3 kr/timmen

Då återstår bara en vecka i gröna kläder, hm vänta lite nu, de är ju blå. Nåväl ni förstår nog metaforen...

Sista veckorna, har med tre små avbrott för båtåkande, annars bestått av städning och inventering, och plötsligt känns den saftiga militärlönen på 3 kr/timmen snålt tilltagen...

Slutövning

Så var det äntligen dags, den sista och förhoppningsvis roligaste övningen under min tid i militären. Den där man skall få visa vad man går för, där man skall sättas på prov!

Och vilken övning...

Pga. Försvarsmaktens dåliga ekonomi m.m. blev övningen bara 3 dygn lång, men totalt fick jag sova 7 timmar under dessa dygn, uppstyckat i 4 delar, och resten av tiden jobbades det hårt. Vi kastade loss tisdag morgon efter övningsgenomgång och vapenuthämtning. Vi i Samband/Stridsledning sparkade igång alla system och förberedde oss mentalt på att hålla 10 bollar i luften samtidigt. Vi åkte ut till Södra Skärgården, bunkrade, för att därefter sätta kurs norrut mot Lysekilsområdet. Där genomförde Kompaniet ubåtsjakt med skarp sjunkbombsfällning. Fartyget skälvde till och några sekunder senare reste sig en lerig vattenpelare upp ur vattnet. Jag måste erkänna att det var riktigt häftigt.

Övningen fortsatte med en bevakningsuppgift sydväst om Tjörn, där ubåtsjakt genomfördes mot en UV-torped och delar av kompaniet utsattes för en gasattack. Vi inväntade ett eskortobjekt som skulle eskorteras till Wallhamn, men pga. basen kunde de inte komma in och vi ombaserade ned till Känsö där vi skulle möta upp en fransk bataljon (fiktiv). Precis innan vi kom fram blev vi beskjutna av robotar, sprang läck och fick hoppa i det kalla (7 grader??) vattnet för att ta oss över till en livflotte. Därefter ombaserade vi till en närliggande ö som Minpluton säkrat, och där omgrupperade vi på land och tog över deras bevakning av ön. Jag spenderade några svinkalla timmar i en klippskreva på en av öns höjder. Vi blev påskjutna och efter någon timmas markstrid med rejält med skottlossning, tillbakaryckte vi till fartyget och kastade loss. Därefter vart det mer bevakning innan vi åkte hem för återhämtning...

Våra högre befäl var mycket nöjda med hur vi hade presterat, med vår vilja och inställning. Vår Fartygschef tackade oss som besättning för ett lyckat genomförande och Stf Kompanichefen hade bara varma ord till kompaniet. Och jag fick många minnen för livet!!

Nu återstår tre veckors REMI och därefter hägrar MUCK!

Höstkänslor

Kanske är hösten den skönaste tiden på året? Åtminstone den mest kravlösa för min del. Veckorna går sin gilla gång, med småtrevliga avbrott at födelsedagar och sammankomster. Mitt liv har de senaste månaderna mest kretsat kring livet ombord på militärfartyget HMS Grundsund där jag är baserad fram till början av december månad.

När hösten började var det 100 dagar kvar och måttbandet som hänger vid min binge nådde nästan golvet. Nu, två månader senare, är måttbandet 1/3 så långt och muck börjar närma sig. Alla som har gjort lumpen känner nog igen känslan av att det är lite magiskt när den väl närmar sig. Jag har under hösten hunnit med att fira 1 år i Konungens tjänst, och jag måste allt tillstå att det har varit ett mycket spännande år där jag upplevt riktigt mycket.

Min kära Farmor fyllde 80 år, så då var det klackskor och vacker klänning som gällde vid familjebjudningen. Själv har man blivit ett år äldre, och något visare (intalar jag mig själv åtminstone). Annars har hösten varit lugn, mest sådär småmysig som den skall vara, med någon konsert/biofilm, massa fikastunder, löparrundor och promenader bland höstlöven.

Häromnatten kom första rimfrosten och julskyltningen börjar i affärerna - försöker de ta hösten ifrån mig?? Jag har ju en hel månad kvar i lumpen, med lediga helger som jag tänkt tillbringa med filmbox, thé och raggsockar... Och då blir det nog inte bättre, inte i min värld.

FÄLTVECKA

En av de jobbigaste veckorna jag någonsin upplevt är över - äntligen!!

Furir Wemminger, som trivs bäst på böljan den blå, blev av militären uttvingad i skogen för en vecka i fält. Och ingen vanlig lugn fältvecka heller, tvärtom.

