Ni vet den där känslan som infinner sig efter en lyckad semester med lite för mycket av livets goda. Känslan av att vilja komma igång igen, komma i form igen. Spring i benen och längtan efter en stark kropp, efter muskler som värker och bultar av utmattning. Precis den känslan hade jag då jag småsprang mot gymmet i onsdags på lätta ben. Tills det knakade till och min vänster fot vek sig. Först trodde jag inte att det var så farligt, men insåg framåt kvällen att det var en allvarlig stukning.
Alla helgens planer av mer aktiv karaktär fick styras om. Löprunda blev promenad eller bulllbak, utekväll med dans blev restaurangbesök och klätterkurs blev hemmamys. Syster (läs:doktor) Malin har förbjudit mig att springa på ett tag framöver tills foten stabiliserat sig igen. Så jag har fått underhålla mig själv med promenader, bakning och långa sessioner med vänner och familj.
I måndags vågade jag mig åter till gymmet för ett överkroppspass. Körde tung styrka två dagar i rad, vilket lett till att jag idag knappt kan röra mina armar. Vid sådana här tillfällen inser jag hur mycket jag behöver röra på mig för att må bra och vara i balans. För att trivas i mig själv. För att hålla hjärnspökena på plats...
Snart börjar upptaktsträningen inför Göteborgsvarvet. Längtar efter att få komma ut och springa igen. Inget ont som inte har något gott med sig.
