Jul, jul, strålande jul...

Det är något visst då juleljusen börjar tändas i fönstren, mössa blir ett måste då man sticker näsan utanför dörren och glöggen och pepparkakorna blir den naturliga kvällsmaten...

Men vad är det som gör det så magiskt? Inte är det då Jesusbarnet, i vårt sekulariserade samhälle. Nej, jag tror att det är hoppet; ljusen står för hopp om en ljusare framtid om en något bättre värld.

Jag älskar julen, för att det är lyckliga barndomsminnen, det är dofter som andas kärlek och närhet. Det är förväntan, överraskningar, men kanske viktigast av allt TID. Julen känns som den enda stunden på året då tiden liksom stannar - då, om någon gång, TAR man sig tid för sig själv och varandra.

Den här hösten har varit galen; jag har minskat min veckosömn med säkert 10 h, för att försöka hinna med att klämma in allt som mitt fullspäckade schema rymmer, och ändå känns det som att tiden fattas mig. Jag kan inte minnas när jag senast kröp upp i soffan med en god bok och bara läste så länge jag kände för det, eller när jag senast vaknade av mig själv och inte den ilsket skrällande mobilen...

Jag älskar ljusen för de ger mig en föraning om julen och jag längtar!! För mig förebådar de nämligen dagar med "obegränsad" tid: Tid att bara vara, Tid att bara njuta...

Sergeant - tillbaks i "grönblå" kläder

Lika plötsligt som man står arbetslös utan pengar till spårvagnsbiljett eller en kaffe på stan, kan man få ett jobb.

Kanske ingen regel, men ett underbart undantag. Med hjälp av goda kontakter (läs: "Svärfar Leif") lyckades jag luska ut att en sergeantanställning skulle bli ledig på 17. Bevakningsbåtskompaniet i Göteborg, där jag även gjorde andra halvan av min värnplikt. Jag tog mod till mig och kontaktade Kompanichefen som mottog mig med öppna armar. I och med semestertiderna blev det minst sagt snabba puckar och på knappa veckan hade jag sökt, blivit kontrollerad i alla möjliga och säkert även omöjliga register och skrivit under ett anställningskontrakt.

Så fram till nyår 2010 är det uniform som gäller; med lite mer guld på axlarna, HMS Stolt som krigare och Göteborgs garnison som hemmahamn. Och det känns så bra...

Det blir aldrig som man tänkt sig...

När skall man lära sig att inte planera allt minutiöst och bli besviken då planerna går i stöpet?? Som det kontrollfreak jag är (helt klart arv, inte miljö) skapar jag en ideal bild av min framtid och när någonting inte blir som det var tänkt rämnar lätt hela min värld. Patetiskt? Absolut, men sådan är jag...

Så, när det var dags för min och Jonathans 2-årsdag räknade jag ut att han skulle vara i Stockholm med M/S Juno och ha en ledig kväll. Perfekt tajming, eftersom vi aldrig ses då det skall firas och jag råkade vara långledig. Så jag bokade hyfsat billiga tågbiljetter och satte mig i gryningen på tåget för att möta min Käreste i vår huvudstad.

Men, lagen om alltings jävlighet gjorde naturligtvis så att Juno fick maskinhaveri - rejält sådant till på köpet! Hon tvingades söka nödhamn i sådär 12 h för att få upp maskinkunnig personal från Ö-varvet och få problemet fixat. Så jag väntade och väntade och väntade... Att strosa omkring ensam på Djurgården med en bag på axeln i två timmar känns helt ok, fem timmar börjar kännas tungt, varmt och utsatt. Prova tolv - då har det tappat all sin tjusning...

Hur slutade det då? Jo, middagen (där vi t.o.m. planerat restaurang, såklart) åt jag istället helt ensam (inte BARA vid bordet utan på HELA stället) på en restaurang vid Södertälje sluss där jag sedan hoppade på båten, någon minut i midnatt. Men, snart är det väl dags för vår 3-årsdag - och sämre kan den ju knappast bli?!

Tillbaka på Kanalen...

Vilken start?? Efter en arbetslös månad som blev till ett enda långt Sex & The City-marathon (VARNING: det är inte nyttigt, då man helt tappar verklighetsuppfattningen), var det äntligen dags för mig att återvända till mina hemmavatten - Göta Kanal!

Förra sommaren, då jag inte hade någon chans att arbeta där, saknade jag det jättemycket. Men, jag kunde inte haft en sämre start. M/S Wilhelm Tham såg ut som om den hade varit med i ett sjöslag när jag kom ombord, och under de 4 dagar jag arbetade innan avgång, hann jag åtgärda läckande maskiner och rostiga skott.

Mina första 2 resor var fruktansvärda. Jag jobbade i princip dygnet runt, sov kanske 2-4 h/natt i snitt... Maskinerna larmade, massa saker saknades ombord och somliga i personalen var både nya och olämpliga för sina tjänster. Hopplösheten lamslog mig, jag grät dagligen och funderade över att hoppa överbord ett antal gånger. Men jag överlevde, vi kom både till Stockholm och tillbaka, och jag fick sova ut (14 h per dygn är helt normalt, eller??)

En ledig vecka tillsammans med min älskling, lyx, och sedan var det dags igen. Men, vilken skillnad. I princip inga konstiga maskinrumslarm, strålande väder och glass i varenda hamn. Nu är livet på kanalen som det skall - och jag ÄLSKAR det!

Som livet känns just nu...

And you know about oceans
How brutally it can rush
Drown you, or calmly caress you
With a gentle touch

Sometimes I bring my boat
And I believe it’ll let me float
It’s just that I’m so often
Returning soaked

The ocean has you
Has the waves of you
And I have never felt a sea
So blue

Sophie Zelmani, The Ocean and me

Sydafrika

Våren har spenderats långt från det kalla Norden, i Sydafrika närmare bestämt...

Den generösa militären beslutade ge mig ett rejält muckbidrag på närmare 40 000 och när man är ung och dum (som jag är) sparar man inte en sådan summa, utan sätter sprätt på pengarna. Målet var att förbättra min engelska och planen var Brighton, tills Jonathan fick en syl i vädret och frågade varför jag inte kunde åka till en mer spännande plats. Sagt och gjort, det blev drömresemålet Sydafrika, och jag ångrade mig in en sekund!

Vilket fantastiskt land, jag kom att älska det direkt! Solen sken, stränderna var vita och bergen var magnifika. Dessutom kunde man som "vanlig svensk" leva som en kung. Första åtta veckorna läste jag engelska. Min lärare John var en skön karaktär, som sa shit och fuck i åtminstone varannan mening. När studierna var avklarade och examinationen skriven (som jag fick högst betyg på!!) reste jag och Jonathan tillsammans i 2 månader. Vi gjorde alla galna grejer vi alltid drömt om; jag paddlade i soluppgången, red i solnedgången, seglade hobie cat, åkte fyrhjuling i öknen (Namibia), sandboardade, hoppade fallskärm, dök med sälar - ja det var minst sagt häftigt!

Störst utmaning bjöd dock vårt vad på. Jonathan, som är extremt fågelrädd, bemästrade sin rädsla och red på en struts. Och jag, som är höjdrädd, hoppade bungee jump. Läskigt, men häftigt! Och så såg vi djur; Afrikanska jackass pingviner, elefanter, bufflar, lejon, antiloper, zebror, apor, flodhästar, noshörningar, giraffer, krokodiler och geparder.
(Läs mer om strapatserna på Resdagboken: http://www.resdagboken.se/Default.aspx?documentId=3&userId=108307)

Men, som alltid! Borta bra - men hemma bäst!