Efter lite skjutträning på skjutbanan vid Gbg:s garnison marscherade vi i snabb takt ut till Sisjön. Vissa i kompaniet hade det riktigt tungt och de fick vi knuffa och släpa hela vägen fram. Sjukt jobbigt och svettigt! Väl framme fick vi tillaga en grönpåse innan vi reste tält och slog läger... Vid ett på natten blev vi klara och för mig väntade inte sovsäcken utan värntjänst, rondering och eldpost. Innan det var revelj hann jag dock få två timmars välbehövlig sömn.

Vi övade olika stridsmoment i regnet fram till sent på kvällen då fälttvätt, mat och förläggningsförbättringar gjordes... Jag hade inte mycket posttjänst och fick nästan fyra och en halv underbara timmar i tältet... Dagen efter rev vi förläggningarna och därefter var det mer stridsmoment, bl.a. ansatsvis framryckning skarpt stridsparsvis. Var lite orolig över att genomföra ett skarpt moment med förflyttning, skakade som tusan innan vi började, med vilken adrenalinkick under genomförandet - riktigt häftigt!! Natten tillbringade vi i skogen, utan något materiel förutom våra stridssäckar, en yxa och lite märling. Mörkret föll nästan innan vi hunnit börja bygget, så vi fick famla i mörkret och försöka bygga upp vindskydd, värmereflektor, eldstad m.m. Vi var klara strax före fyra, då gick jag på värnpost en timme (under vilken jag hallucinerade av trötthet, kyla och hunger och såg fiender överallt) och direkt efter det eldpost. Strax före 06.00 blev vi beskjutna och sprang till våra eldställningar. Sedan rev vi förläggningen och marscherade tillbaka till Göteborgs garnison...

Det var underbart att komma innanför grindarna och vara "hemma igen". Vi övade bevakning och hade materielvård till mörkret föll och då fick vi äntligen en välbehövlig dusch och möjlighet att ringa hem... Sedan fick vi sova en hel natt i riktig säng - som jag njöt. Innan vi fick permission vårdade vi våra vapen - jag har en hatkärlek till mitt, efter att ha levt med det på mig dygnet runt i en vecka... Det var ett stukat kompani som släpade sig runt på området under fredagen. Alla haltade omkring med stora sår, blåsor och bett över hela kroppen. Själv klarade jag mig lindrigt med stel nacke, ryggont, smärta i vänster fotled, ömmande fötter, fästing- och knottbett, lättare infanterield och skavsår över höfterna. Så jag har inte så mycket att klaga över, och jag kan rak i ryggen säga att jag klarar mer än vad jag trodde både pskyiskt och fysiskt, och mycket mer än vad många av grabbarna vid kompaniet gjorde...

Sommar, sommar, sommar

Så var det äntligen sommar, och t.o.m. en militär får några veckors ledighet (4½ för att vara exakt så jag klagar inte direkt...)

Man kan sammanfatta de sista veckorna med några ord på bokstaven S.

Shopping = något jag inte kunnat unna mig på länge... Lite extra pengar på kontot och vips förvandlades jag till lite av en shop á holic. Det mesta var dock saker som behövdes, men två par skor som kanske inte var planerade (men ack så nödvändiga) slank också med. ;)

Stepp-läger = En veckas steppande med klapprande skor, trött hjärna och ömmande fötter. Så påbörjade jag sommarens ledighet på ett dansläger i Herräng, några mil norr om Norrtälje. En underbar vecka i dansens tecken, där det enda som störde lugnet var swingmusiken och knotten.

Stockholmsweekend = Sveriges sköna huvudstad fick ett besök på vägen tillbaka till Göteborg. Jag passade på att stanna över helgen, träffade Jonathan och Wilhelm Thams övriga besättning på lördagskvällen. På söndagen besökte jag och systern Armémuseét där vi förkovrade oss i militärhistoria och njöt sedan av fantastisk mat i det natursköna Rosendal på Djurgården.

Storstädning = Veckan som följde handlade om jobb, men inte vilket jobb som helst. Jag fick äran (?) att jobba för Pappa med att flytta hans kontor på jobbet. Det var inget litet projekt, ett helt rum fyllt från golv till tak med 15 års osorterade papper. Till allas stora förvåning var rummet röjt och allt uppflyttat på fredag eftermiddag; mirakel sker fortfarande...

Slottskogsvallen = Sommarkonsert med Winnerbäck - kan det bli bättre?? Nej, den här gången tror jag inte det. Konserten var helt fantastisk, Lasse har aldrig varit bättre, det var sagolikt.

