2011-11-05

Alla helgons dag...

Solen strålar över ett höstgult Karlskrona, denna allahelgonadag. Småstadens tjusning (enligt vissa) att allt håller stängt på "söndagar" gör att denna lördag spenderas med en bok och en kopp thé i min fåtölj...

Och jag tänker (vilket inte är något unikt, min hjärna går på högvarv över tiden). Dagen till ära tänker jag på de som gått vidare, som tittar ned på oss från himlen (ja, jag VILL tro att det finns en sådan...) Senaste åren har jag förlorat flera av mina far- och morföräldrar, vilket alltid kommit chockartat plötsligt, när man minst anat det. Ena dagen dricker man en kopp kaffe i soffan med dem, nästa ligger de på dödsbädden. Samtidigt är jag skrämmande medveten om att många i min närhet förlorat barn, syskon, föräldrar och nära vänner. Människor som trott att de har hela livet framför sig, men plötsligt berövas detta. Jag tänder ett ljus för dem, vars låga får symbolisera den brinnande längtan hos oss som blev lämnade kvar.

Döden, som på samma gång är det svåraste och det enklaste i våra liv.
Samtidigt förfasas jag över den årligt återkommande amerikanska jippohögtiden Halloween, då små snorungar klär ut sig till skräckingjagande oigenkännlighet och går bärsärkagång efter godis. Inte nog med att jag är livrädd för de små liven, jag är ju generellt rysligt lättskrämd och det blir inte bättre av att det vimlar av vampyrer och djävular bakom knuten.
Men, det som upprör mig mest är att Halloween suddar ut det som borde vara viktigt denna helg; att tända ett ljus, dra sig till minnes stunder med de som saknas och låta det bli en päminnelse om att leva varje dag som om den vore den sista...