Snart tändas tusen juleljus... Det låter konstigt i mina öron, jag som precis tagit fram höstkappan och förstått att sensommaren är över. Plötsligt är det mössväder, iskalla tår och morgonfrost. Som så många gånger förr förundras jag över vart hösten tog vägen?
Men, jag sörjer inte. Nej, jag längtar. På riktigt! Jag blir som ett barn pånytt då julen nalkas. Julen flyttar fokus från vardagsstress och måsten. Istället hamnar fokus på att umgås, prioritera familjen och vännerna, ta sig tid. En möjlighet att visa hur mycket de som står oss nära betyder.
Man dricker glögg, tänder ljus, bakar bullar, bröd och kakor, lägger in sill och skriver julklappsrim. Man tar sig tid för allt det där mysiga som man inte anser sig hinna med under resten av året, för att "det hör till".
Julen är för mig kärlekens tid, vänskapens tid, omtankens tid.
Samtidigt blir december tyvärr alltför ofta också stressens månad. Allt mysigt omvandlas till måsten. Glöggkalas och bullbak fyller upp varenda minut och lagom till julafton är man trött på pepparkakor, less på julmusik och för slutkörd för att vilja umgås med de som betyder mest. Så blir det oftast för oss. Som alltid är det den magiska balanslinjen som man balanserar på likt en cirkusprinsessa och som obemärkbart passeras någon gång runt dan före dan..
I år jobbar jag över jul. Jag firar med min "andra familj" och jag längtar. Det ska bli skönt, lite avskalat, annorlunda på ett bra sätt. Och så får jag ju dricka lite extra mycket glögg inför julen istället i år.. Årets blev en vitvinsglögg med äkta saffran och apelsin och en rosevinsglögg. Spännande!
Och igår sjöng jag in julen i direktsändning under Buråskyrkans Adventsgudstjänst tillsammans med min fantastiska gospelkör Zion. Sedan pyntade jag loss hemma med syrran, adventsljusstakar i fönstren och tomtar i hörnen. Äntligen!
