2011-09-26

En svensk klassiker


Det är fascinerande hur lätt en idé kan bli fix, hur något som i själva verket är rätt oviktigt kan bli så viktigt att man knappt kan fokusera på annat. När det i vissa fall är det som är viktigast att göra, som är svårast att få gjort (vem har inte tentapluggat och lyckats göra allt annat än just läst det som skall tenteras när kvällen kommer??).

Hm, vart vill jag komma? Inledningen gör t.o.m. mig konfunderad. Jo, för sådär 2 år sedan fick jag en galen idé om att genomföra en svensk klassiker. Inte för att jag någonsin längtat efter att åka vasaloppet, eller ens tänkt tanken på att utmana mig själv fysiskt till bristningsgränsen. Nej, jag bara satt hemma i vår pyttelilla lägenhet en vanlig måndagskväll och sa till Jonathan, "hade det inte varit roligt att göra en klassiker?". Roligt?! Så här i efterhand känns det som ett nästintill vulgärt ordval, många ord har blivit synonyma med klassikerloppen, men roligt är definitivt inte ett av dem.

Efter en hel del övertygande från min sida anmälde vi oss till Vasaloppet (det långa, för jag resonerade som så att börjar jag göra en tjej- eller halvklassiker kommer det nog vara tillräckligt jobbigt, och någon längtan efter längre lopp lär inte infinna sig). Hårdträningen började och vi var i god form inför loppet, men det året satte en lunginflammation stopp för min medverkan. Och ända sedan den där dagen på sjukhuset då läkaren på sin rond förklarade för mig att något Vasalopp var det definitivt inte tal om, så har klassikern häcklat mig; det är som om det suttit en liten djävul bakom mitt högra öra som viskat att jag aldrig kommer klara det, att jag inte är stark nog.

Hur mycket jag än har tränat och försökt förbereda mig har mitt dåliga samvete alltid kommit ikapp mig; man kan ju alltid träna med, träna hårdare, förbereda sig ännu bättre. Målet som var tänkt att bli en morot för träning, har istället skapat ett tvång - ett ständigt dåligt samvete och en känsla av otillräcklighet!

Så, i lördags, när jag med kramp i båda benen, sedan många kilometer tillbaka, tvingade mig själv över mållinjen på Lidingöloppet och plötsligt hade klarat det, så kände jag bara ren och skär lycka. Jag har trotsat mina egna, och alla andras tvivel, på om jag verkligen skulle lyckas bestiga berget. Och med segerflaggan i topp spanar jag nu framåt mot andra utmaningar i livet, för det räcker med en klassiker för min del. Jag är trött på dåligt samvete, trött på otillräcklighet. Nu tänker jag bara krypa upp i soffan och njuta av min egen tillräcklighet, hur grym jag är som har smockat min inre djävul på käften!