Ständigt jagad...

Jag springer, utan mål, utan mening. Jag springer tills mjölksyran pumpar i mina ben och andningen är så snabb att syret tar slut och hjärtat bankar i mitt bröst. Jag springer så snabbt mina ben bär mig, ursinnigt rusar jag framåt, bortåt. Det bränner i mig, långt in i mig. Jag springer tills jag faller omkull, faller samman, rasar som ett illa byggt korthus.

Jag flyr; en flykt från det som varit, från allt som blev fel. Jag gör vad som står i min makt för att lägga det mörka bakom mig, gör allt jag kan för att glömma, gå vidare, se framåt. Men oavsett hur hårt jag pressar mig själv, hur snabbt jag springer och hur långt jag förflyttar mig, står jag bara kvar på samma ställe och stampar. Det är som om jag är fastklistrad på löpbandet; hur långt jag än springer förflyttar jag mig ingenstans.

Naivt har jag intalat mig själv, och innerst inne har jag med all min klokhet och hela mitt hjärta trott, att tiden läker alla sår. Att det går att bota alla sprickor i hjärtat, i fasaden, i sinnet. Men, jag har insett att de är obotliga. Kanske är det bra? För utan sprickorna, bristerna och erfarenheterna som livet har givit, hade jag aldrig varit den jag är eller där jag är.

Samtidigt gör det så ont att veta, att vissa sår måste bäras varje dag, livet ut. Att vissa känslor, minnen och händelser, som man bara skulle vilja sudda ut, kommer bränna till på näthinnan, när man minst anar det. Att den där känslan, av hopplöshet, av mörker, kommer jagandes och hittar en, oavsett hur listigt man har gömt sig. En påminnelse om ens svaghet, otillräcklighet. Då får man sakta ned stegen, inse att man inte kan springa ifrån allt, och istället knyta nävarna och slå sig fri. Fri från tankar som vill en illa, tankar som inte lämnar en ifred, tankar om att man inte är god nog eller duger som man är. Då får man slå en rak höger och njuta av att man, även om man aldrig blir fri, är stark nog att slå sig loss för stunden!