Bobby Dog

Fick precis det charmigaste erbjudandet någonsin.

Farmor ville att jag, Mamma, Pappa och hon skulle gå på Bob Hund på Trädgår'n på Pappas 53:e födelsedag. Äta lite gott och sedan njuta av konserten... Att Farmor inte har den blekaste aning om att Bob Hund är skånsk alternativrock som man lär sig lyssna på när man är ung, kär och dum framgår ju med all tydlighet för alla som någonsin hört något av Bob Hund.

Mina kära föräldrar, kände sig lite tveksamma och provlyssnade på två halva låtar igår och kom lite sjöraskt på att det här med Bobby Dog inte var något för dem, som Mamma uttryckte det: "Jag hade hört nog för resten av livet".

Men att vilja gå på Bob Hund med sitt barnbarn, det är nog den ultimata kärleksförklaringen från en Farmor!

Gustav Vasa och jag!

Så, 18 månader efter att jag bestämde mig för att följa regenten Gustav Vasa och åka skidor 9 mil från Sälen till Mora blev det av. I mellantiden hann jag med en dubbelsidig lunginflammation och massa tårar över att min första anmälan rann ut i sanden... Men inget smakar så sött som revansch. Och jag har blivit en mycket bättre skidåkare sedan sist; 50 mil i benen gjorde skillnaden mellan fall var 5:e kilometer och fall var 5:e mil.

Så måndagen innan det stora loppet ställde jag upp i Försvarsmaktsvasan; solen strålade och vi hade vallat för tio grader varmare än vad vädergudarna bjöd på. Men det var jättevackert, blåbärssoppan var lagom tempererad och första tre milen var jag oförskämt pigg... När backarna började smög tröttheten sig på, men segheten övervann tröttheten. Fram tills det var 25 kilometer kvar. Då var det bara "pannben" som gällde. (Förklaring för Icke-militärer: psyke) Jag tog loppet stavtag för stavtag, kilometer för kilometer och tog mig i mål på en kanontid; drygt 90 minuter snabbare än vad jag vågat hoppas på i min vildaste fantasti. 7:21:47 stakade jag över mållinjen på, vilket var nästan 20 minuter snabbare än sambons tid från förra året, och 40 minuter snabbare än min vältränade manliga militär-kollega på grannplutonen (de som går långt och bär tungt). Snacka om att jag är en stolt liten seg tjej nu!!

Och icke att förglömma blev jag ju lokalkändis i Dalarna. När jag kom till Oxberg och hade sådär 28 km kvar, precis när jag tryckt munnen full med russin (suveräna hamsterkinder) kom en SVT-reporter och tryckte upp en mick i ansiktet på mig. Det enda jag kunde tänka på var att jag inte fick spruta ned henne och kameramannen med russinspott för det skulle ju bli you tube nästa. Så under mina tio sekunder av "Fame" lyckas jag snörvla rejält, dra ett dåligt skämt och skratta åt mig själv. Ocool, känd i Dalanra men en "riktig" vasaloppsvinnare, det är vad jag är!