Skåne = Äntligen tog jag mig tid att åka till Lund och min käraste vän Annelie. Vi hade fantastiskt mysigt, med Sex and the city-marathon, simning, stadsvandring med besök i Domkyrkan, utekväll med biljard och restaurangbesök. Lyxigt värre!!

Ströget = Annelie och jag gjorde en dagstur utomlands, till det exotiska Köpenhamn. Där fyndade jag två (absolut nödvändiga) fantastiskt vackra klänningar. Vi drack kaffe, åt glass, fotograferade vakterna vid slottet och njöt av den där känslan av att vara utomlands, haha!

Stefan Andersson = Lisa gjorde mig sällskap ut till Onsala för ännu en konsertupplevelse. God mat, vin och skönsång - ibland är livet bättre än bra.

Saknad = Det enda som fattas mig är pojkvännen. Har knappt sett honom sedan midsommar, då han jobbat eller varit utomlands, och nog för att friheten är skön, bli saknaden enorm i längden. Men allting har sin tid - kanske får även jag och Jonathan mycket tid för varandra någon gång.

/ Johanna

Furir i grön basker

Tiden har gått och Göteborgs garnison känns nu som mitt "riktiga" hem...

Första veckorna var lite motiga - HMS Grundsund gick sönder vid första sjöresan och fick åka tillbaka till varvet. Direkt därefter blev vår Chief allvarlig sjuk och nästa veckas sjötid fick också ställas in. Då började jag fundera över vad jag gjorde här? Det är ju åka båt som jag vill...

Nåväl, en del "sjögång" har vi allt fått, vår kära kock Alf från de småländska skogarna blev skogsgrön i ansiktet direkt, men kämpar tappert på med att bereda gudomlig mat åt oss. Vi tillbringade några soliga majdagar ute på Känsö, en militärö i Södra skärgården. Det har varit en hel del tjänstegrensutbildning och jag vet inte hur många gånger jag har förbannat silvertejp och kraschad teknisk utrustning, men det börjar ordna upp sig. Dessutom har vi lagt mycket fokus på skyddstjänst; där vi övat läcktätning, brandsläckning m.m. En del löpning, lite sjölivräddning och sjömaning har vi också hunnit med.

Vi blev tilldelade den gröna baskern vid en kompaniuppställning, som ett förbandstecken och förra veckan blev jag utnämnd till furir, efter 230 dagars tjänstgöring i uniform. Och kanske viktigast av allt - jag har klarat mig igenom milen på en hyfsad tid och erövrat Tigerväggen!!

Amf 1 - "lite köttigare"

Första veckan på förbandet är avklarad - med bravur får man nog nästan tillägga.

Efter två och en halv (alldeles för sköna) lediga veckor lämnade vi Karlskrona bakom oss och blev "Amfibiesoldater" (dock inte i ordets rätta bermärkelse, tack och lov!) Flytten innebar inte bara att jag förkortade avståndet hem till nära och kära med många mil, utan också en uppsnäppning vad gäller "Örlogsmässighet" (puts&studs), fyskrav och disciplin... Tyvärr hamnade jag inte på någon bevakningsbåt, utan mitt hem det närmsta halvåret kommer vara HMS Grundsund (Amfibiekårens kanske mest bortglömda fartyg). Men man kan ju inte få allt (och hon flyter ju faktiskt)?! Besättningen på Grundsund består av 17 tappra vpl soldater; en salig blandning av kockar, signalmatroser, dieselråttor, gnistar och sytar... Därtill kommer 9 Yrkesofficerare.

Kort sagt befinner jag mig fram till MUCK (19 december) på Amf1 Gbg, Bevakningsbåtskompaniet, HMS Grundsund som LedningssystemPb. Och det känns riktigt bra!

Första veckan var ganska tuff; vi fick mängder med information om stort och smått som berör Amf 1 och vår fortsatta vpl. Vi hade några kortare löppass, lite fartygskännedom, uthämtning av uniformer och inskjutning av våra nya vapen. Tuffaste utmaningen för mig den här veckan var dock inte skjutningen... Nej, det var utan tvekan den militära hinderbanan. Massa absurt höga livsfarliga hinder som man skulle ta sig över... Jag lyckades övervinna min höjdskräck någorlunda och tog mig över de flesta hindren - (Tigerväggen väntar fortfarande på att bli erövrad av Korpral Wemminger) med blåslagna knän och armbågar som belöning...

På väg hem...

