2013-11-25

Tindrande ögon...

Snart tändas tusen juleljus... Det låter konstigt i mina öron, jag som precis tagit fram höstkappan och förstått att sensommaren är över. Plötsligt är det mössväder, iskalla tår och morgonfrost. Som så många gånger förr förundras jag över vart hösten tog vägen?

Men, jag sörjer inte. Nej, jag längtar. På riktigt! Jag blir som ett barn pånytt då julen nalkas. Julen flyttar fokus från vardagsstress och måsten. Istället hamnar fokus på att umgås, prioritera familjen och vännerna, ta sig tid. En möjlighet att visa hur mycket de som står oss nära betyder.

Man dricker glögg, tänder ljus, bakar bullar, bröd och kakor, lägger in sill och skriver julklappsrim. Man tar sig tid för allt det där mysiga som man inte anser sig hinna med under resten av året, för att "det hör till". 

Julen är för mig kärlekens tid, vänskapens tid, omtankens tid.

Samtidigt blir december tyvärr alltför ofta också stressens månad. Allt mysigt omvandlas till måsten. Glöggkalas och bullbak fyller upp varenda minut och lagom till julafton är man trött på pepparkakor, less på julmusik och för slutkörd för att vilja umgås med de som betyder mest. Så blir det oftast för oss. Som alltid är det den magiska balanslinjen som man balanserar på likt en cirkusprinsessa och som obemärkbart passeras någon gång runt dan före dan..

I år jobbar jag över jul. Jag firar med min "andra familj" och jag längtar. Det ska bli skönt, lite avskalat, annorlunda på ett bra sätt. Och så får jag ju dricka lite extra mycket glögg inför julen istället i år.. Årets blev en vitvinsglögg med äkta saffran och apelsin och en rosevinsglögg. Spännande!

Och igår sjöng jag in julen i direktsändning under Buråskyrkans Adventsgudstjänst tillsammans med min fantastiska gospelkör Zion. Sedan pyntade jag loss hemma med syrran, adventsljusstakar i fönstren och tomtar i hörnen. Äntligen!

2013-11-11

Ut med det gamla...

Igår var det dags, den där raden i almanackan som givit mig en klump i magen sista månaden, förrådsrensning!

Att stå bland kartonger och hyllor med osorterade "bra att ha saker" som man sedan länge förträngt att man hade i sin ägo och försöka skapa struktur, ordning och reda. Vi nöjde oss inte heller med endast källarförrådet utan gav oss även på matkällaren som stått orörd i säkert 15 år. Den som tillhört Farmor och Farfar,  den sista resten av deras osorterade ägodelar.

Det var jobbigt, dammigt, tungt, men ack så befriande. När vi med gemensamma krafter drog igen bagageluckan on det andra lasset till tippen kändes det så skönt.

Vi har nog alla något mörkt skrymsle som är i behov av ett ordentligt krafttag... En byrålåda, garderob eller ett vindsloft fyllt av bortglömt bråte och dåligt samvete!
Vi tog tag i våra demoner, är du näst på tur?

2013-10-16

Marathon

42197,5 meter... Fyrtiotvåtusenetthundranittosjukommafem meter...ett marathon!

Annelies idé, som blev mitt och Jonathans projekt. I ganska precis ett års tid har jag sprungit med Berlin marathon, söndagen den 29 september 2013, som mål. Först korta pass under hösten för att vänja kroppen, sedan upptrappning under våren för att klara allt längre distanser med sin kulmen under sommarmånaderna då långpassen avlöste varandra.

Min kära vän Paula älskar löpning av hela sitt hjärta. En del av mig önskar att jag vore likadan. Som snörde på mig skorna med ett leende på läpparna och njöt av varje steg. Jag kämpar mig igenom minut för minut, oftast i ett tempo som är lite för högt för att vara njutningsfullt.

