2012-09-21

Samvete och ensamhet

Regndropparna har börjat avta utanför fönstret. Jag kryper ihop i min morgonrock och låter magen kurra lite extra inför kvällens sushi-middag. Jag har nyss kommit hem efter veckans arbetspass och mötts av en helt tom lägenhet. Tragiskt kanske ni tänker - magiskt är vad jag tänker.

Senaste tiden har vi delat lägenhet med mina föräldrar och trängt in oss i mitt gamla flickrum och hur smidigt det än har gått har det inneburit en hel del påfrestningar.. Att ALDRIG hitta något av det man behöver, att ALDRIG kunna lämna saker framme med gott samvete, att ALDRIG få vara ensam. Det är mer påfrestande än vad jag kunde föreställa mig.

Vi renoverar en lägenhet, två entusiaster(?) med tummen mitt i handen. Inte ens i skrift låter det som en lysande idé? Men, vi kämpar oss igenom, tar rum för rum, bit för bit och drömmer om ett nytt fräscht kök, ljusa tapetserade väggar och LED-spotar i taket. Jag ser glöggmys, fredagsmys med räkor och söndagsmiddagar med stek framför mig. Men vägen dit känns lite som att bestiga Mount Everest, otränad.

Det värsta är kanske inte att jag saknar kompetensen eller att jag har svårt att överblicka renoveringsprojektet? Det är nog att jag får så vansinnigt dåligt samvete för varje sekund jag unnar mig något, för varje minut som inte tillbringas med penseln i högsta hugg i byggdammet.. Samtidigt skriker min själ efter luft så den kan andas, sms-signalen påminner om relationer som försummas och kroppen saknar rörelseglädje och svett. Allting har sin tid, sade någon vis man. Allting tar sin tid kontrar jag med och kryper upp i TV-soffan med sushi och gott samvete i min ensamhet!!

2012-08-22

En "clock'a'holics" bekännelse

Jag är, likt många kvinnor med mig, lite av en samlare. Det har jag nog egentligen alltid varit. Redan som liten drömde jag om att vara med i Guiness rekordbok med min suddgummi-samling, kapsylerna eller något av allt annat skräp som jag lade på hög, sorterade och förvarade i otaliga lådor. Men, nu för tiden samlar jag inte på samma sätt.
Jag samlar på spännande thé-sorter, muggar att dricka de i och har en förkärlek för skor. Men, jag är ingen Carrie i Sex and the city när det kommer till skor, jag jobbar mer på kvantitet än kvalité.

Men, jag har en svaghet, eller kanske mer korrekt benämnt förkärlek. För klockor! Jag älskar att stanna till utanför klockbutikerna och beundra dessa mästerverk, som inte bara är vackra som smycken, utan även funktionella. Likt Carrie älskar Manolo Blahnik, så älskar jag Calvin Kleins klockor. Jag kan sitta i timmar och beundra de välvda linjerna, den stilrena designen och smaka på deras lyxiga namn som "glam", "air" och "trust". Jag drömmer om att likt en miljonär ha en hel låda med CK-klockor att välja och vraka bland. Tänk att kunna välja klocka efter dagens outfit.
Problemet är att mitt klyschiga argument "man kan aldrig ha för många muggar/skor" inte riktigt biter på klockor. De drar batteri, kostar att försäka och är så dyra att det svider rejält på bankkontot att införskaffa en ny.. Min första, och enda Calvin Klein-klocka fick jag för snart 5 år sedan, när jag fyllde 20. En CK Mirror i svart och silver som jag fortfarande älskar!

Nu fyller jag snart 25 och jag går och drömmer om en ny, till min samling. Jag vill ha rosé-färg och läderband i vitt eller brunt. Då blir jag lycklig..

2012-08-04

Snart tio år senare..

Det känns som en evighet sedan jag gick i nionde klass, och skulle göra mitt gymnasieval - det där valet som kändes sådär galet livsavgörande. Lustigt nog anade jag inte hur livsavgörande det skulle komma att bli, att det valet skulle påverka mitt val av framtidsyrke.

Jag valde att flytta ut till Öckerö i Norra Skärgården, bara 15 år gammal. För att segla den tremastade barken T/S Gunilla runt Atlanten. Jag kunde inte ha valt bättre, jag hade gjort samma val igen och igen och igen. De tre åren var bland de bästa i mitt liv, minnena därifrån kommer aldrig att suddas ut, fastän de bleknar med åren. Min gymnasietid öppnade mina ögon för livet till sjöss och det är tack vare den tiden som jag idag har en yrkeskarriär med havet som tema. Det är häftigt hur de små valen plötsligt blir livsavgörande.

