtals blir mycket liten. Detta gör att det blir extra spännande när något utöver det vanliga händer. Idag serverades det kanelbulle till fikat, vilket kunde blivit dagens happening, om det inte vore för finbesöket från svenska ambassaden och Riksdagsvalet som arrangerades ombord. Med tanke på ovan nämnda är det inte så konstigt att 97% röstade (34 av 35), men trots allt är det imponerande.
Redan efter några timmar hade det publicerats en blänkare om detta på DN:s hemsida:(http://www.dn.se/nyheter/valet2010/97-procent-har-rostat-pa-carlskrona-1.1160181). Det fascinerande var att intresset därhemma över denna begivenhet var enormt mycket större än ombord. Ett femtiotal personer har valt att kommentera artikeln, många med spekulationer om vad vi ombord röstat på (SD är ständigt återkommande förslag). Jag är fascinerad; hur orkar och hinner dem? Själv hinner jag knappt få in några timmars sömn på dygnets 24h. Det enda fyndiga var bloggkommentaren om huruvida vi röstat på Piratpartiet?! Om så var fallet får vi aldrig veta, men spekulera kan man ju alltid...
2010-08-24
1 week done 15 to go...
"Tiden går fort då man har roligt!" - eller då man har mycket att göra... I vårt fall är det snarare det senare som spelar in, men självklart har vi roligt emellanåt.
Första dagarna präglades av kaos - otroligt mycket nytt, mängder av intryck och lärdomar. Det snurrade rejält i skallen efter ett tag och jag började så smått tvivla på min egen kapacitet. Kanhända är jag en storlek för liten för uppgiften?!
Nu har det gått någon vecka och det mesta har klarnat. Jag hittar i stort på fartyget, har kommit in i stående rutiner och skapat mina egna. Rutiner låter torrt och tråkigt, men när man som vi, är långt borta från nära och kära, blir det en livlina. Morgonpromenader på däck, ett kort telefonsamtal hem innan man går och lägger sig - det är de små sakerna som blir viktiga, som blir tryggheten i tumultet.
Dessutom har jag fått komma av fartyget ett par gånger. Först fick vi möjlighet att åka iväg till den franska basen och springa innan frukost. Jag avverkade 7,1 km i 35 gradig-värme och var väl värd min frukost efteråt. Bäst av allt var dock igår då mitt vaktkvarter fick hela eftermiddagen och kvällen ledigt. Vi åkte till Djiboutis finaste hotell, betalade några hundralappar för att få tillgång till poolområdet där vi solade och badade. Det var fantastiskt skönt!! Innan läggdags kollade vi på Black Hawk Down och jag är väldigt tacksam över att jag befinner mig på en Utlandsmission till sjöss utanför Somalia och inte landgrupperad i Mogadishu...
Imorse vaknade jag som en ny människa, utvilad efter 8 h sömn - för första gången sedan vi kom ombord!!
Första dagarna präglades av kaos - otroligt mycket nytt, mängder av intryck och lärdomar. Det snurrade rejält i skallen efter ett tag och jag började så smått tvivla på min egen kapacitet. Kanhända är jag en storlek för liten för uppgiften?!
Nu har det gått någon vecka och det mesta har klarnat. Jag hittar i stort på fartyget, har kommit in i stående rutiner och skapat mina egna. Rutiner låter torrt och tråkigt, men när man som vi, är långt borta från nära och kära, blir det en livlina. Morgonpromenader på däck, ett kort telefonsamtal hem innan man går och lägger sig - det är de små sakerna som blir viktiga, som blir tryggheten i tumultet.
Dessutom har jag fått komma av fartyget ett par gånger. Först fick vi möjlighet att åka iväg till den franska basen och springa innan frukost. Jag avverkade 7,1 km i 35 gradig-värme och var väl värd min frukost efteråt. Bäst av allt var dock igår då mitt vaktkvarter fick hela eftermiddagen och kvällen ledigt. Vi åkte till Djiboutis finaste hotell, betalade några hundralappar för att få tillgång till poolområdet där vi solade och badade. Det var fantastiskt skönt!! Innan läggdags kollade vi på Black Hawk Down och jag är väldigt tacksam över att jag befinner mig på en Utlandsmission till sjöss utanför Somalia och inte landgrupperad i Mogadishu...
Imorse vaknade jag som en ny människa, utvilad efter 8 h sömn - för första gången sedan vi kom ombord!!
2010-08-18
Framme i Djibouti
Så, då var resan avklarad...
Efter en dålig start: Först ingen hyrbil, sedan inget betalningsunderlag och sedan inget hotellrum (men jag löste allt med min charm) så kom vi till flyget. Mellanlandningen blev fördröjd några timmar, men framåt midnatt landade vi i Djibouti.
Till tröst (?) under resan hade jag ett fantastiskt avskedspaket från min kära Syster, med en fotobok som hjälp för att minnas det som finns där hemma och en Marabou mjölkchoklad. Tack Syrran, det var något av det finaste jag någonsin fått, jag fällde några tårar och fick användning för chokladen ;)
Vi möttes av 37-gradig värme och en lätt kloaklukt - "This is Africa"... Nu har vi kommit ombord, gjort några kära återseenden och nu väntar hektiska dagar med utbildning, genomgångar och information.
Det känns fantastiskt bra att vara här och det kommer med all säkerhet bli ett äventyr!