Så kom dagen D. En tidig morgon, mycket nervositet och förväntan. Ett års målmedveten träning, säkert närmre hundra mils löpning skulle kulminera. Det var en kall, klar, strålande vacker morgon. Starten gick vid parken Tiergarten och vi sprang första milen med ett leende på läpparna, på de breda asfalterade gatorna. Allt andades förväntan, energi, glädje!

Jag och Jonathan hade som mål att hålla ihop, ta oss i mål och helst springa hela vägen. Efter bara 13 kilometer smög sig lite känningar i knän, fotleder och höfter på. Hade vi sprungit för lite på asfalt? Vi kämpade på, tog kilometer för kilometer.  Drack på alla vätskekontroller. Kände oss mentalt starka, pigga, oövervinnliga. Smärtan tilltog gradvis och nådde sin topp vid 35 kilometer. På ren vilja tog vi oss i mål.

När vi haltande stapplade under Brandenburger tor och de sista metrarna in mot mål kände vi oss som vinnare, trots att det inte var vi som slog världsrekord på banan samna dag. Klockan stannade på 3 h 48 min 42 sekunder, dtömgränsen under 4 h spräcktes med råge! Det spelade ingen roll att banan var platt som en pannkaka eller att förhållandena var nästintill perfekta, för oss var prestationen ofattbar, nästintill omänsklig. Så trötta, så lättade, men ack så lyckliga.

Nu hamnar löparskorna långt in i garderoben, till nästa vår...

Äntligen höst!

Sitter i soffan (!) och myser. Ingefärsthé, levande ljus och en efterlängtad bok i handen. Äntligen - hösten är här på riktigt! Mörkret, kylan och de gulröda löven har tagit över...

Det har varit en helt fantastiskt vacker höst. Obeskrivligt vacker, varm, solig, sensommarlik. Men, det är med viss lättnad som jag kryper upp i soffan. Boostar immunförsvaret med egenpressad juice och oändliga muggar med grönt thé! Bokhögen av böcker som väntar på att bli lästa har vuxit sig meterhög. Suget efter att gå på styrkepass på gymmet har vuxit sig stark och rotfrukter och mustiga grytor puttrar på spisen. Äntligen! Frid, lugn och ro, egentid! Tid att bara vara... en nystart, på mitt eget sätt.

Såg häromdagen på Åhléns att julpyntet börjar säljas och funderar på fullaste allvar att låta november vara månaden då jag inte sätter min fot i någon endaste butik. Jag vill hålla fast vid höstkänslan, mysigheten, frudfullheten. Julen har sin tid, en tid som ännu inte är kommen...åtminstone inte i min värld.

2013-09-26

Viktig

Viktig, en rubrik med dubbel betydelse...

Då jag är en bokälskande nörd är jag en frekvent besökare på mitt lilla lokala bibliotek. Efter att ha hämtat/lämnat veckans planerade bok strosar jag gärna runt en stund. Känner på bokryggarna, bläddrar i någon, läser på baksidan av en annan.

För några veckor sedan upptäckte jag Therese Allvéns bok Viktig. Hon skriver självbiografiskt om sin anorexi, sin vilja att bli frisk för att kunna känna träningsglädje igen och vägen mot att få ett sunt förhållande till sin kropp, mat och träning! Igenkänning, är det som slår mig, för 10 år sedan var jag Therese. Och jag tror kanske inte att jag kan slå mig för bröstet och säga att jag är frisk och sund, för alltid, men för nu.

De höga kraven jag ställer på mig själv, balansgången mellan nyttig och onyttig mat, träningsdosen, motivationsfaktorerna, allt detta är delar som jag fortfarande arbetar med. Kanske ät det ett livslångt projekt, det får framtiden utvisa.

Men just nu mår jag bra, i kropp och själ. Och jag tycker att Therese, och andra tjejer i hennes situation, är modiga som berättar. Det är oerhört viktigt! För mig som varit drabbad, för den som är drabbad och för tjejer och killar i riskzonen. Tack!