2009-12-06

Jul, jul, strålande jul...

Det är något visst då juleljusen börjar tändas i fönstren, mössa blir ett måste då man sticker näsan utanför dörren och glöggen och pepparkakorna blir den naturliga kvällsmaten...

Men vad är det som gör det så magiskt? Inte är det då Jesusbarnet, i vårt sekulariserade samhälle. Nej, jag tror att det är hoppet; ljusen står för hopp om en ljusare framtid om en något bättre värld.

Jag älskar julen, för att det är lyckliga barndomsminnen, det är dofter som andas kärlek och närhet. Det är förväntan, överraskningar, men kanske viktigast av allt TID. Julen känns som den enda stunden på året då tiden liksom stannar - då, om någon gång, TAR man sig tid för sig själv och varandra.

Den här hösten har varit galen; jag har minskat min veckosömn med säkert 10 h, för att försöka hinna med att klämma in allt som mitt fullspäckade schema rymmer, och ändå känns det som att tiden fattas mig. Jag kan inte minnas när jag senast kröp upp i soffan med en god bok och bara läste så länge jag kände för det, eller när jag senast vaknade av mig själv och inte den ilsket skrällande mobilen...

Jag älskar ljusen för de ger mig en föraning om julen och jag längtar!! För mig förebådar de nämligen dagar med "obegränsad" tid: Tid att bara vara, Tid att bara njuta...