Efter en dålig start: Först ingen hyrbil, sedan inget betalningsunderlag och sedan inget hotellrum (men jag löste allt med min charm) så kom vi till flyget. Mellanlandningen blev fördröjd några timmar, men framåt midnatt landade vi i Djibouti.
Till tröst (?) under resan hade jag ett fantastiskt avskedspaket från min kära Syster, med en fotobok som hjälp för att minnas det som finns där hemma och en Marabou mjölkchoklad. Tack Syrran, det var något av det finaste jag någonsin fått, jag fällde några tårar och fick användning för chokladen ;)
Vi möttes av 37-gradig värme och en lätt kloaklukt - "This is Africa"... Nu har vi kommit ombord, gjort några kära återseenden och nu väntar hektiska dagar med utbildning, genomgångar och information.
Det känns fantastiskt bra att vara här och det kommer med all säkerhet bli ett äventyr!
2010-08-15
Snart flyger jag...
Det är en särskild känsla som infinner sig, såhär kvällen innan en resa. Det är ju inte första gången som jag sitter de sista skälvande timmarna innan det är dags.
Spänd förväntan, svag oro, ledsamhet över de man lämnar kvar hemma - det är omöjligt att fånga känslan med ord.
Sista veckan har i mångt och mycket handlat om att suga ut det sista av släkt och vänner på hemmaplan, samtidigt som detaljer skall fixas och bärsäckar packas. Idag på em var släkten här och jag fick pirat-teckningar av kusinerna och en hög med paket till tröst i höstmörkret (eller vad som möter mig ombord HMS Carlskrona.
Trots allt känns det skönt att jag inte flyr bort från någonting här hemma, utan jag flyger till ett nytt äventyr... Jag kommer sakna er alla!
Kärlek, Johanna
P.s. Håll ögonen öppna, när ni minst anar det kommer det komma en lägesrapport... D.s.
Spänd förväntan, svag oro, ledsamhet över de man lämnar kvar hemma - det är omöjligt att fånga känslan med ord.
Sista veckan har i mångt och mycket handlat om att suga ut det sista av släkt och vänner på hemmaplan, samtidigt som detaljer skall fixas och bärsäckar packas. Idag på em var släkten här och jag fick pirat-teckningar av kusinerna och en hög med paket till tröst i höstmörkret (eller vad som möter mig ombord HMS Carlskrona.
Trots allt känns det skönt att jag inte flyr bort från någonting här hemma, utan jag flyger till ett nytt äventyr... Jag kommer sakna er alla!
Kärlek, Johanna
P.s. Håll ögonen öppna, när ni minst anar det kommer det komma en lägesrapport... D.s.
2010-07-27
Weekend i Köpenhamn
Borta bra, men hemma bäst... En sanning med modifikation. Ibland behöver man faktiskt komma bort en stund, och lämna all stress och alla måsten på hemmaplan.
För vår del blev det en weekend (om det får heta så i början av veckan) i Köpenhamn. Tidigt på morgonen kurade vi upp oss i X2000:s stolar av 1:a klass och serverades frukost på vägen mot Öresundsbron. Några timmar senare klev vi av i ett soligt Köpenhamn, hittade en turistkarta av bästa sort och vårt hotell. Dagens huvudattraktion var det obligatoriska besöket på Ströget, där vi shoppade loss. Visst blev det både nyttiga saker såsom jeans och skor, men lite okynnesshopping i form av två helt fantastiska klänningar hamnade också i mina händer innan vi tumlade tillbaka till hotellet. Där slocknade vi på de frasiga hotellakanen och vaknade yrvaket ett par timmar senare.
Vi tog en långpromenad genom parkerna, med slutmål "den lilla havsfrun". När vi väl kom fram, visade det sig att sjöjungfrun olämpligt nog hade blivit utlånad till Världutställningen i Shanghai och inte kommer tillbaka förrän till jul. Lite snopet... Men, vi tröstade oss med en fantastisk lax på en restaurang i Nyhavn.
Efter att ha tryckt i oss frukost för säkert 4 personer, rullade vi bokstavligt talat ut från hotellet. För att dämpa ångesten lånade vi varsin cykel (sådana finns, helt gratis i cykelstaden Köpenhamn). Vi cyklade på måfå över till Christianshavn där vi besteg klocktornet till Vår frelsers kyrka. Jättevackert, men högt var det och mina ben skakade rejält under tiden. Vi tog en tur till Christiania som vi dock snabb lämnade - eftersom vi inte alls förstod tjusningen med bohempundarna som höll till där (inget ont om de som gillar stället, men det passade helt enkelt inte oss)... Så småningom hittade vi in till stan igen där vi av en händelse hamnade vid Guinness museum för världsrekord - så vi tog ett litet varv där innan vi avslutade med varsin stor Ben&Jerrys glass.
Och jag vågar nästan ställa mig frågan: Hemma bra men Borta bäst??
För vår del blev det en weekend (om det får heta så i början av veckan) i Köpenhamn. Tidigt på morgonen kurade vi upp oss i X2000:s stolar av 1:a klass och serverades frukost på vägen mot Öresundsbron. Några timmar senare klev vi av i ett soligt Köpenhamn, hittade en turistkarta av bästa sort och vårt hotell. Dagens huvudattraktion var det obligatoriska besöket på Ströget, där vi shoppade loss. Visst blev det både nyttiga saker såsom jeans och skor, men lite okynnesshopping i form av två helt fantastiska klänningar hamnade också i mina händer innan vi tumlade tillbaka till hotellet. Där slocknade vi på de frasiga hotellakanen och vaknade yrvaket ett par timmar senare.