Idag (eller igår närmre bestämt) var jag på gymnasieåterträff. Vi var 11 årskullar av "DSG:are" som samlades på Barken Viking för en kväll i dåtidens, nutidens och framtidens tecken, i en salig blandning. Från min klass var 28 av 39 närvarande, en fantastisk statistik med tanke på att nästan hälften av oss är bosatta utomlands eller på andra sidan landet.
Jag hade inte funderat över hur underbart det skulle vara att få krama om alla igen, att få säga att man saknat dem och faktiskt mena det. För, vi delade något speciellt ombord Gunilla, vi delade allt! Samtidigt som alla har gått sin egen väg och vi har splittrats över världen, så var nästan alla sig lika, in i minsta detalj. Och jag hoppas och tror att det faktumet beror på att vi redan då, när vi träffades för nio år sedan vågade vara oss själva.

2012-06-02

Vatten över huvudet

Det spelar ingen roll hur aktivt jag arbetar på att inte låta mitt liv bli en jonglering med fem bollar i luften samtidigt, som är omöjligt att ro i hamn utan att välta runt och bli plaskvåt... Men varför blir det alltid så?Jo, min elaka hjärna kommer ständigt med idéer som låter fantastiskt bra i min egen skruvade överambitiösa verklighet.

- Varför nöja dig med att läsa en utbildning, när du kan läsa två?
- Varför nöja dig med att göra en tjejklassiker när du kan göra den Svenska klassikern?
- Varför köpa färdig müsli när du kan rosta din egen?
Och varför inte göra allt detta (och lite till) samtidigt?!

Nu, då jag läser det, så kan den logiska delen av min hjärna (det finns en liten sådan del långt bak, långt in) förstå hur skruvat, rubbat och orimligt det är. Och det värsta är att jag alltid hamnar här. Hur många gånger har jag inte lovat mig själv att inte sätta mig själv i onödiga, stressande situationer, bara för att jag gapar över för mycket? Jag har tappat räkningen, men varendaste gång har jag misslyckats lika fatalt.

Till hösten blir det nytt jobb, ny stad, ny lägenhet = nytt liv! (I värsta fall blir det här en renoveringsblogg också, då den tenderar att kretsa kring vad som utspelar sig just här och nu i mitt liv) Jag skall försöka, än en gång, att vara närvarande. Att BARA satsa på lägenheten på fritiden och jobbet på arbetstid. Att inte hoppa på någon rolig språkkurs, försöka bestiga Kebnekeise eller bli surdegsexpert parallellt. Varför? Jo, det är så enkelt att jag hamnar där jag är just nu. Med orosklumpen i magen, tredje koppen kaffe för dagen vid min sida och en evinnerlig trötthet över att jag slarvar bort de där minuterna och timmarna som jag hade velat vara i nuet. Där jag hade kunnat stanna upp och känna efter, sådär underbart spontant, vad just jag vill göra just nu.

Det är ett livslångt lärande, men jag hoppas att jag för varje gång kommer lite närmare att inte göra samma misstag nästa gång. För det finns nya misstag därute som jag är sugen att pröva på.

2012-04-19

Om att vara fin, precis så som jag är..

Blir så otroligt ledsen när jag hör 13-åringar som kämpar för att gå ned i vikt och hetsläser bloggar om skönhetsingrepp. Är de rådande idealen sunda? Är de ens realistiska?

När jag tänker tillbaka på vem jag var för tio år sedan och vem jag är idag och den tuffa resa jag gjort under denna tid, inser jag att jag vuxit otroligt mycket som människa. Jag har brottats mot mig själv, mot idealen, mot varje gram mat, mot varje millimeter på min kropp. Jag kastade bort tre år av min ungdom på en självförgörande ångestfylld ätstörning. Anorexi. Ryser fortfarande av obehag, bara av ordet. Det har förstört så mycket för mig, så mycket för oändligt många andra människor.

Skönhetsidealen idag är om möjligt ännu tuffare än vad de var när jag växte upp. Det kryper ned i åldrarna skrämmande snabbt och det gör mig livrädd. Hur påverkar detta unga tjejer och killar som växer upp idag? Vad kommer hända med utbredningen av ätstörningar? Hur många liv kommer förstöras, förgöras?

Jag känner idag inte någon tjej som är helt nöjd med sitt utseende, inte en enda. Det finns alltid förbättringspotential, man tillåts aldrig vara nöjd.