Nu har femton veckors befattningsutbildning avslutats och nästa vecka får jag för alltid(?) åka hem...
Vad har då hänt under våren? Förvånansvärt lite med tanke på mitt militärt inrutade schema.

Några höjdpunkter finns dock som kort bör nämnas:
16-17 februari - Jonathan och jag var på Smögens havsbad.
26 feburari - Vi utnämndes till korpraler.
1 mars - Utgång med plutonen i Göteborg, som blev vida omtalad.
19 mars - Efter en riktigt bra skjutning blev jag utnämnd till Skyddsvakt.
22 mars - Stort 50-års kalas för min kära fader!
26 mars - Slutprov i samband.
8-10 april - Tre dygns slutövning i samband, med minimalt med sömn och vila.
11-13 april - NVK-konferens i Enköping - ett möte för kvinnliga värnpliktiga.
14-16 april - Ledarskapsutbildning med Kapten Elliot.
19-20 april - På Sthlm:s besök för att träffa söstra mi.

Och det bästa av allt - snart kommer jag hem till allt jag älskar i Göteborg / Johanna

Radionörd

Så var man där... Man slänger sig utan minsta tvekan dagligen med ord som superheterodynmottagare, amplitudmodulering och multiplexeringsteknik. Dagligen diskuterar man paragrafer i otroligt spännande reglementen som Ra1:an, FIB:en eller ACP125 och skämten låter numera "My anaconda is wet - I'm hot" eller "Bogey goes Gobblin", vilket för oss ledsystoperatörer har ett särskilt underhållsvärde. Visst är det underbart, och värre lär det bli med tanke på att vi har tio veckors teoretisk utbildning till framför oss...

äntligen...

Efter en nästintill outhärdlig månad med sömlöshet och stor saknad, då min pojkvän var på andra sidan jorden, fick jag i fredags återse min älskade. Det var underbart, som jag saknat honom... Den senaste månaden har jag insett att jag inte är det minsta tuff, vilket jag tidigare trott, utan tvärtom extremt blödig.

Behovet av att vara nära de jag älskar har nog alltid varit väldigt stort, men inte så extremt som nu. Men ju mer någon betyder, desto svårare blir det att vara ifrån personen. Och tro mig, det blir inte lättare att vara ifrån den man älskar med tiden, snarare tvärtom.

Men nu är ordningen återställd och han är nära mig igen.
Jag älskar dig, Jonathan!

Klädd i blått...

Så var man tillbaka i vardagen... Karlskrona är precis som innan jul; gråmulet, regnigt och blåsigt (alla som någonsin stannat en längre stund i staden vet att vinden här har en unik förmåga att blåsa från precis alla håll samtidigt). Vissa betydande skillnader från höstens verksamhet finns dock.

Mina plutonskamrater blev soldater och förordnade skyddsvakter innan jul, något som jag ännu inte fått uppleva, men trots detta fick jag kvittera ut det marinblåa stället från Förrådet (dock efter ett antal morgonbesök, med utskällningar och anklagelser om stöld av både det ena och det andra). Nu glider vi omkring i blankputsade lågskor, pullover med gradbeteckningar samt den charmiga båtmössan på hjässan.

Anledningen till detta är att vi nu efter jul påbörjat den 15 veckor långa teoretiska utbildningen för att bli Pb Ledsyst. Sjö (enkelt uttryckt sambandsoperatörer). Vad har jag då lärt mig efter snart 2 veckor? Jo, att Försvarsmakten älskar förkortningar lika mycket som vi hatar dem. Det finns en välanvänd förkortning för precis allting - tro mig. Annars peppras vi mest fulla med sekretessbelagd sambandsinformation från gryning till skymning. Underbart för en studieomotiverad själ!!

/ Johanna

A New Year to remember...

Kan det bli bättre?? Snö, skidåkning, skumpa och raketer... Ja, det skulle vara om min Jonathan hade varit med då. Men all heder till de tappra kämparna Andreas, Challan, Ellen och Josefine som stod ut med mig....

Att tanken att fira nyår i vår stuga i Sälen aldrig slagit mig tidigare är förvånande, men då den snälla militären beslutade ge mig ett tre veckor långt jullov såg jag min chans. Vi åkte upp dagen före nyårsafton och fick tre fantastiska skiddagar. Jag kunde, trots mitt brutna finger, faktiskt åka skidor hela dagarna. Dessutom hann vi med ett rejält nyårsfirande med fackeltåg och fyrverkerier i Gustavsbacken, bubbelpools- och bastubad, samt en hejdundrande After-ski. Ibland är nog livet lite för bra för att vara sant!