Igår såg jag min första konsert på Ullevi - solen strålade och Göteborg visade sig från sin bästa sida när Green Day äntrade scenen... Förväntningarna var skyhöga, och de lyckades märkligt nog t.o.m. överträffa dessa. De var fulla av energi, lite som Duracell-kaniner som studsade omkring på scenen i timmar, och då syftar jag inte på den smutsrosa fulla kaninmaskoten som kom in i början. Vad den skulle vara bra för är fortfarande lite oklart i min värld, någon?!
Sceniskt var det riktigt snyggt, riktigt läckra bakgrundsanimationer, eld och fyrverkerier (blev lite orolig för Malin där ett tag, men hon överlevde lyckligtvis konserten igenom). Vi hade sittplatser, men det var inte tal om att sitta efter att de äntrar scenen. Vi stod, klappade, skrek och hoppade tillsammana med resten av Ullevi (förutom tre Miffon framför oss som inte ens applåderade i slutet) konserten igenom.
Mot slutet blev jag lite nervös när de efter några extranummer ännu inte spelat mina absoluta favoritlåt: Good riddance, men inte hade jag behövt oroa mig. Efter två timmars galet studsande av 28000 fans på planen och läktaren, tonade de ned och avslutade med nya balladen "When it's time", "Wake me up when September ends" som gav rysningar längs ryggraden och slutligen allsång:"Another turning point..." Avslutningen kunde inte varit bättre!!
No comments:
Post a Comment