Vi tog en långpromenad genom parkerna, med slutmål "den lilla havsfrun". När vi väl kom fram, visade det sig att sjöjungfrun olämpligt nog hade blivit utlånad till Världutställningen i Shanghai och inte kommer tillbaka förrän till jul. Lite snopet... Men, vi tröstade oss med en fantastisk lax på en restaurang i Nyhavn.
Efter att ha tryckt i oss frukost för säkert 4 personer, rullade vi bokstavligt talat ut från hotellet. För att dämpa ångesten lånade vi varsin cykel (sådana finns, helt gratis i cykelstaden Köpenhamn). Vi cyklade på måfå över till Christianshavn där vi besteg klocktornet till Vår frelsers kyrka. Jättevackert, men högt var det och mina ben skakade rejält under tiden. Vi tog en tur till Christiania som vi dock snabb lämnade - eftersom vi inte alls förstod tjusningen med bohempundarna som höll till där (inget ont om de som gillar stället, men det passade helt enkelt inte oss)... Så småningom hittade vi in till stan igen där vi av en händelse hamnade vid Guinness museum för världsrekord - så vi tog ett litet varv där innan vi avslutade med varsin stor Ben&Jerrys glass.
Och jag vågar nästan ställa mig frågan: Hemma bra men Borta bäst??
2010-07-19
Sommar, sommar och sol ... och doft av kaprifol
Det är inte sommar, förrän man hunnit vara några dagar på Mjörn, och göra ingenting...
Lite bad, lite sällskapsspel (det enda jag vann var plockloppan...), lite vattenskidor, några båtturer och långa promenader. Konstigt nog är detta kanske det som gör mig mest avslappnad - det är då man känner att man är ledig på riktig; när man liksom tappar greppet om tiden totalt. Underbart!
Dessutom, icke att förglömma, genomförde vi Vansbrosimmet med bravur. Vi slog tydligen GUNDE - Dala-Guden! Jag landade in på 1.06.10, och Jonathan plaskade in några timmar senare, men endast 50 sekunder långsammare - och jag som lite övermodigt var övertygad om att jag skulle slå honom med flera minuter... Vattentemperaturen som alla skrämt oss med, var behagliga 19,5 grader och så värst strömt var det inte heller. Det mest påfrestande var nog myggen, och ösregnet på bilresan hem...
Storasystern min är numera drygt halvvägs till femtio, vilket firades en solig dag med pompa och ståt (läs: absurda mängder tårta, bullar och kakor)... Själv passade jag på att hylla henne med en liten överraskningdag: Brunch på Egg&Milk, med pancakes och bagels, därefter en heldag på St. Jörgens Parks spa, med yoga, bast- och bassängbad. Vi kom därifrån som nya människor, renare än när vi föddes och enormt avslappnade. Kan starkt rekommenderas för alla stressade själar... Och efter lite nödvändig sushi-laddning (pizza kändes helt fel, trots att magen skrek efter mat) vart det en överraskningsförfest med "brat-tema" hos Jonathans syster. Malins kompisar, blev dessvärre våra, då få var på plats i Gbg i sommarvärmen. En riktig helkväll, som slutade på första vagnen hem...
Lite bad, lite sällskapsspel (det enda jag vann var plockloppan...), lite vattenskidor, några båtturer och långa promenader. Konstigt nog är detta kanske det som gör mig mest avslappnad - det är då man känner att man är ledig på riktig; när man liksom tappar greppet om tiden totalt. Underbart!
Dessutom, icke att förglömma, genomförde vi Vansbrosimmet med bravur. Vi slog tydligen GUNDE - Dala-Guden! Jag landade in på 1.06.10, och Jonathan plaskade in några timmar senare, men endast 50 sekunder långsammare - och jag som lite övermodigt var övertygad om att jag skulle slå honom med flera minuter... Vattentemperaturen som alla skrämt oss med, var behagliga 19,5 grader och så värst strömt var det inte heller. Det mest påfrestande var nog myggen, och ösregnet på bilresan hem...
Storasystern min är numera drygt halvvägs till femtio, vilket firades en solig dag med pompa och ståt (läs: absurda mängder tårta, bullar och kakor)... Själv passade jag på att hylla henne med en liten överraskningdag: Brunch på Egg&Milk, med pancakes och bagels, därefter en heldag på St. Jörgens Parks spa, med yoga, bast- och bassängbad. Vi kom därifrån som nya människor, renare än när vi föddes och enormt avslappnade. Kan starkt rekommenderas för alla stressade själar... Och efter lite nödvändig sushi-laddning (pizza kändes helt fel, trots att magen skrek efter mat) vart det en överraskningsförfest med "brat-tema" hos Jonathans syster. Malins kompisar, blev dessvärre våra, då få var på plats i Gbg i sommarvärmen. En riktig helkväll, som slutade på första vagnen hem...
Sköna sköna Spanien
Det är först när man får semester som man inser hur makalöst skönt det är...
