2013-02-18

Full fart rätt in i kaklet, med huvudet före

Jag är den där tjejen som alla andra brukar tala uppskattande om som "den effektiva", "den som får så mycket gjort", "den som alltid ställer upp," "den som är så duktig på att hålla kontakten", "den som alltid lyckas hålla flera bollar i luften samtidigt". Med stolthet har jag identifierat mig med den bilden, blivit just den duktiga flickan med de höga ambitionerna som alla andra ser. När de som står mig närmst har ifrågasatt om det inte är för ambitiöst att läsa en tuff maskinutbildning, totalrenovera en lägenhet, veckopendla och gifta mig samtidigt, har jag bara skakat av mig deras tvivel. Jag är ju Stål-Johanna, som överjordiskt löser alla uppgifter och jonglerar 17 bollar i luften till synes helt oberörd.

 Sanningen är att jag bara är Johanna. En helt vanlig tjej som inte är så värst bra på att inse mina egna begränsningar, som tror att dygnet har dubbelt så många timmar som det har och som oftast kämpar frenetiskt för att hålla näsan över vattenytan, för att inte drunkna i havet av krav och måsten som omger mig. Vid de tillfällen då orken plötsligt tryter och jag inser att luften är slut, då rasar jag ihop likt ett korthus. Jag blir omkullslagen med full kraft och besvikelsen över min egen otillräcklighet får mig att bryta ihop, tills det enda som är kvar är ett tomt skal. För vem är jag om jag inte är den där duktiga positiva Stål-Johanna som klarar allt? Jag har kommit att identifiera mig så till den milda grad med den bilden av mig, att jag inte vet vem jag är annars.

Det kanske är dags att ta av reda på det? - När allt har lugnat sig...

2013-02-14

Alla hjärtans dag

Så långt tillbaka som ka jag kan minnas har jag avfärdat alla hjärtans dag som kommersiellt dravel. En dag skapad av och för de som vill tjäna pengar. En dag som ska ge alla som är tillsammans med någon dåligt samvete om man inte länsar lönekontot för att köpa svindyra snittblommor och som gör alla ensamma ännu ensammare.

Men, något har förändrats. Och egentligen grundar det sig inte i det faktum att jag inte längre är singel. Nej, det grundar sig i en tanke om att livet går så oändligt fort och att vi oftast inte prioriterar våra nära och kära i tillräcklig utsträckning. Jag gillar plötsligt tanken på en dag om året då vi tar oss tid för de som står oss närmst. Då man som hustru får en ros av sin man sedan 20 år tillbaks, då man påminns om hur mycket man älskar den man valt att dela sin vardag med. För det handlar inte om pengar, det handlar om en kärleksyttring. En gest som säger jag älskar dig. Om att ge varandra lite tid tillsammans.. och jag tror att det lka gärna kan rikta sig till en vän som till en älskare...

I år har jag ynnesten att få fira kvällen med min fästman, hemma i vårt gemensamma renoveringskaos. Och det spelar mig ingen roll om det blir hämtpizza i sängen, så länge vi sitter där tillsammans.