2008-01-28

äntligen...

Efter en nästintill outhärdlig månad med sömlöshet och stor saknad, då min pojkvän var på andra sidan jorden, fick jag i fredags återse min älskade. Det var underbart, som jag saknat honom... Den senaste månaden har jag insett att jag inte är det minsta tuff, vilket jag tidigare trott, utan tvärtom extremt blödig.

Behovet av att vara nära de jag älskar har nog alltid varit väldigt stort, men inte så extremt som nu. Men ju mer någon betyder, desto svårare blir det att vara ifrån personen. Och tro mig, det blir inte lättare att vara ifrån den man älskar med tiden, snarare tvärtom.

Men nu är ordningen återställd och han är nära mig igen.
Jag älskar dig, Jonathan!

2008-01-16

Klädd i blått...

Så var man tillbaka i vardagen... Karlskrona är precis som innan jul; gråmulet, regnigt och blåsigt (alla som någonsin stannat en längre stund i staden vet att vinden här har en unik förmåga att blåsa från precis alla håll samtidigt). Vissa betydande skillnader från höstens verksamhet finns dock.

Mina plutonskamrater blev soldater och förordnade skyddsvakter innan jul, något som jag ännu inte fått uppleva, men trots detta fick jag kvittera ut det marinblåa stället från Förrådet (dock efter ett antal morgonbesök, med utskällningar och anklagelser om stöld av både det ena och det andra). Nu glider vi omkring i blankputsade lågskor, pullover med gradbeteckningar samt den charmiga båtmössan på hjässan.

Anledningen till detta är att vi nu efter jul påbörjat den 15 veckor långa teoretiska utbildningen för att bli Pb Ledsyst. Sjö (enkelt uttryckt sambandsoperatörer). Vad har jag då lärt mig efter snart 2 veckor? Jo, att Försvarsmakten älskar förkortningar lika mycket som vi hatar dem. Det finns en välanvänd förkortning för precis allting - tro mig. Annars peppras vi mest fulla med sekretessbelagd sambandsinformation från gryning till skymning. Underbart för en studieomotiverad själ!!

/ Johanna

2008-01-05

A New Year to remember...

Kan det bli bättre?? Snö, skidåkning, skumpa och raketer... Ja, det skulle vara om min Jonathan hade varit med då. Men all heder till de tappra kämparna Andreas, Challan, Ellen och Josefine som stod ut med mig....

Att tanken att fira nyår i vår stuga i Sälen aldrig slagit mig tidigare är förvånande, men då den snälla militären beslutade ge mig ett tre veckor långt jullov såg jag min chans. Vi åkte upp dagen före nyårsafton och fick tre fantastiska skiddagar. Jag kunde, trots mitt brutna finger, faktiskt åka skidor hela dagarna. Dessutom hann vi med ett rejält nyårsfirande med fackeltåg och fyrverkerier i Gustavsbacken, bubbelpools- och bastubad, samt en hejdundrande After-ski. Ibland är nog livet lite för bra för att vara sant!