För att garantera sommarbrännan och lite solsken, passade vi på att åka till Alicante, där min "bror" Andreas moster Ulla har ett hus. Hon välkomnade oss med öppna armar och en gästfrihet som vi knappast förtjänade och vi hade en makalös vecka...
Solen strålade, termometern visade på stadiga 30 grader dygnet runt...
De flesta dagarna såg ut ungefär såhär: frukost - sol - bad - sol - bad - sol - bad sangria - middag. Vi hann med lite volleyboll och några simtag, samt en jäkla massa promenerande, men träningsmässigt var det en vilovecka av stora mått.
Det roliga med Alicante var att det kändes genuint spanskt, vi omgavs för en gångs skull inte av mestadels svenskar (vilket inte är helt ovanligt när man åker på semester) - utan tvärtom var det mest spanjorer på stranden och gatorna.
Dessutom var det fotbolls-VM, vilket jag av princip är motståndare till, men vi hittade ett lummigt träd, där vi såg Spanien ta sig från åttondelsfinal till kvartsfinal till semifinal. Och spanjorerna blev heltokiga. Sprang runt med mantlar av spanska flaggan och tutade med både bilar och vuvuzelor (stavningshjälp?!)...
Kulturella (eller kanske snarare aktiva) hann vi också med att vara: vi åkte på en snorkeltur till ön Tabarca, besökte stadens matmarknad, den gamla moriska borgen och den mysiga staden Altea. Och så var vi i det stora vattenlandet i Benidorm där vi åkte massa vattenrutschkanor, bl.a. några som i princip var fritt fall (man lättade helt från banan).
Viva Espana!!
För att garantera sommarbrännan och lite solsken, passade vi på att åka till Alicante, där min "bror" Andreas moster Ulla har ett hus. Hon välkomnade oss med öppna armar och en gästfrihet som vi knappast förtjänade och vi hade en makalös vecka...
Solen strålade, termometern visade på stadiga 30 grader dygnet runt...
De flesta dagarna såg ut ungefär såhär: frukost - sol - bad - sol - bad - sol - bad sangria - middag. Vi hann med lite volleyboll och några simtag, samt en jäkla massa promenerande, men träningsmässigt var det en vilovecka av stora mått.
Det roliga med Alicante var att det kändes genuint spanskt, vi omgavs för en gångs skull inte av mestadels svenskar (vilket inte är helt ovanligt när man åker på semester) - utan tvärtom var det mest spanjorer på stranden och gatorna.
Dessutom var det fotbolls-VM, vilket jag av princip är motståndare till, men vi hittade ett lummigt träd, där vi såg Spanien ta sig från åttondelsfinal till kvartsfinal till semifinal. Och spanjorerna blev heltokiga. Sprang runt med mantlar av spanska flaggan och tutade med både bilar och vuvuzelor (stavningshjälp?!)...
Kulturella (eller kanske snarare aktiva) hann vi också med att vara: vi åkte på en snorkeltur till ön Tabarca, besökte stadens matmarknad, den gamla moriska borgen och den mysiga staden Altea. Och så var vi i det stora vattenlandet i Benidorm där vi åkte massa vattenrutschkanor, bl.a. några som i princip var fritt fall (man lättade helt från banan).
Viva Espana!!
2010-06-12
Sisters in the city
Så äntligen... Syrran har kommit hem från Storstan för att tillbringa sommaren på Bästkusten.
Det är något särskilt med syskon; du blir liksom inte av med dem - men ingenting förändras heller trots att man ses allt för sällan. Det är någon slaga ambivalent Hatkärlek man har till varandra; det finns få man älskar så starkt, men samtidigt är det få som man kan reta sig så på. Och det finns ingen som kan komplettera ens meningar och tankegångar, så väl som ett syskon. Vad vore livet utan dem?
Idag mötte jag upp henne med "Den svarta racern" då hon kom med två enorma väskor till Centralstationen. Därefter tog vi en lyxig lördagslunch på La Sombrita, med en riktigt god kötträtt och chessecake och cappucino på maten. Och allt kändes så rätt.
Oftast inser man nog inte hur mycket man saknar någon - förrän man återser den och inser vad man går mist om till vardags...
Det är något särskilt med syskon; du blir liksom inte av med dem - men ingenting förändras heller trots att man ses allt för sällan. Det är någon slaga ambivalent Hatkärlek man har till varandra; det finns få man älskar så starkt, men samtidigt är det få som man kan reta sig så på. Och det finns ingen som kan komplettera ens meningar och tankegångar, så väl som ett syskon. Vad vore livet utan dem?
Idag mötte jag upp henne med "Den svarta racern" då hon kom med två enorma väskor till Centralstationen. Därefter tog vi en lyxig lördagslunch på La Sombrita, med en riktigt god kötträtt och chessecake och cappucino på maten. Och allt kändes så rätt.
Oftast inser man nog inte hur mycket man saknar någon - förrän man återser den och inser vad man går mist om till vardags...
2010-06-06
Nedräkning: 12 dagar kvar till Vätternrundan
Cyklade mil: Färre än 30 på racern, drygt 100 totalt
Antal vurpor: 4, inga benbrott men många skrapsår och blåmärken
Trasiga slangar: 3 st på 1 dag (slå det om ni kan)
Söndagscyklingen slutade i katastrof, vilket hela min cykelkarriär verkar göra. Men som Mamma sade: "Det där med att cykla har ju aldrig riktigt varit din grej". Och kanske har hon rätt. Dagen startade med att jag lyckades knäcka själva ventilen till framdäckets slang, men med teknisk hjälp av "Depå-Leif" fick vi nya slangen på plats. Vi hann cykla ca 1 h till Jörlanda, när jag tog ett kullerstenshål med vassa kanter och fick punktering på båda däcken. Depå-Leif fick rycka ut med bilen och rädda mig!
