2011-10-29

Black swan

Black swan; filmen som alla talat om, men som jag inte vågat se (för att jag är lite av en mes, som inte kan hantera otäckheter). Äntligen samlade jag allt mitt mod, och med stöttning från en trogen vän antog jag utmaningen.

I mina ögon var det en fantastisk film, inte bara otroligt dramatisk och vacker, utan även otäck och nervkittlande. En blandning mellan verklighet och önskningar och mardrömmar, en historia om en flickas strävan efter perfektion, vilket blir hennes förfall. Den aktualiserar vad psykiska och fysiska påfrestningar kan göra med en människa och ställer allting på sin spets med frågan om det är värt att gå över lik för att nå sitt mål.

Och någonstans påverkar den mig, djupt. Inte endast för att det är en välgjord film. Utan, för att jag ser fragment av Ninas brist på självkänsla, ständiga vilja att nå perfektion och strävan efter att leva upp till omvärldens orimliga krav, i mig själv. Och det, om något, skrämmer mig...

2011-10-27

Ständigt jagad...

Jag springer, utan mål, utan mening. Jag springer tills mjölksyran pumpar i mina ben och andningen är så snabb att syret tar slut och hjärtat bankar i mitt bröst. Jag springer så snabbt mina ben bär mig, ursinnigt rusar jag framåt, bortåt. Det bränner i mig, långt in i mig. Jag springer tills jag faller omkull, faller samman, rasar som ett illa byggt korthus.

Jag flyr; en flykt från det som varit, från allt som blev fel. Jag gör vad som står i min makt för att lägga det mörka bakom mig, gör allt jag kan för att glömma, gå vidare, se framåt. Men oavsett hur hårt jag pressar mig själv, hur snabbt jag springer och hur långt jag förflyttar mig, står jag bara kvar på samma ställe och stampar. Det är som om jag är fastklistrad på löpbandet; hur långt jag än springer förflyttar jag mig ingenstans.

Naivt har jag intalat mig själv, och innerst inne har jag med all min klokhet och hela mitt hjärta trott, att tiden läker alla sår. Att det går att bota alla sprickor i hjärtat, i fasaden, i sinnet. Men, jag har insett att de är obotliga. Kanske är det bra? För utan sprickorna, bristerna och erfarenheterna som livet har givit, hade jag aldrig varit den jag är eller där jag är.

Samtidigt gör det så ont att veta, att vissa sår måste bäras varje dag, livet ut. Att vissa känslor, minnen och händelser, som man bara skulle vilja sudda ut, kommer bränna till på näthinnan, när man minst anar det. Att den där känslan, av hopplöshet, av mörker, kommer jagandes och hittar en, oavsett hur listigt man har gömt sig. En påminnelse om ens svaghet, otillräcklighet. Då får man sakta ned stegen, inse att man inte kan springa ifrån allt, och istället knyta nävarna och slå sig fri. Fri från tankar som vill en illa, tankar som inte lämnar en ifred, tankar om att man inte är god nog eller duger som man är. Då får man slå en rak höger och njuta av att man, även om man aldrig blir fri, är stark nog att slå sig loss för stunden!

Livsvisdom, part 2, om den lilla kaffetåren...

Plötsligt kommer jag till ett chockerande påstående " Kaffe, för starkt eller njutet i övermått, är långt ifrån så ofarligt, som mången tror. /.../ Omåttligt bruk av kaffe förekommer bland stora delar av vårt lands befolkning. Måttligt njutet, 1-2 kaffekoppar om dagen /.../ är ett upplivande njutningsmedel.

Finn ett fel, eller fem för den delen! Och betänk storleken på en kaffekopp; vi talar ingen stor latte på Espresso house direkt (det måste ju vara en hel veckokonsumtion enligt deras mått att räkna...)






Lyckligtvis är kaffe heligt för mig och inget jag ger avkall på i första taget...

