2011-05-23

En lycklig varvshjälte

Med hamrande hjärta och darrande ben stod jag i lördags jämte tusentals löpstarka män och kvinnor, redo för vårens stora utmaning; världens största halvmaraton - Göteborgsvarvet. Jag har aldrig sprungit varvet, jag har aldrig sprungit så långt tidigare, så mitt mål var att ta sig runt, utan skador, och bara njuta av loppet och löpningen genom staden. Benen kändes lätta, andningen lugn och svetten lackade sådär lagom mycket. Kilometer efter kilometer avverkades längs folkfyllda gator och mindre än två timmar efter att startskottet gått passerade jag mållinjen. En hjälte, så lycklig, så stolt.

Att kalla sig för hjälte? Kaxigt, eller välförtjänt - det ligger nog i betraktarens öga. Men att tillsammans med tusen och åter tusen andra hurtiga pinna sig igenom (eller kanske pina sig igenom?) 21097,5 meter är en prestation, oavsett tid. Och när man släpade sig de sista tunga stegen över mållinjen, på stumma ben som sagt upp sig redan vid foten av Avenyn, så kände man sig just så, som en hjälte, som någon som gjort det omöjliga. Att dessutom, för min del, göra det på drömtiden 1.44.08 är nästan lite för bra för att vara sant...

Men, lika mycket hjälte som jag som sprang loppet är, det är alla de fantastiska människor som stod vid sidan av, hejandes, spelandes, leendes. Utan er vore varvet inte värt att springa, utan er vore folkfesten inte ett faktum. Så tack, tusen tack!