Resten av dagen fick jag ta emot tveksamma kommentarer från Jonathan, hans föräldrar och Teddy om jag verkligen bör cykla Vätternrundan, så slutsatsen är nog att det bara är jag som fortfarande tror på mig. "Go me"!!
Antal vurpor: 4, inga benbrott men många skrapsår och blåmärken
Trasiga slangar: 3 st på 1 dag (slå det om ni kan)
Söndagscyklingen slutade i katastrof, vilket hela min cykelkarriär verkar göra. Men som Mamma sade: "Det där med att cykla har ju aldrig riktigt varit din grej". Och kanske har hon rätt. Dagen startade med att jag lyckades knäcka själva ventilen till framdäckets slang, men med teknisk hjälp av "Depå-Leif" fick vi nya slangen på plats. Vi hann cykla ca 1 h till Jörlanda, när jag tog ett kullerstenshål med vassa kanter och fick punktering på båda däcken. Depå-Leif fick rycka ut med bilen och rädda mig!
Resten av dagen fick jag ta emot tveksamma kommentarer från Jonathan, hans föräldrar och Teddy om jag verkligen bör cykla Vätternrundan, så slutsatsen är nog att det bara är jag som fortfarande tror på mig. "Go me"!!
Green Day
Igår såg jag min första konsert på Ullevi - solen strålade och Göteborg visade sig från sin bästa sida när Green Day äntrade scenen... Förväntningarna var skyhöga, och de lyckades märkligt nog t.o.m. överträffa dessa. De var fulla av energi, lite som Duracell-kaniner som studsade omkring på scenen i timmar, och då syftar jag inte på den smutsrosa fulla kaninmaskoten som kom in i början. Vad den skulle vara bra för är fortfarande lite oklart i min värld, någon?!
Sceniskt var det riktigt snyggt, riktigt läckra bakgrundsanimationer, eld och fyrverkerier (blev lite orolig för Malin där ett tag, men hon överlevde lyckligtvis konserten igenom). Vi hade sittplatser, men det var inte tal om att sitta efter att de äntrar scenen. Vi stod, klappade, skrek och hoppade tillsammana med resten av Ullevi (förutom tre Miffon framför oss som inte ens applåderade i slutet) konserten igenom.
Mot slutet blev jag lite nervös när de efter några extranummer ännu inte spelat mina absoluta favoritlåt: Good riddance, men inte hade jag behövt oroa mig. Efter två timmars galet studsande av 28000 fans på planen och läktaren, tonade de ned och avslutade med nya balladen "When it's time", "Wake me up when September ends" som gav rysningar längs ryggraden och slutligen allsång:"Another turning point..." Avslutningen kunde inte varit bättre!!
Sceniskt var det riktigt snyggt, riktigt läckra bakgrundsanimationer, eld och fyrverkerier (blev lite orolig för Malin där ett tag, men hon överlevde lyckligtvis konserten igenom). Vi hade sittplatser, men det var inte tal om att sitta efter att de äntrar scenen. Vi stod, klappade, skrek och hoppade tillsammana med resten av Ullevi (förutom tre Miffon framför oss som inte ens applåderade i slutet) konserten igenom.
Mot slutet blev jag lite nervös när de efter några extranummer ännu inte spelat mina absoluta favoritlåt: Good riddance, men inte hade jag behövt oroa mig. Efter två timmars galet studsande av 28000 fans på planen och läktaren, tonade de ned och avslutade med nya balladen "When it's time", "Wake me up when September ends" som gav rysningar längs ryggraden och slutligen allsång:"Another turning point..." Avslutningen kunde inte varit bättre!!
2010-05-31
Cykel vs Bil
...det är frågan??
Med tanke på den stundande Vätternrundan borde cykeln vara min bästa vän... "Det där med att cykla har ju aldrig varit din grej" vräkte Mor min ur sig igår, och det kanske stämmer. I fredags var det premiär, inte bara för Sex & the City-filmen utan även för Johannas cykelskor. Det gick sådär - på plussidan kan man tillägga att jag överlevde hela vägen hemifrån till Skår och tillbaka, på minussidan kan man tillägga att jag välte två ggr, med cykel och allt. (För er som inte är bekanta med "seriös-cykling" sitter man alltså fastspänd med skorna i tramporna, så faller jag faller cykeln och vice versa) ;)
På lördagen beslutade jag mig för att det där med cykling är överskattat, så jag och Jonathan åkte stan runt med diverse bilkunniga vänner och tittade efter ett lämpligt objekt inför sommaren. Redan tidigare var det bestämt att det fick bli en puttefnaskbil och så blev det. Vi fastnade för en Peugeot 107, som hädanefter går under namnet "Svarta faran".
Nästa dag var det återigen cykeldags, fallfrekvensen har minskat avsevärt; endast ett fall på väg ut till Kärna (vilket ju är avsevärt längre)... Jag kan dock inte riktigt släppa hur roligt och absurt det måste se ut för utomstående i fallögonblicket. Jag får lite Anja Pärsson-vibbar, "Hon åker, hon åker, hon åker, hon faller, hon faller!!!".