Livsvisdom... part 1

Förgyller min dag, i väntan på att jag skall bli sugen på att hugga in i kurslitteraturen om lagar och paragrafer, med att läsa min nyaste bok; "Lärobok i Hälsovård och Sjukvårdstjänst för manskap ivid Armén, 1932 års upplaga". Fick den i födelsedagspresent häromveckan av min kära svärfar och bonussyster. Denna bok, som inte är mycket tjockare än ett skvallermagasin, är proppfylld av livsvisdomar, nästintill lika aktuella nu som då. Bjuder på ett smakprov...

"En frisk kropp och en god hälsa äro en människas värdefullaste skatter. Den, som är nog lycklig att äga en god hälsa, är skyldig icke blott sig själv utan även sina efterkommande och samhället att bibehålla och om möjligt förkovra densamma.
/.../ Tyvärr äro hälsoreglerna föga kända och framförallt för litet beaktade av det uppväxande släktet. I stället är den icke ovanligt, att ungdomen underskattar eller rent av ringaktar dessa regler.
Den som lever ett sunt liv under ungdomsåren, vinner hälsa och krafter icke blott för den närmaste tiden utan även för hela livet.
Den åter, som bryter mot hälsans lagar, har intet gott att vänta, ty hans kroppsorgan undergå därigenom förändringar, som småningom gör dem förkrympta och förslappade. Denna regel har visat sig gälla för alla tider och alla folk."

Någon som känner sig träffad? Hm?!
Nästa fråga blir ju oundvikligen, - hur skall man då uppnå detta? Jo...

"Genom gymnastiska och idrottsliga övningar ökas nämligen omsättningen i kroppen, blodomloppet blir livligare och alla organ få ett ökat arbete, vilket gör att de tillväxa och bliva kraftigare. /.../ De gymnastiska övningarna skärpa uppmärksamheten och tankeförmågan, samtidigt som de bidraga till höjande av ordningssinne, behärskningsförmåga och andlig jämvikt."
Raderna ovan är särskilt tillägnade min kära, idrottstokiga särbo Jonathan.

Så, jag skall ta mig iväg till gymmet, för som man läser ovan kan det ju inte komma annat än gott av det (måste nog beakta min andliga jämvikt också!!) Och jag kan nog utlova mer utdrag ur denna gudabenådade skrift jag numer har i min ägo framöver...

2011-10-24

be brave, face life...

I'm miles from where you are,
I lay down on the cold ground
I, I pray that something picks me up
And sets me down in your warm arms...


Ur "Set the fire to the third bar" med Snow Patrol



(går på repeat inom mig...)

2011-10-23

Sunday bloody sunday..

Söndag, i Karlskrona. Vaknade med tungt huvud efter en alldeles för sen kväll på stan... Vägrade gå upp ur min varma säng, till en lägenhet i kaos efter tårtbak och klädval under stress igår (alla som har varit där, vet hur mycket oreda man kan skapa på nästan ingen tid alls). Satte på U2:s Sunday bloody Sunday på repeat, innan jag masade mig upp...

Men, det blev en fantastisk söndag. Solen strålade när jag öppnade upp balkongdörren, en svensk höstdag kan inte bli mer bedårande än vad Karlskrona bjöd idag. Det blev en långpromenad med kameran och en löptur med min kära vän Paula i höstkylan. Dessutom livade jag upp den gamla traditionen storkok, för att säkerställa att jag har mat de kommande två veckorna. Världens största köttfärskartong blev till hemlagade köttbullar, hamburgare och köttfärssås. Husmoderligt, om något.

Och så avslutade jag dagen med en glad överraskning (i ärlighetens namn hur ofta sker det??) Min psykologitenta som har häcklat mig hela helgen och veckan som var, då jag inte hade en sekund över till tentaplugg, är inte i veckan som kommer, utan först veckan efter det. Jag hade tänkt fel?! Plötsligt fick jag en bonusvecka för plugg, något som aldrig hänt mig förut. Lycka!

Dessutom har jag blivit bjuden till två officersbaler, i den annars så tråkiga månaden november. Jonathans kära syster har lånat mig hennes bedårande klänning, så min lycka finner inga gränser. Det är något visst med att få vara princessa för en kväll (eller två!).

