Marathon

42197,5 meter... Fyrtiotvåtusenetthundranittosjukommafem meter...ett marathon!

Annelies idé, som blev mitt och Jonathans projekt. I ganska precis ett års tid har jag sprungit med Berlin marathon, söndagen den 29 september 2013, som mål. Först korta pass under hösten för att vänja kroppen, sedan upptrappning under våren för att klara allt längre distanser med sin kulmen under sommarmånaderna då långpassen avlöste varandra.

Min kära vän Paula älskar löpning av hela sitt hjärta. En del av mig önskar att jag vore likadan. Som snörde på mig skorna med ett leende på läpparna och njöt av varje steg. Jag kämpar mig igenom minut för minut, oftast i ett tempo som är lite för högt för att vara njutningsfullt.

Så kom dagen D. En tidig morgon, mycket nervositet och förväntan. Ett års målmedveten träning, säkert närmre hundra mils löpning skulle kulminera. Det var en kall, klar, strålande vacker morgon. Starten gick vid parken Tiergarten och vi sprang första milen med ett leende på läpparna, på de breda asfalterade gatorna. Allt andades förväntan, energi, glädje!

Jag och Jonathan hade som mål att hålla ihop, ta oss i mål och helst springa hela vägen. Efter bara 13 kilometer smög sig lite känningar i knän, fotleder och höfter på. Hade vi sprungit för lite på asfalt? Vi kämpade på, tog kilometer för kilometer.  Drack på alla vätskekontroller. Kände oss mentalt starka, pigga, oövervinnliga. Smärtan tilltog gradvis och nådde sin topp vid 35 kilometer. På ren vilja tog vi oss i mål.

När vi haltande stapplade under Brandenburger tor och de sista metrarna in mot mål kände vi oss som vinnare, trots att det inte var vi som slog världsrekord på banan samna dag. Klockan stannade på 3 h 48 min 42 sekunder, dtömgränsen under 4 h spräcktes med råge! Det spelade ingen roll att banan var platt som en pannkaka eller att förhållandena var nästintill perfekta, för oss var prestationen ofattbar, nästintill omänsklig. Så trötta, så lättade, men ack så lyckliga.

Nu hamnar löparskorna långt in i garderoben, till nästa vår...