Nytt mål; att vara mer vit än blå efter Vätternrundan, i nuläget bär jag nämligen en smurfblå ton på diverse delar av kroppen, men blått var la årets färg??
Med tanke på den stundande Vätternrundan borde cykeln vara min bästa vän... "Det där med att cykla har ju aldrig varit din grej" vräkte Mor min ur sig igår, och det kanske stämmer. I fredags var det premiär, inte bara för Sex & the City-filmen utan även för Johannas cykelskor. Det gick sådär - på plussidan kan man tillägga att jag överlevde hela vägen hemifrån till Skår och tillbaka, på minussidan kan man tillägga att jag välte två ggr, med cykel och allt. (För er som inte är bekanta med "seriös-cykling" sitter man alltså fastspänd med skorna i tramporna, så faller jag faller cykeln och vice versa) ;)
På lördagen beslutade jag mig för att det där med cykling är överskattat, så jag och Jonathan åkte stan runt med diverse bilkunniga vänner och tittade efter ett lämpligt objekt inför sommaren. Redan tidigare var det bestämt att det fick bli en puttefnaskbil och så blev det. Vi fastnade för en Peugeot 107, som hädanefter går under namnet "Svarta faran".
Nästa dag var det återigen cykeldags, fallfrekvensen har minskat avsevärt; endast ett fall på väg ut till Kärna (vilket ju är avsevärt längre)... Jag kan dock inte riktigt släppa hur roligt och absurt det måste se ut för utomstående i fallögonblicket. Jag får lite Anja Pärsson-vibbar, "Hon åker, hon åker, hon åker, hon faller, hon faller!!!".
Nytt mål; att vara mer vit än blå efter Vätternrundan, i nuläget bär jag nämligen en smurfblå ton på diverse delar av kroppen, men blått var la årets färg??
2010-05-07
Svindyrt sportande
I mångas ögon (t.ex. Syrrans) är jag nog ett träningsfreak - jag skulle snarare välja att framställa det som att jag har en aktiv livsstil. Men smakar det så kostar det.. Utmaningar är något som ständigt lockar, särskilt i idrottsvärlden.
Efter att ha sett ett tjugotal musikaler drömde jag on att bli något mer dansant än tidigare. För några år sedan införskaffades steppskor (som dessvärre för tredje gången hamnat på hyllan tack vare lunginflammationen) och några kurser har det allt blivit, men det är så svårt att priset blir väl högt när kurserna avlöser varandra utan att någon dansare kommer fram. Dock får ni allt hålla med mig om att det inte finns något coolare än en duktig steppare som går loss till någon skön Sinatra-låt. Men det är väl aldrig för sent, har sett att det finns 40+-kurser på dansskolan...
Nästa fluga är tennis - det är inte bara en fluga bland barnen som växer upp, även jag har fastnat. Nåväl, köpt ett racket och spanat in tennisplanen som finns på gräsmattan nedanför huset. Lite provspel med skeva, tejpade racketar hanns också med under vår solsemester i vintras. Så roligt, men så svårt.
Störst fokus just nu är ändå cyklingen. Har precis köpt cykelskor och trampor för 2500 kr, otroligt men sant. Under vintern har jag pinat mig på tiotalet spinningpass, trots att det är frustrerande att cykla och cykla utan att komma någonvart. Och sedan snön smälte har min skramlande Batavus svischat till och från jobbet i ett rasande tempo. Nu är det dock dags för en riktig racingcykel, med handbromar och fötter som sitter fast. Jag är livrädd; van som jag är vid fotbromsad cykel med breda däck. Målet får nog vara att överleva fram till sommaren och ta mig runt Vättern i ett stycke.
Men trots allt kommer jag nog aldrig sluta utmana mig själv, för det är det som får mig att växa som människa.
Efter att ha sett ett tjugotal musikaler drömde jag on att bli något mer dansant än tidigare. För några år sedan införskaffades steppskor (som dessvärre för tredje gången hamnat på hyllan tack vare lunginflammationen) och några kurser har det allt blivit, men det är så svårt att priset blir väl högt när kurserna avlöser varandra utan att någon dansare kommer fram. Dock får ni allt hålla med mig om att det inte finns något coolare än en duktig steppare som går loss till någon skön Sinatra-låt. Men det är väl aldrig för sent, har sett att det finns 40+-kurser på dansskolan...
Nästa fluga är tennis - det är inte bara en fluga bland barnen som växer upp, även jag har fastnat. Nåväl, köpt ett racket och spanat in tennisplanen som finns på gräsmattan nedanför huset. Lite provspel med skeva, tejpade racketar hanns också med under vår solsemester i vintras. Så roligt, men så svårt.
Störst fokus just nu är ändå cyklingen. Har precis köpt cykelskor och trampor för 2500 kr, otroligt men sant. Under vintern har jag pinat mig på tiotalet spinningpass, trots att det är frustrerande att cykla och cykla utan att komma någonvart. Och sedan snön smälte har min skramlande Batavus svischat till och från jobbet i ett rasande tempo. Nu är det dock dags för en riktig racingcykel, med handbromar och fötter som sitter fast. Jag är livrädd; van som jag är vid fotbromsad cykel med breda däck. Målet får nog vara att överleva fram till sommaren och ta mig runt Vättern i ett stycke.
