2011-08-17

Om att grunda på Landvetter...

Tiden då jag betraktade mig själv som en riktig äventyrare är för länge sedan förbi. Seglingar över Atlanten i stormvindar, skumpiga bussfärder längs Botswanas obefintliga vägar och timmar på tunisika lokaltåg är ett minne blott. Min syster och hennes kära Martin håller fortfarande fanan högt, med sin makalösa Sydamerikaresa nu i somras (läs gärna deras spännande blogg). Själv kan jag nästan bli lite trött på alla som menar att de är SÅ MYCKET mer genuina resenärer än alla andra. Läste en grym krönika i Vagabond om just detta fenomen i somras, att folk går så långt och snålar så mycket på resande fot, så att det tillsist inte njuter eller faktiskt upplever någonting (annat än likartade och billig öl på supersunkiga hostels).

Nåväl, jag gjorde revolt, medgav att jag gillar att äta och dricka gott, egentligen mest vill hänga på stranden och inte har något emot att åka på arrangerade utflykter. Sagt och gjort, så bokade jag och Jonathan en äkta charterresa. Efter lite strul med pass på ambassader, internationella id-kort och samtal till Island (lång historia) kom vi iväg på vår solsemester. Jag hade maxat mina 15 kilo + 5 i handbagage (+en extra digitalkamera) och tryckt ned alla snygga kläder och skor jag ville, samt mängder av pocketböcker..

Så, sådär halv sex på morgonen på flygplatsen upptäcker jag något - trots att jag förfallit, är jag lååångt ifrån en äkta charterturist. Vi köpte en hutlöst dyr smörgås och det obligatoriska morgonkaffet (så att även jag vaknade till liv) och började nyfiket kika oss omkring. Nästan ALLA runt omkring oss drack alkohol (utom stressade småbarnsföräldrar), i mängder, innan 06.00 på morgonen. Själv kan jag inte ens få i mig marmelad på smörgåsen vid den tidpunkten och här såg vi exempel på gubbar och ungdomar (i vår ålder) som sippade rosé, klunkade sprit och hinkade bärs. Det normala var alltså inte att dricka kaffe på morgonen utan att svepa en 4:a och en öl :) med motiveringen "Lika bra att grunda på Landvetter..."

Sådär härligt charterslussade hamnade vi till sist på vårt bedårande kalabresiska hotell Ruralia, långt upp i bergen med havsutsikt och liten pool. Långt ifrån all-inclusive hotell, supande svenska semesterfirare och barnfamiljer. Muminklubben i all ära, och en dag kommer jag nog tacka Gud för att den möjligheten finns, men den höjer inte direkt min semester.

Italienska sydkusten bjöd på fantastiskt soligt väder, uppfriskande bad, dramatisk natur med klippor som liksom nästan ramlade över kanten mot stränderna långt nedanför och mysiga gränder med småförfallna hus... Och vi hade semester; åt italiensk glass varje dag (det måste man när man är i Italien kom vi fram till), drack vin, åt pizza, pasta, tiramisu och drack små starka espressos. Och vi njöt i fulla drag av att bara ha en hederlig solsemester; kravlöst och lagom chartrigt, åtminstone för oss...

So long, next stop Karlskrona!