Efter tio års kamp är jag fortfarande inte nöjd med den jag är och hur jag ser ut på in- och utsidan. Liksom jag aldrig kommer få ett helt naturligt förhållande till mat, aldrig någonsin. Mest skrämmande är kanske att jag redan har förlorat slaget, jag kommer aldrig bli nöjd, aldrig någonsin.

2012-04-18

Begränsningar

Jag sitter hemma i fåtöljen och andas genom munnen för att undvika den täppta snorbarriär som gäckat min näsa senaste veckan. Det är den andra vårförkylningen som tagit mig i besittning och jag är bitter. Enligt någon otillförlitlig källa (mycket troligt wikipedia) skall man som vuxen drabbas av 1-2 förkylningar om året. Jag är inne på min senaste rejäla bara under de senaste 6 månaderna, vilket känns ofantligt orättvist.

Problemet i sig handlar inte om förkylningar, utan om begränsningar. Jag hatar att vara begränsad, hatar att inse mina begränsningar. Jag vill så gärna tro att jag är "super woman", att jag är lite starkare, snyggare, smartare, stiligare, snabbare än vad jag i själva verket är. Och i ärlighetens namn - vem känner inte likadant? Problemet är bara att jag bara är jag. Liten, ganska obefintlig och allt som oftast begränsad av allt från egen kapacitet till tidsbrist.

För tillfället pågår mitt livsprojekt; att lära känna mina begränsningar och att lära mig bemästra dem, dvs. lyssna till dem och leva med dem. Under snart tjugofem års tid har jag arbetat mot mig själv, struntat i att lyssna på mitt hjärta, min hjärna och min kropp. Jag har blivit expert på att likt ett lokomotiv ånga på mot en oviss framtid, krossandes alla tvivel, nödrop och begränsningar som kommer i min väg. Mitt i allt detta har jag tappat bort mig själv, hamnat i obalans och skapat en dysfunktionell livsstil som kommer straffa sig tids nog. Det är bara en tidsfråga innan rälsen tar slut och jag rasar nedför stupet. Men kunskap är makt. Och här sitter jag med min förkylning och kurerar mig, som skolexemplet på hur man lär sig leva med sina begränsningar och i förlängningen kanske få balans i livet. Man kan ju alltid hoppas.. 


2012-03-20

Efter regn kommer solsken...

..eller efter storm kommer solen, snarare. Igår blåste och stormade det omkring mig i Karlskrona. Lite så har hela mitt liv känts till och från under våren. Turbulent, kaotiskt.. Men, nu utlovar vädergudarna vårsol till helgen, då min älskade äntligen kommer hem.
Jag är förbannat trött på att sakna, på att känna mig halv, på att längta efter kärlek och närhet.
Om tre dagar..äntligen! Den som väntar på något gott väntar alltid för länge!

2012-02-28

Hookad på Melodifestivalen?!

I veckan släpptes Melodifestivallåtarna 2012, efter att den sista delfinalen gick av stapeln. Jag brukar kaxigt säga att jag ju "bara tittar för att veta vad alla andra snackar om"; påstår att jag egentligen inte tycker att NÅGON låt är något att ha. För de flesta bidragen stämmer detta fortfarande och jag har fruktansvärt svårt för en familjeunderhållning underhållandes så mycket naket och sexanspelningar (och då är jag inte själv förälder, och inte ens särskilt pryd av mig). Dock har denna års festival faktiskt bjudit på några musikaliska guldkorn; Molly Sandéns smäktande ballad "Why am I crying" är värd en lyssning, liksom Göteborgsgrabbarna i Dead by Aprils "Mystery", trots att det enligt min pappas mening var lite väl mycket "gravvling" (http://en.wikipedia.org/wiki/Growling).

Bästa låten, snyggaste framförandet, starkaste rösten och texten som berör mest av alla bjöd dock Loreen på, väl värd 3 minuter av din tid. (http://www.youtube.com/watch?v=Z4PMQB5zmAU). Jag håller tummarna för henne i Globen! Fastän jag ju egentligen inte bryr mig om Melodifestivalen, så har dessa låtar gått på repeat i mitt Spotify sista dygnet...

Why, why can’t this moment last forevermore?
Tonight, tonight eternity’s an open door
No, don’t ever stop doing the things you do
Don’t go, in every breath I take I’m breathing you

Euphoria, forever till the end of time
From now on, only you and I, we’re going u-u-u-u-u-u-up
Euphoria, an everlasting piece of art
A beating love within my heart, we’re going u-u-u-u-u-u-up

We are here, we’re all alone in our own universe
We are free, where everything’s allowed and love comes first
Forever and ever together, we sail into infinity
We’re higher and higher and higher, we’re reaching for divinity

Euphoria, forever ’till the end of time
From now on, only you and I, we’re going u-u-u-u-u-u-up
Euphoria, an everlasting piece of art
A beating love within my heart, we’re going u-u-u-u-u-u-up

Forever we sail into infinity
We’re higher, we’re reaching for divinity

Och så måste jag avsluta med att höja ett varningens ord för Ranelids bidrag, det kan vara det sämsta jag hört, alla kategorier, någonsin. Skäms på honom, gamla karln!