Men trots allt kommer jag nog aldrig sluta utmana mig själv, för det är det som får mig att växa som människa.
2010-04-30
Vårkänslor
Äntligen - ljus, sol och vårvärme...
Som jag (och förmodligen resten av svenska folket har väntat!)
För någon vecka sedan åtnjöt vi årets första Lejonet&Björnen glass i söndagssolen, jag har hunnit med en sushilunch på uteservering (utan att frysa hör och häpna) och vi har invigt nya balkongen (för oss åtminstone)...
Idag har jag gått loss och ersatt den förtorkade ljungen i balkonglådan med blomstrande perenner - som förmodligen bara kommer leva 2 dagar med tanke på mina fantastiska gröna fingrar, men det känns vårigt trots allt att stå med jord upp till armbågarna. Dagen till ära, så här efter löning, har jag handlat en ny bikini från la redoute - chokladbrun tänker både jag och bikinin vara i sommar, eller något åt det hållet.
Snart bär det av för vårutflykt och Valborgsfirande i Lund (för det är där det händer har jag hört!?)
Kärlek, Johanna
Som jag (och förmodligen resten av svenska folket har väntat!)
För någon vecka sedan åtnjöt vi årets första Lejonet&Björnen glass i söndagssolen, jag har hunnit med en sushilunch på uteservering (utan att frysa hör och häpna) och vi har invigt nya balkongen (för oss åtminstone)...
Idag har jag gått loss och ersatt den förtorkade ljungen i balkonglådan med blomstrande perenner - som förmodligen bara kommer leva 2 dagar med tanke på mina fantastiska gröna fingrar, men det känns vårigt trots allt att stå med jord upp till armbågarna. Dagen till ära, så här efter löning, har jag handlat en ny bikini från la redoute - chokladbrun tänker både jag och bikinin vara i sommar, eller något åt det hållet.
Snart bär det av för vårutflykt och Valborgsfirande i Lund (för det är där det händer har jag hört!?)
Kärlek, Johanna
2010-04-25
Somalia
Back to Africa... sooner than expected?!
Ända sedan jag och Jonathan kom hem har vi längtat tillbaka - det är något speciellt och fantastiskt med Afrika, alla som varit där "på riktigt" förstår nog vad jag menar, även om jag inte finner ord för att beskriva känslan.
"Plötsligt händer det" - någon som känner igen klyschan??
För någon vecka sedan hände det även mig... Tyvärr vann jag inte högsta vinsten i triss, men vann gjorde jag; mer på det personliga planet. Jag blev antagen till ME02-förlängningen. Äntligen skall jag få göra någonting på riktigt av min militärtid; jag skall åka utomlands och skydda fartyg i Adenviken. Det känns overkligt, men fantastiskt. Och det kommer garanterat bli ett oförglömligt äventyr...
Ända sedan jag och Jonathan kom hem har vi längtat tillbaka - det är något speciellt och fantastiskt med Afrika, alla som varit där "på riktigt" förstår nog vad jag menar, även om jag inte finner ord för att beskriva känslan.
"Plötsligt händer det" - någon som känner igen klyschan??
För någon vecka sedan hände det även mig... Tyvärr vann jag inte högsta vinsten i triss, men vann gjorde jag; mer på det personliga planet. Jag blev antagen till ME02-förlängningen. Äntligen skall jag få göra någonting på riktigt av min militärtid; jag skall åka utomlands och skydda fartyg i Adenviken. Det känns overkligt, men fantastiskt. Och det kommer garanterat bli ett oförglömligt äventyr...
2010-03-03
Snö, längdåkning och lunginflammation
Man skall inte klaga, jag vet... Men varför, varför finns Murphy's lag??
Som några kanske vet blev år 2010 utsett till året då jag skulle genomföra en klassiker. Tanken fanns på att inte gå "all in", dvs. nöja sig med halv-klassikern eller kanske tjej-klassikern. Men, så tänkte jag - om jag gör hälften och tycker att det är jobbigt, då kommer jag nog aldrig göra den riktiga, och vem vill inte genomföra "den stora utmaningen".
Sagt och gjort - jag övertygade pojkvännen att i år var året som En svensk klassiker skulle genomföras, mest av egoistiska skäl - man vill ju inte träna i veckor och släpa sig genom nio mil på skidor - helt själv! Att vara sambo med en Idrottsgeneral har sina fördelar - däribland att en sådan sällan backar för fysiska utmaningar. Tack och lov!
Till på köpet fick vi seklets bästa vinter, med mer snö i Västsverige än jag upplevt någonsin tidigare under mitt drygt 20-åriga liv. Mina gamla längdskidor (läs: Farmors vallningsfria gamla längdskidor) gick i bitar dagen före julafton, men det avhjälptes i Mellandagarna. Dessutom införskaffades en superutrustning, med specialhandskar och kläder i funktionsmateriel och varje helg vart vigd åt längdåkning; vi tog t.o.m. en teknikkurs för legenden Erki uppe i Skatås.
Jag provtryckte kapaciteten på en militärtävling med jobbet, genom att vinna Försvarsmaktsmästerskapet Reg Syd i längdskidor, på en kanontid! Uppladdningen var perfekt!
