2012-04-19

Om att vara fin, precis så som jag är..

Blir så otroligt ledsen när jag hör 13-åringar som kämpar för att gå ned i vikt och hetsläser bloggar om skönhetsingrepp. Är de rådande idealen sunda? Är de ens realistiska?

När jag tänker tillbaka på vem jag var för tio år sedan och vem jag är idag och den tuffa resa jag gjort under denna tid, inser jag att jag vuxit otroligt mycket som människa. Jag har brottats mot mig själv, mot idealen, mot varje gram mat, mot varje millimeter på min kropp. Jag kastade bort tre år av min ungdom på en självförgörande ångestfylld ätstörning. Anorexi. Ryser fortfarande av obehag, bara av ordet. Det har förstört så mycket för mig, så mycket för oändligt många andra människor.

Skönhetsidealen idag är om möjligt ännu tuffare än vad de var när jag växte upp. Det kryper ned i åldrarna skrämmande snabbt och det gör mig livrädd. Hur påverkar detta unga tjejer och killar som växer upp idag? Vad kommer hända med utbredningen av ätstörningar? Hur många liv kommer förstöras, förgöras?

Jag känner idag inte någon tjej som är helt nöjd med sitt utseende, inte en enda. Det finns alltid förbättringspotential, man tillåts aldrig vara nöjd.

Efter tio års kamp är jag fortfarande inte nöjd med den jag är och hur jag ser ut på in- och utsidan. Liksom jag aldrig kommer få ett helt naturligt förhållande till mat, aldrig någonsin. Mest skrämmande är kanske att jag redan har förlorat slaget, jag kommer aldrig bli nöjd, aldrig någonsin.