2011-10-16

Desperationens charm

I ett svagt ögonblick hade jag glömt den desperation som uppstår på krogen, sådär en timme före stängningsdags. När man som tjej, oavsett hur svettig och ölklibbig man är, blir omringad av "hunkar" på dansgolvet, som bara måste tala om för en att de aldrig någonsin sett någon dansa så snyggt och med sådant självförtroende. Underbart!

Igår träffade jag på ännu ett praktexempel; i kön till garderoben, efter att ha nobbat sådär 10 praktexempel på "kvart över tre"-desperation:

Han: Hej, hur är det?
Jag: Åh, jag vill hem. Är så trött på alla påflugna, desperata killar som inte lämnar mig ifred...
Han: Du vill inte ses någon dag?
Jag: Nej, jag vill bara hem.
Han: Snälla.
Jag: Nej, jag tror inte det. Jag bor inte ens här i stan...
Han: Det är perfekt, då behöver vi inte ses så ofta.

Jag tar demonstrativt min jacka, drar en suck över trögtänktheten hos desperata individer av motsatta könet och lämnar honom i kön med dimmig trånande blick. Och så sänder jag en tacksamhetens tanke till de övre makterna som gjort så att jag slipper vara en av alla desperata som söker "kärleken" på krogen...

2011-10-14

Stackars Håkan...

Det slog mig idag, när jag promenerade inåt stan och funderade över livets små och stora problem, att jag faktiskt tycker lite synd om Håkan Juholt.

Inte Herr Juholt, Socialdemokraternas partiledare (hur många minuter han nu får sitta kvar) utan den ökända personen Håkan, som fullkomligt har bränt alla broar, för all framtid (betänk bara Toblerone-monstret Mona Sahlin).

Det som är mest beklämmande är, att jag faktiskt i ärlighetens namn tror att Håkan är så dum, så han faktiskt inte hade förstått reglerna (fascinerande att han blev partiledare för ett av Sveriges ledande partier, visst är det). För hade han varit så listig att han gjort det med flit, hade han omöjligt varit så korkad att han tagit risken.

Musik kan säga mer än tusen ord...

Varje cell i min kropp,saknar dig.Varje slag i mitt bröst,är ett slag för dig...


(Ur Tomas Andersson Wijs, Ett slag för dig)

2011-10-10

Jul, jul, strålande jul...

Kanske är det bara jag som är en konservativ bakåtsträvande traditionalist; som tycker att julen är en smula överskattad. Den blir ju ändå aldrig sådär gnistrande underbar som man drömmer om; utan snarare en stressig tid med hetsätande och alldeles för många släktkalas på alldeles för få gråblaskiga ledighetsdagar...

Nu skall man till på köpet inte nöja sig med en månad med julhets; nej minst tre skall vi ha (åtminstone enligt Handeln). Ett kvartal om året skall ägnas åt julklappsshopping och julpyntande i varenda vrå; devisen är att man aldrig kan börja för tidigt. Frågan man skall ställa sig är kanske om vi inte skall behålla julpyntet året om; det borde ju dra ned stressen en smula åtminstone.

Hittade ett ocharmigt klipp från TV4:s nyhetsmorgon, något år gammalt, men det belyser sannerligen det allvarliga i situationen. TV4:s trendexpert säger: "Det är lite tidigt att prata tomtar än; men absolut snart är det dags att börja prata lucior och kanske änglar"- Till på köpet, direkt efter att ha talat sig varm om rosa trädbegonier och led-belysta glastallrikar att pynta fönstren med. Vad hände med julstjärnor och hederliga adventsljusstakar, sådär lagom till första advent?? Kan inte den svenska julen få fortsätta vara sådär lagom, istället för amerikanskt komersiellt svulstig?

Min kära vän Julia, konstaterade idag samma fenomen i sin blogg, på andra sidan jorden i Australien, så tydligen är detta ett världsomspännande problem. Jag flyr julen; till Sydafrika, där jag hoppas att julhetsen är lite lugnare. Min förhoppning är en jul fylld av kärlek och värme; för det är det enda jag längtar efter.

