Hos frisören...

Så var det åter dags. Tiden har hunnit ikapp mig, som så många gånger förr, och plötsligt inser jag att fågelboet på mitt huvud (fd. hår i ngn typ av lättskött halvtrist frisyr) borde ha åtgärdats för sådär 100 veckor sedan. Så, efter mycket ågren tar jag mig i kragen och letar mig in på någon dåligt upplyst frisersalong, gärna på någon bakgata. Av med kepsen och solglasögonen och fram till första bästa frisör.

"Hjälp!!" Tänker denna chockat; "ännu ett hopplöst fall", men säger: "Välkommen, vad kan vi göra för dig" (och tänker: jag kan göra vad som helst utom något åt skatboet ovanför ögonen).
"Hm, jo det börjar ju bli lite slitet, så jag tänkte det var dags att toppa lite" mumlar jag fram och skruvar på mig.
"Jaha, och vad hade du tänkt dig idag då?" frågar frisören inställsamt (och letar febrilt efter någon ledig kollega som kanske kan tänka sig detta hopplösa fall).
"Ja, jag tänkte mest klippa bort det slitna och fräscha upp det lite" mumlar jag knappt hörbart.
"Det slitna" utbrister frisören och ser ut som ett frågetecken. (Och tänker: "Snaggat, var inte det några år sedan det var modernt??".
Pinsam tystnad följer...

Så småningom sansar sig frisören och utrbrister lagom bistert: "jaha ja, är det okej om jag tar en 2-4 cm överallt..."
Och så börjar kampen mot tovorna och de kluvna hårtopparna, vilket pågår en evighet, minst.
Plötsligt ställer frisören frågan: "Och vad brukar du göra med ditt hår?" (och tänker förmodligen, "vad i hela friden har du gjort med ditt hår?). Jag börjar svettas, tänker febrilt och svarar "Äh, hum - skall jag vara ärlig, brukar jag inte göra någonting alls." Och allt som hörs från frisörens sida är en suck, över denna hopplöst förlorade själ.