2012-02-23

"Några böcker skall man smaka på, andra skall man sluka och några få ska man tugga och låta smälta."

Få saker förgyller livet såsom en god bok; där varje ord är vägt på silvervåg. Där meningarna attackerar intellektet och siktar mot hjärtats djup. För mig är böcker så mycket mer än ett tidsfördriv, eller avkoppling. Det är en av få saker som ger livet mening, som berikar och fördjupar mig. Inget kan skapa ljus i en i övrigt mörk tillvaro så som en god bok, där orden river alla murar jag någonsin byggt upp. Då jag kryper upp i fåtöljen med en ny oöppnad bok i min hand, blir jag utan undantag sådär lycklig som man som barn var på julaftons morgon. Med tindrande ögon, och ett hjärta som klapprar av förväntan.
På ett tåg i höstas möttes jag av följande visdomsord: "Att läsa är att resa, ett enkelt och billigt sätt att förpassa sig till en mer spännande och intressant värld. Eller bara för att komma bort från vardagen ett tag. Vi åker när vi vill, stoppar när vi behagar." Lite så är det för mig; läsning är en resa utan förutbestämt mål, som alltid ger någon slags behållning och ofta bjuder på oväntade upplevelser.

Jonathan kan intyga hur många små bortglömda bokantikvariat jag smög in i under våra månader i Sydafrika, för att låta fingertopparna smeka bokryggarna efter något gammalt vackert exemplar av något mästerverk. Några år senare, då HMS Carlskrona anlände till Tanzania, efter någon månad i vattnen utanför Somalia och vi fick några timmars ledighet åkte vi raka vägen till stadens lilla "marina". Jag längtade hem något ofantligt och ville egentligen inte ens lämna min trygga tillvaro ombord. Men, efter en efterlängtad kaffe fann jag min oas, en helt fantastisk liten bokaffär, i två etage, med engelsk litteratur. Jag tog så lång tid på mig att välja mellan titlarna, så att min mat blev kall, men, var gjorde det? Denna "heliga plats" blev min trygg hamn, dit jag kunde fly från den kaotiska ångestfyllda verkligheten, om än bara för en kort stund.
Det finns ett gammalt latinskt ordspråk som säger "Akta er för den som bara har läst en bok". Kanske är det att hårddra det hela en smula, men jag tror att alla kan tillgodogöra sig böcker i någon form och att det kan fylla ett tomrum hos människor. Det gäller bara att hitta rätt i bokdjungeln (och nu då det är rea finns ju alla möjligheter till fynd). Min egen bokhylla svämmar över av olästa böcker som bara väntar på att öppnas och avnjutas. Ibland tänker jag att de är lite som fina viner, som bara blir bättre av att sparas, men det är nog i ärlighetens namn ett önsketänkande.
Nåväl. Avslutar med ett vist citat som sammanfattar varför jag älskar böcker så innerligt: "Det enda viktiga i en bok är den betydelse den har för dig." (William Somerset Maugham)
Trevlig läsning (kanhända kommer ett boktips eller två här så småningom, det är ju en något spretig blogg)

2012-02-20

Frukt är inte godis!!

Det är mörkt ute, vårvindarna har börjat blåsa i Karlskrona och jag känner mig sådär ensam som man kan känna sig ibland, i en stad långt bort från allt som stavas trygghet. Och så sätter det in; Sötsuget! Det smyger sig på som en kittling på tungan, ett sug i magen och en obotlig längtan i sinnet. Jag är född med ett kroniskt sötsug; något som jag tvingas leva med och tygla efter bästa förmåga.

Min moster Linda kan berätta historien om hur hon som barnvakt kom på mig högst upp på bänken med handen i sockerbitsskålen och då lördagsgodiset kom i min hand var det slut innan jag ens hade hunnit njuta av den söta smaken. Jag fullkomligt älskar allt som är sött. Ge mig choklad, glass, kakor, bullar eller dessert och du har gjort min dag. Allt som är sådär sött och fett och underbart gott. Hade jag inte haft en hyfsad karaktär och varit ett envetet träningsfreak hade jag nog kvalat in till Biggest loser, eller åtminstone suttit i TV4:s morgonsoffa och talat ut om mitt sockerberoende.

