2011-12-05

Hos tandläkaren är inte ens jag macho...

Till följd av en ondskefull visdomstand, har jag tvingats vara i kontakt med tandläkare fler gånger senaste veckorna, än på flera år. Misstolka mig rätt, jag har inget emot tandläkare som släkte, jag bara ogillar att själv vara i deras våld. Det är någonting med att vara helt utlämnad i stolen, med massa märkliga sugar och fingrar i munnen på en, ofta förenat med en viss smärta och en fruktansvärt dyr räkning som inte riktigt faller mig i smaken.

Nästan så länge jag kan minnas har jag gått till privattandläkare, samma som min far och hans far gått till, så länge någon minns. Det känns tryggt; hela familjen går ju dit. I samband med min tandreglering var jag väl ett hundratal gånger hos en odontolog (specialist på tänder som sitter där de inte borde) som bröt på tyska och hotade med att jag skulle få gå med underbett resten av livet. Behöver jag förklara vilken befrielse det var när jag var där för sista gången?

Bosatt som jag är, långt ifrån "min tandläkare" (även fast jag delar honom med tusentals andra göteborgare), tvingades jag nu uppsöka någon som akut kunde behandla min inflammation. Sagt och gjort, jag kände mig grymt stolt och modig då jag var där i förra veckan, ända fram tills det var dags för röntgenbilderna. Jag HATAR röntgenbilderna. Jag råkar nämligen ha en mun som är sådär hälften så stor som minsta storlekens röntgenplåt (misstänker starkt att det är one size fits all). Varje gång det är dags får de trycka in den tills den skurit sönder halva käften på mig och det är ingen ovanlighet att man får ta om bilden både en och två gånger, samtidigt som jag hyperventilerande försöker bita på rätt ställe. Denna gång gick det så illa att jag började gråta (kändes mig inte det minsta macho) och den gulliga tandsköterskan fick torka bort tårarna från min kind med medlidsam blick, mellan tagningarna.

Men detta var inte på långt när det värsta; det visade sig att visdomstanden måste bort. Idag var "D-day"! Min mage krampade av nervositet när jag satt i stolen; men tre bedövningssprutor senare var jag lite mer avslappnad, åtminstone på sidan som var bedövad. Efter en massa krafsande och bändande lyftes tandjäkeln ut; jag vart erbjuden att ta med den hem (utan extra kostnad), men avböjde vänligt men bestämt.

Idag fascinerades jag över:
1. att tandläkaren försökte konversera med mig om min kommande resa och annat vardagligt (lite som hos frisören), samtidigt som han hade hela händerna i käften på mig och höll på att bända ut min tand. Förväntade han sig verkligen ett svar?
2. Att salivsugen, den som likt en blodtörstig vampyr transporterade bort litervis av mitt blod i samband med ingreppet, är genomskinlig, och det enda man liksom kan fästa blicken på då man ligger i stolen.
3. Att nålen till tråden som stygnet skulle sys med " råkade gå av" och hamna någonstans i min blodfyllda gom (det tog flera minuter innan den var återfunnen). Vem kvalitétssäkrar denna materiel?
4. Att man alltid hamnar i ett förlamat chocktillstånd då det avslöjas hur mycket varje minut i stolen kostat. Antingen är alla tandläkare miljonärer, eller så är all utrustning förgylld eller superspeciell och därför snordyr.
5. Att jag inte har så ont att jag bara ligger i en hög på golvet och skriker och gråter (det kanske kommer), men såhär, 15 timmar efter ingreppet, sitter jag med en lagom molande verk, tillfreds på maxdosen av Alvedon och Ipren i kombination. Detta borde vara en omöjlighet med tanke på allas varnande ord och min egen extremlåga smärttröskel.

Slutligen har jag upptäckt vilken variation som finns vad gäller mixad mat. Min diet består numera av smoothies, soppor och glass. Tuggandet lär dröja innan det blir aktuellt, så idag har jag lagat en god jordärtskockssoppa. Mums! Inget ont som inte har något gott med sig, haha!