Men, så var det ju Murphy och hans lag; 2 veckor före start hamnade jag (på Alla hjärtans dag till på köpet) på Sjukhuset med en rejäl lunginflammation. Inget Vasalopp, inte ens en Vasaloppsstafett blev resultatet... Så, nu blir det till att ladda om inför 2011 - riktigt surt!
Förlåt Jonathan! - men i efterhand, så här några dagar efteråt är du nog rätt nöjd att du genomförde loppet, med bravur och en kanontid till på köpet!
/ Johanna
Som några kanske vet blev år 2010 utsett till året då jag skulle genomföra en klassiker. Tanken fanns på att inte gå "all in", dvs. nöja sig med halv-klassikern eller kanske tjej-klassikern. Men, så tänkte jag - om jag gör hälften och tycker att det är jobbigt, då kommer jag nog aldrig göra den riktiga, och vem vill inte genomföra "den stora utmaningen".
Sagt och gjort - jag övertygade pojkvännen att i år var året som En svensk klassiker skulle genomföras, mest av egoistiska skäl - man vill ju inte träna i veckor och släpa sig genom nio mil på skidor - helt själv! Att vara sambo med en Idrottsgeneral har sina fördelar - däribland att en sådan sällan backar för fysiska utmaningar. Tack och lov!
Till på köpet fick vi seklets bästa vinter, med mer snö i Västsverige än jag upplevt någonsin tidigare under mitt drygt 20-åriga liv. Mina gamla längdskidor (läs: Farmors vallningsfria gamla längdskidor) gick i bitar dagen före julafton, men det avhjälptes i Mellandagarna. Dessutom införskaffades en superutrustning, med specialhandskar och kläder i funktionsmateriel och varje helg vart vigd åt längdåkning; vi tog t.o.m. en teknikkurs för legenden Erki uppe i Skatås.
Jag provtryckte kapaciteten på en militärtävling med jobbet, genom att vinna Försvarsmaktsmästerskapet Reg Syd i längdskidor, på en kanontid! Uppladdningen var perfekt!
Men, så var det ju Murphy och hans lag; 2 veckor före start hamnade jag (på Alla hjärtans dag till på köpet) på Sjukhuset med en rejäl lunginflammation. Inget Vasalopp, inte ens en Vasaloppsstafett blev resultatet... Så, nu blir det till att ladda om inför 2011 - riktigt surt!
Förlåt Jonathan! - men i efterhand, så här några dagar efteråt är du nog rätt nöjd att du genomförde loppet, med bravur och en kanontid till på köpet!
/ Johanna
2010-03-01
Tunisien
Sverige på vintern är kallt och mörkt...
Bästa medicinen; att åka till varmare breddgrader. Jag lyckades med lite tur och tack vare en fantastisk kollega som tog lite jour för mig, få till en sådan.
Tillsammans med en av mina bästa vänner Annelie och hennes Viktor åkte vi på nyårsdagen. Och så skönt, att landa i vårvärme; trots att det var mitt i natten... En vecka utan minsta tanke på varken mössa och vantar eller is och snö.
Tunisien bjöd på ett 5-stjärnigt hotell (där stjärnorna kan diskuteras med tanke på utr. kvalitet). Som svensk anser man kanske inte att trasiga tennis-rack, otrevlig receptionspersonal och ett gym med sönderrostade, eltejpade maskiner, hör hemma. Men, vi klagade inte!
Mycket lugn och ro; god mat, glass och långa strandpromenader. Dessutom gjorde jag och Jonathan en utflykt till Sahara, där vi red på dromedarer (som uppenbarligen inte gillade oss; min dreglade ner Jonathan och en annan sparkade till mig). Vi unnade oss också ett riktigt Hammam; där vi blev rejält ångade och renskrubbade; samt fick en underbar massage. Sista kvällen kröp vi upp i en soffa och rökte vattenpipa - vilket kändes väldigt exotiskt.
Ett är säkert - en vecka med sol och vårvärme gör underverk för både kropp och själ!
Bästa medicinen; att åka till varmare breddgrader. Jag lyckades med lite tur och tack vare en fantastisk kollega som tog lite jour för mig, få till en sådan.
Tillsammans med en av mina bästa vänner Annelie och hennes Viktor åkte vi på nyårsdagen. Och så skönt, att landa i vårvärme; trots att det var mitt i natten... En vecka utan minsta tanke på varken mössa och vantar eller is och snö.
Tunisien bjöd på ett 5-stjärnigt hotell (där stjärnorna kan diskuteras med tanke på utr. kvalitet). Som svensk anser man kanske inte att trasiga tennis-rack, otrevlig receptionspersonal och ett gym med sönderrostade, eltejpade maskiner, hör hemma. Men, vi klagade inte!
Mycket lugn och ro; god mat, glass och långa strandpromenader. Dessutom gjorde jag och Jonathan en utflykt till Sahara, där vi red på dromedarer (som uppenbarligen inte gillade oss; min dreglade ner Jonathan och en annan sparkade till mig). Vi unnade oss också ett riktigt Hammam; där vi blev rejält ångade och renskrubbade; samt fick en underbar massage. Sista kvällen kröp vi upp i en soffa och rökte vattenpipa - vilket kändes väldigt exotiskt.
Ett är säkert - en vecka med sol och vårvärme gör underverk för både kropp och själ!
Subscribe to:
Posts (Atom)