Varje gång jag är i mataffären är jag jätteduktig, handlar massa bär och proteinrika livsmedel och fiberrika långsamma kolhydrater (och bara en liten, liten chokladkaka; att ha när jag är värd något extra, när jag gjort mig förtjänt av den). Och varje kväll, efter middag, träning och måsten så hamnar jag här, i soffan (eller fåtöljen) med ett sötsug som inte är av denna världen. Så idag, då karaktären är något bättre än igår, och i förrgår och i förrförrgår, så nöjer jag mig med en kopp thé och 10 amerikanska blåbär. Hjärnan applåderar, men hjärtat snörper ihop sig och proklamerar att "frukt är inte godis, inte ens i närheten"!!

2012-02-18

Ranelids meoldifestivaldebut...

Trodde aldrig att ett blogginlägg skulle ägnas åt vare sig Herr Ranelid eller Melodifestivalen, men ibland blir det bara oundvikligen så att det svämmar över av tankar och känslor som måste ut, och då får bloggen bli min övertrycksventil. I somliga fall tycker jag att det var bättre förr; som när det bara fanns en melodifestival, en kväll då det var glitter och glamour och tonartshöjningar. Nu är det inte mindre än 6 lördagskvällar, i rad. Urvalet blir kanhända inte bättre, om än mer mångfasseterat.

För två veckor sedan tvingades jag utstå Sean Banan och Torsten Flinck; på samma kväll. Kort sagt, 6 minuter som jag hade mått bättre utan. Denna lördag, var det dags igen - Melodifestivalens tredje tävling. Jag laddade, med en flaska rödtjut och osunt mycket tapas. Som förväntat var det någon gammal goding med ännu en låt som lät precis likadant som de senaste fem årens tidigare melodifestivalbidrag, någon stämningsfull powerballad och några "småsnygga" pojkar som flirtade med alla småtjejer och tanter i TV-sofforna. Och så, då man nästan hade andats ut, kom han! Mannen, Myten, Legenden, Björn Ranelid. Som en smörig, gubbig variant av Dolph Lundgren, stegade han mot scenen och slog sig för bröstet.

CHOCK!! Björn går upp på scen, som någon typ av übersolbränd gubb-hunk och kör "skånsk rapp i talform" (dessvärre inte á la Timbuktu) om kärleken där han bland annat drar in att om kvinnor förnekar mäns säd kommer det vara kört för mänskligheten om 60 år; vad är det för domedagsprofetia i familjeunderhållningsform?? För att "hotta upp det lite", för i ärlighetens namn är Ranelid, inte bara för gammal utan för självmedveten för att vara het, så har ha bjudit med en blond flicksnärta med bra röst och snygga bröst, klädd i syndigt rött som sjunger mirakel i olika tonarter under 3 minuters tid. Och han går vidare, direkt till finalen i Globen. Ännu en gång CHOCK! Fortfarande chock! Och det enda jag kan komma fram till är att det var bättre förr!

2012-02-12

"Man kunde bestämma över sitt öde, bli kapten på sin känslomässiga skuta. Man kunde söka sitt eget paradis och finna sin egen lycka"
Söndagsvisdom ur Elizabeth Gilberts bok "I nöd och lust"

"Life at its best, is a flowing, changing process in which nothing is fixed"


Mera söndagsvisdom från psykologi-teoretikern Carl Rogers

2012-02-10

Jag bryter ihop, och kommer igen...

Det har varit en tuff vecka, kanske en av de psykiskt mest krävande någonsin i mitt liv. Jag har lyckats med det jag trodde var omöjligt, misslyckats med det jag trodde var möjligt. Jag har upplevt tårar och enorm smärta (såväl fysisk som psykisk), egenorsakade såväl som påtvingade. Jag har lärt känna mig själv, utforskat mina styrkor och begränsningar och tvingats lära mig att acceptera dessa, att leva med dem. För vem jag är, i grund och botten, är redan förutbestämt. Hur jag väljer att forma mitt liv, är ju det som jag själv kan bestämma.

Det har varit tufft ända sedan skolan drog igång efter jul.. Jag väntar med spänd förväntan varje ny måndag på en "lugn vecka", men än så länge har jag väntat förgäves. Är det inte ofantligt mycket ny fakta att banka in i min redan överfulla hjärna, så är det nya livsbeslut, nya utmaningar eller olyckor som kommer som blixtar från klar himmel. I takt med allt detta blir jag tröttare och tröttare.

