Prioriteringar; detta ondskefulla ord som letar sig in i all vardag, när dygnets timmar inte räcker till. Jag tycker så illa om det; kanske mest för att det alltid handlar om att välja bort någon eller något. Så länge jag kan minnas har jag varit ambivalent, ogillat att tvingas ta beslut, oavsett om det handlar om vilken kaffe jag skall dricka eller vad jag skall ägna resten av mitt liv åt. Det handlar inte om storleken, eller viktigheten av besluten, utan om beslutsfattandet i sig som ger mig ofrånkomlig ångest.
Enligt SAOL betyder ordet prioritet: företräde; att låta något gå först. Mitt liv, så som jag lever det nu, är smockfullt av roligt, jobbigt, spännande, intressant, nödvändigt om vartannat. Problemet är just att allt inte ryms och att jag inte bara ogillar prioriteringar, jag är värdelös på dem. Oftast försöker jag hinna allt, utan att välja bort något. Det leder oftast till att jag balanserar på gränsen til utbrändhet, med en blick som skriker ut min sömnbrist och en vilopuls långt över det normala. Men jag försöker.
Årets nyårslöfte var inte att jag skall sluta äta choklad eller gå ned det där bonuskilot, för jag kunde inte bry mig mindre om det, så länge jag blir lycklig av choklad och trivs med mig själv finns det ingen anledning att sträva efter självutplånande löften. Nej, istället handlar årets löfte till mig själv om att jag skall må bättre; lära mig att göra rätt prioriteringar, efter det som mitt hjärta längtar efter, som jag innerst inne behöver. Jag skall läsa en bok jag längtat efter att få öppna och uppslukas av varje månad, jag skall unna mig att laga god mat i lugn och ro ur mina fantastiska kokböcker och jag skall sova ut och sedan njuta av en långfrukost varje söndagmorgon. Inte för att jag inte överlever utan dessa små, men oändligt viktiga livsstilsförändringar, utan för att jag vill göra dessa förändringar. För MIG, för mitt eget välbefinnandes skull och för att lära mig en gång för alla vilka prioriteringar jag mår bra av, innerst inne...
No comments:
Post a Comment