Vill man strö mer salt i såren så kan man alltid ladda upp inför julen med diskussionen om ovan nämnda fenomen från söndagens TV4 Nyhetsmorgon.

2011-10-09

Äntligen på rätt plats, vi rätt tid...

Ja; precis så känns det.

Living my dream; äntligen!
...körandes en lagom stor (eller liten) båt förbi Vinga när höstsolen bryter igenom molnbarriären och skapar otroligt vackert ljus i horisonten. Och allt är på riktigt; ingen dröm, utan den bistraste, vackraste verkligheten som går att uppbåda.

De sista orden min kära Far gav mig innan jag åkte iväg till min första praktikperiod var: "Men, Johanna, tänk om det du har strävat efter så länge inte är rätt, om det inte är så som du tänkt dig?" Och han hade ju rätt, tänk om! Men han hade fel, till 100%. Jag älskar min dröm, även när den har blivit till verklighet; och jag tror, kanske för första gången i mitt liv, att jag är på rätt plats vid rätt tidpunkt!

2011-10-06

Höstmys...

Hm, klurade lite på mitt tidigare inlägg och kom fram till att jag kanske inte såg på världen från den ljusa sidan. Som ett försök att gottgöra detta kommer här tre idéer på vad man kan göra en regnig tråkig dag som denna för att ljusa upp livet lite.

Kryp upp i fåtöljen och mys med Mia Skäringers underbara succéshow: Dyngkåt och hur helig som helst (eller läs boken)
Trotsa regnet, på med stövlarna och gå till Droppen och lämna blod. Alla är urgulliga mot dig, du känner att du gör en insats för mänskligheten och du får både fika och en gåva :)

Baka bullar (eller köp gifflar, sjukt underskattade - kan särskilt rekommendera nya kardemummavarianten), drick thé och bara mys!

Raindrops keep falling on my head

När jag för något år sedan ombord ett krigsfartyg i Adenviken blev tillfrågad vad jag saknade mest med Sverige, så svarade jag Jonathan, och därefter hösten. Och i en bildpresentation hem till Sverige skickades just detta budskap, att Johanna hos saknar hösten mest av allt...

Nu, ett år senare och något visare, förstår jag inte alls vad jag längtade efter. Jonathan, som är i Afrika (
läs mer om hans äventyr) längtar jag fortfarande otroligt mycket efter. Men, när regndropparna faller tunga utanför fönstret dag efter dag, det är ruggigt grått och mörkt dygnet runt och kalla höstvindar viner, då undrar jag vad jag längtade till? Någon illusion av en fantasiskt färgsprakande solig höst, med svampplockning och långa promenader kanske. Men i ärlighetens namn? Har hösten någonsin varit sådan, mer än några stackars dagar om året.

Försökte skapa lite höstkänsla i min blogg; bara för sakens skull, så det blir en fin höst någonstans.

2011-10-05

Spillrorna av ett liv

När jag nu åter är på hemmaplan, i mitt älskade Göteborg, boendes på soffan i mitt barndomshem, kommer som alltid minnen från förr tillbaka. Det blir inte bättre av att vi nu har påbörjat röjningen av Farmors och Farfars lägenhet, på samma gata.

Som med alla människors bostäder, så är det otroligt mycket saker och skräp som skall värderas och tas om hand om, ett liv som har splittrats och kvar är bara spillror som skall plockas ihop efter bästa förmåga. Men det är också en forsande flod med minnen och känslor som sveper mig med. Under min uppväxt var vi i deras hem många, många timmar i veckan; satt och ritade vid köksbordet och åt Farmors omsorgsfullt lagade Farfars-makaroner, tillredda med smör och kärlek i det 70-talsgula köket...

Melankoli, inte sorg, kan nog sammanfatta känslan - blandat med en tyngd som lättar något för varje säck med tidningar som skickas till återvinning, och varje köksskåp som töms på sitt innehåll. För lika hemskt som det är att spillrorna av ett liv ryms i några flyttkartonger, lika skönt är det för varje yta som töms på sitt innehåll, för att så småningom härbärgera en spillra av ett nytt liv.