"...men fredag är ändå den dagen som känns bäst." Så känns det just nu. Har krupit upp i favoritfåtöljen, med en stor kaffe och ett glas vin och bara är. Njuter av att vara själv, njuter av att just för stunden strunta i alla krav, måsten, misslyckanden och självförebråelser. Mitt liv blir så lätt "min kamp", istället för att få vara "mitt liv"; rikt i sig självt. Jag för ett krig mot mig själv; kämpar för att bli, istället för att bara vara. Och jag bryter ihop, och kommer igen!

2012-01-31

Drömmar och livsmål..

Var på en fantastiskt inspirerande föreläsning idag, då triathleten Pasi Salonen, bjöd på livsvisdom. Paula, som jag gick med, sa efteråt: "Han sa ju inget revolutionerande, som man inte visste sedan tidigare, men ändå är det så klockrent. Det är så enkelt, man måste bara få höra det ibland, bli lite påmind". Och visst är det så, vansinnigt enkelt. Man vet mycket väl hur man skall äta, träna, sova, ändå gör man det inte.

Pasi frågade oss om våra livsmål, vår stora dröm för våra liv - och jag fick black out. Efter min svenska klassiker har det blivit ett vakuum vad gäller stora drömmar och mål i livet - trodde jag. Det var först sådär trettio minuter senare (då han hade pratat vidare om livsdrömmar och vridit och vänt på begreppet en smula), som det ramlade över mig att jag just nu håller på med resan mot det som varit det viktigaste i mitt liv i många år, som har styrt över vad jag valt att göra med och av mitt liv sedan studenten - att bli kustbevakare. Precis som Paula sa, så behövde jag bara bli påmind om vad mitt livsmål är, vad jag lagt ned min själ och mitt hjärta i, och planerar att göra länge, länge framöver.

Sedan avslutade han med att visa filmen om den ultimata uppoffringen som en far en gång gjorde för sin son, och det var så stort att jag började gråta i föreläsningssalen (inte alls blödigt). Men är det något som är inspirerande, som får en att våga drömma om det omöjliga och tro på att ingenting är omöjligt, så är det väl just sådant.

Dream on boys and girls - I WILL!!

2012-01-30

What really matters...

Prioriteringar; detta ondskefulla ord som letar sig in i all vardag, när dygnets timmar inte räcker till. Jag tycker så illa om det; kanske mest för att det alltid handlar om att välja bort någon eller något. Så länge jag kan minnas har jag varit ambivalent, ogillat att tvingas ta beslut, oavsett om det handlar om vilken kaffe jag skall dricka eller vad jag skall ägna resten av mitt liv åt. Det handlar inte om storleken, eller viktigheten av besluten, utan om beslutsfattandet i sig som ger mig ofrånkomlig ångest.

Enligt SAOL betyder ordet prioritet: företräde; att låta något gå först. Mitt liv, så som jag lever det nu, är smockfullt av roligt, jobbigt, spännande, intressant, nödvändigt om vartannat. Problemet är just att allt inte ryms och att jag inte bara ogillar prioriteringar, jag är värdelös på dem. Oftast försöker jag hinna allt, utan att välja bort något. Det leder oftast till att jag balanserar på gränsen til utbrändhet, med en blick som skriker ut min sömnbrist och en vilopuls långt över det normala. Men jag försöker.

Årets nyårslöfte var inte att jag skall sluta äta choklad eller gå ned det där bonuskilot, för jag kunde inte bry mig mindre om det, så länge jag blir lycklig av choklad och trivs med mig själv finns det ingen anledning att sträva efter självutplånande löften. Nej, istället handlar årets löfte till mig själv om att jag skall må bättre; lära mig att göra rätt prioriteringar, efter det som mitt hjärta längtar efter, som jag innerst inne behöver. Jag skall läsa en bok jag längtat efter att få öppna och uppslukas av varje månad, jag skall unna mig att laga god mat i lugn och ro ur mina fantastiska kokböcker och jag skall sova ut och sedan njuta av en långfrukost varje söndagmorgon. Inte för att jag inte överlever utan dessa små, men oändligt viktiga livsstilsförändringar, utan för att jag vill göra dessa förändringar. För MIG, för mitt eget välbefinnandes skull och för att lära mig en gång för alla vilka prioriteringar jag mår bra av, innerst inne...

