2011-11-10

Askungen...

När vardagen sätter in; när livspusslet blir sådär omfattande att man omöjligt hinner med hälften av allt man borde och när det blir mörkt långt innan skolan är slut för dagen, då känner jag mig lite som Askungen. För varje sak jag stryker på min mentala "to do"-lista, tillkommer två. Varje kväll, när jag än en gång kryper ned under täcket en timma senare än vad jag tänkt, önskar jag att dygnet kunde ha en timme, eller tre till. Är det för mycket begärt?

Idag har jag bara gjort tråkiga måsten och vardagsbestyr, lite som Askungen; nynnandes lite småfalskt på Mössens käcka arbetssång:"Hela dan får, hon arbeta, hon får jobba, hon får streta,putsa, diska, tvätta, damma, varje dag är det detsammahär hon putsar, där hon sopar, så snart dom inte ropar,det är ju hon som knogar tills hon blir alldeles virrig,darrig, stirrig."
I Askungens fall var det ju de onda styv-släktingarna som var arbetsledare, men i mitt eget liv har jag ju ingen annan än mig själv att skylla. Efter otaliga, mer eller mindre hjärtliga försök, börjar jag nu tvingas acceptera att jag nog inte kan leva mitt liv på något annat sätt än så som jag gör. Någon självdestruktiv inre kraft hos mig, pressar mig att fylla livet till bristningsgränsen, oavsett.

Nåväl, liksom Askungen, skall jag fly från alla bestyr och gå på bal i helgen; längtar!