2012-01-22

Moderna filosofer

Detta är en hyllning till Karl Pilkington, mannen som har fått mig att ändra på mitt sätt att se vissa saker i livet, och som får mig att kikna av skratt hemma i fåtöljen (och det är också viktigt...)
Att ha en blogg, är numera snarare regel än undantag, åtminstone för sådana som jag, som anser att de har ett behov av att skriva, ett behov av att lufta och dryfta tankar. För min del är skrivandet en väg att bli av med allt uppdämt, en form av detox för att rensa sinne och själ. Dessvärre blir det nästan så att man bara skriver när man mest av allt behöver det; för att livet är såsom oftast, tungt, jobbigt, stressigt eller helt underbart. Skall det vara så?
I veckan träffade jag min kära vän Paula och vi kom att prata om det här med hur man ser på livet och sin omvärld och annat djupt. Vi ramlade in på Karl Pilkington, mannen, myten, legeden, som är "idioten" som blir utskickad på resor som en annan hade dödat för att få åka på och är bitter, cynisk, motsträvig och underbart underhållande. Vi kom fram till att det är skamligt att Karl benämns som idiot; i själva verket är han ett geni. Kanske vår tids främsta nutidsfilosof. Hans cyniska reflektioner är oftast klockrena, han vågar sätta fingret på det alla andra bara vågar tänka. Här bjuder jag på några exempel (för oinvigda och övriga som behöver lite livsvisdom).

"I look at life like a big book and sometimes you get half way through it and go 'Even though I've been enjoying it, I've had enough. Give us another book'"


"They say travel broadens the mind. I don't think it does....It buggers it up!"


"You can only talk rubbish if you're aware of knowledge"

2012-01-16

Hetsjakt

Sedan jag kom hem har jag levt på gränsen. Balanserat på kanten av vad jag psykiskt kan hantera.. Ofantligt mycket fakta på ingen tid alls och för mig är allt nytt. Jag behöver tid, tid som inte finns att tillgå. Fåglar och kalibrar och lagar snurrar runt i skallen på mig tills jag blir yr i skallen... Mitt hjärta slår dubbelslag, inte av lycka, utan av stress, just nu håller jag på med en hetsjakt av mig själv, pressar mig till det yttersta utan att komma någon vart. Känslan är lite som att rusa fram på ett löpband som bara forcerar fram och jag väntar förgäves på ett andrum, en paus för att fylla upp mina energinivåer. En dag...

2012-01-08

Hemma bra, men borta bäst!

Det tog inte många sekunder efter att jag mötts av kalla vintervindar efter att ha stigit av planet i Europa som verkligheten ramlade över mig. Det kanske mest underbara med att vara på andra sidan jorden, isolerad, är att alla "måsten" som hänger över en till vardags plötsligt försvinner.

Lika plötsligt som de försvann och ersattes av ljumma vindar och solvarma stränder, var de tillbaka, som en iskall vägg tornar dem upp sig och "att göra listan" känns redan oändlig (och blir bara längre ju mer jag börjar återupptäcka vardagen). Missförstå mig rätt, jag älskar min vardag och mitt liv; men just nu är mitt liv hemma inte helt. En väsentlig del av mig och mitt liv, min fästman (låter inte alls gammaldags) blev kvar i Afrika. Detta faktum, skär som en kniv genom mitt redan sargade hjärta; som är så trött på avsked, trött på att längta, trött på att sakna.

Vi skall slå rekord (i tid ifrån varandra), och jag tvekar inte en sekund på att vi kommer lyckas. Jag har två helt fantastiska veckor med mig i mitt allt för tunga bagage (fick bära 3 kg skor i handbagaget pga. av detta faktum) som kommer bära mig länge, länge... Men, ett är då säkert: Underbart är kort, alldeles för kort!

(Bilder kommer, jag lovar, det står bara inte högst upp på att göra listan)

2012-01-06

I could get used to this life in luxury..

Efter ett galet nyårsifrande och en småtung nyårsdag med vandring, bio och sushi (mycket oklart hudet blev just så, men det var ju också mycket champagne dagen innan) tog vi vår hyrbil ut mot grönare nejder, "the winelands".

Lummigare, vackrare platser än dalarna där vingårdarna trängs med mysiga caféer och gourmétrestauranger får man leta efter? Vi har bott på tre fantastiskt mysiga ställen; först i Riebeek Kastell, där allt var så shabby chick att Jonathans syster hade fastnat där för alltid; därefter till en farm i Tulbagh, en fantastisk dal med branta bergsmassiv på alla sidor. Där stannade vi två nätter; njöt av otaliga picknickar och cyklade mellan vingårdarna där vi provade vin. Därefter till Franschhoek där vi har bott på "The garden house", hemma hos ett äldre brittiskt par som har skämt bort oss med drinkar, fixat in oss på redan överfulla lyxrestauranger och imorse bjöd på en frukost utan dess like... Livet kan inte bli mycket bättre än vad den senaste veckan har bjudit på.

Nu närmar sig den mörka verkligheten med stormsteg, nej sjumilakliv! Strax skuttar vi in i bilen och sätter av mot Kapstaden, för en sista lyxig restaurangmiddag och ett sista B&B innan planet tar mig bort från sol, värme och Jonathan och hem till kyla, vardag och studier. Det kommer bli bra; bara inte nära på så fantastiskt som detta liv är. Som en amerikan sa tidigare idag "I'm retiring, I don't want to work any more, I just want to stay here in South Africa, forever"...

2012-01-02

Hellish flight, heavenly vacation...

As you all notice; I'm no longer in Sweden; no I'm there I should've been all along; or at least that's how I feel right now.. But nothing, no matter how beautiful, lasts forever, but maybe a life time?!

Nog med engelskan; men det faller sig naturligt efter en dryg vecka på sydafrikansk mark, där man oftast gör sig förstådd på detta språk (trots att landet har oräkneligt antal officiella språk); förutom när man frågar efter "cushions" (am. uttalat) och tre personer står som frågetecken några sekunder innan de uttrycker; ah, you mean "cushinos" (brittiskt uttalat). Men det är detaljer ;)

Flygresan ned, i korta drag, var mardrömslik. Jag hade rest till Köpenhamn redan kvällen innan, för att ha gott om tid vid incheckningen, kändes ju lite snopet att riskera att missa flyget, och var på flygplatsen ett par timmar innan avfärd. Då visar det sig att mitt plan till Zürich är försenat, så jag blir ombokad på en ny anslutning till Johannesburg, med ett annat flygplan, via Frankfurt. Enda kruxet; planet går om 25 minuter. Jag springer med jätteväskan till nästa terminal, checkar in och får för andra gången uppmaningan att "jag MÅSTE skynda mig". Sagt och gjort, jag välter tre danskar på vägen upp till security, tar mig igenom (utan pip), men ser till min fasa att korgen med min jacka, mitt pass och mitt boarding pass, läggs åt sidan med en stor röd skylt i. Lätt panikslagen, med mindre än en kvart till planet skall lyfta, försöker jag flirta med danmarks, och kanske världens, suraste säkerhetskontrollanter, för att få komma igenom. Resultatet? En rejäl utskällning om att man minsann måste se till att vara i tid till sitt flyg, och jag fick bita mig i tungan för att inte skälla tillbaka.. Mitt i allt skall det vara personalbyte och det hela slutar med att jag börjar panikgråta så att hela jag skälver; tills sur-tanten inser att jag faktiskt håller på att missa mitt plan, 5 minuter till avgång, och äntligen släpper iväg mig... Hyfsat lugn flygresa ända tills jag landar i Johannsburg, min väska var naturligtvis inte med, så jag fick göra "a missing bag report", för att sedan gå till gaten. Lyckas bli sen även till denna; utskälld av en man som jag frågade om gate-nr och därefter meddelad att planet är fullt; och att min plats inte längre finns till förfogande. Då höll jag på att gå under, och jag anar att flygplatspersonalen kände vibbarna av en nära förestående explosion, för på något mirakulöst vis lyckades de tillsist uppbringa en plats åt mig...

Så; ÄNTLIGEN, fick jag återse min älskade Jonathan... Semestern har varit fantastiskt; vi älskar Sydafrika och Western Cape-området i synnerhet. Mycket gott vin, god mat och långa strandpromenader har upptagit vår tid. Efter julfirande i Kapstaden och en härlig middag med Jonathans kollegas Jonas familj, for vi upp till Langebaan; en lagun längs västkusten, där vi båda vindsurfade i några dagar. Jag om morgnarna; då det var lätt bris och Jonathan på eftermiddagen då det blåste på.

Därefter for vi tillbaka till Kapstaden; där vi var på Artscape Theatre och såg Phantom of the opera, samt firade nyår, á la OC-style; med cateringpersonal; champagne och fantastisk utsikt från pool-huset... Bättre nyår får man leta efter (dessutom spelades både Abba och Roxette flitigt under kvällen, så även vi svenskar kände oss hemma). Nu har vi tagit oss ut till the winelands, för några dagars vinprovande, strosande i mysiga dalgångsbyar och massa gott ätande...

Och viktigast av allt, vi är förlovade! Jonathan friade, vid solnedgången, på stranden i Langebaan, där vi hade picknick med vin och ost... Inget tacky ned på ett knä med ros i mun, utan bara en enkel fråga och en fantastisk diamantring. Det kunde inte ha varit bättre.

So long, nu skall vi fortsätta frossa i vin och god mat!