Sunday bloody sunday..

Söndag, i Karlskrona. Vaknade med tungt huvud efter en alldeles för sen kväll på stan... Vägrade gå upp ur min varma säng, till en lägenhet i kaos efter tårtbak och klädval under stress igår (alla som har varit där, vet hur mycket oreda man kan skapa på nästan ingen tid alls). Satte på U2:s Sunday bloody Sunday på repeat, innan jag masade mig upp...

Men, det blev en fantastisk söndag. Solen strålade när jag öppnade upp balkongdörren, en svensk höstdag kan inte bli mer bedårande än vad Karlskrona bjöd idag. Det blev en långpromenad med kameran och en löptur med min kära vän Paula i höstkylan. Dessutom livade jag upp den gamla traditionen storkok, för att säkerställa att jag har mat de kommande två veckorna. Världens största köttfärskartong blev till hemlagade köttbullar, hamburgare och köttfärssås. Husmoderligt, om något.

Och så avslutade jag dagen med en glad överraskning (i ärlighetens namn hur ofta sker det??) Min psykologitenta som har häcklat mig hela helgen och veckan som var, då jag inte hade en sekund över till tentaplugg, är inte i veckan som kommer, utan först veckan efter det. Jag hade tänkt fel?! Plötsligt fick jag en bonusvecka för plugg, något som aldrig hänt mig förut. Lycka!

Dessutom har jag blivit bjuden till två officersbaler, i den annars så tråkiga månaden november. Jonathans kära syster har lånat mig hennes bedårande klänning, så min lycka finner inga gränser. Det är något visst med att få vara princessa för en kväll (eller två!).

Desperationens charm

I ett svagt ögonblick hade jag glömt den desperation som uppstår på krogen, sådär en timme före stängningsdags. När man som tjej, oavsett hur svettig och ölklibbig man är, blir omringad av "hunkar" på dansgolvet, som bara måste tala om för en att de aldrig någonsin sett någon dansa så snyggt och med sådant självförtroende. Underbart!

Igår träffade jag på ännu ett praktexempel; i kön till garderoben, efter att ha nobbat sådär 10 praktexempel på "kvart över tre"-desperation:

Han: Hej, hur är det?
Jag: Åh, jag vill hem. Är så trött på alla påflugna, desperata killar som inte lämnar mig ifred...
Han: Du vill inte ses någon dag?
Jag: Nej, jag vill bara hem.
Han: Snälla.
Jag: Nej, jag tror inte det. Jag bor inte ens här i stan...
Han: Det är perfekt, då behöver vi inte ses så ofta.

Jag tar demonstrativt min jacka, drar en suck över trögtänktheten hos desperata individer av motsatta könet och lämnar honom i kön med dimmig trånande blick. Och så sänder jag en tacksamhetens tanke till de övre makterna som gjort så att jag slipper vara en av alla desperata som söker "kärleken" på krogen...

Stackars Håkan...

Det slog mig idag, när jag promenerade inåt stan och funderade över livets små och stora problem, att jag faktiskt tycker lite synd om Håkan Juholt.

Inte Herr Juholt, Socialdemokraternas partiledare (hur många minuter han nu får sitta kvar) utan den ökända personen Håkan, som fullkomligt har bränt alla broar, för all framtid (betänk bara Toblerone-monstret Mona Sahlin).

Det som är mest beklämmande är, att jag faktiskt i ärlighetens namn tror att Håkan är så dum, så han faktiskt inte hade förstått reglerna (fascinerande att han blev partiledare för ett av Sveriges ledande partier, visst är det). För hade han varit så listig att han gjort det med flit, hade han omöjligt varit så korkad att han tagit risken.

Musik kan säga mer än tusen ord...

Varje cell i min kropp,saknar dig.Varje slag i mitt bröst,är ett slag för dig...

(Ur Tomas Andersson Wijs, Ett slag för dig)

Jul, jul, strålande jul...

Kanske är det bara jag som är en konservativ bakåtsträvande traditionalist; som tycker att julen är en smula överskattad. Den blir ju ändå aldrig sådär gnistrande underbar som man drömmer om; utan snarare en stressig tid med hetsätande och alldeles för många släktkalas på alldeles för få gråblaskiga ledighetsdagar...

Nu skall man till på köpet inte nöja sig med en månad med julhets; nej minst tre skall vi ha (åtminstone enligt Handeln). Ett kvartal om året skall ägnas åt julklappsshopping och julpyntande i varenda vrå; devisen är att man aldrig kan börja för tidigt. Frågan man skall ställa sig är kanske om vi inte skall behålla julpyntet året om; det borde ju dra ned stressen en smula åtminstone.

Hittade ett ocharmigt klipp från TV4:s nyhetsmorgon, något år gammalt, men det belyser sannerligen det allvarliga i situationen. TV4:s trendexpert säger: "Det är lite tidigt att prata tomtar än; men absolut snart är det dags att börja prata lucior och kanske änglar"- Till på köpet, direkt efter att ha talat sig varm om rosa trädbegonier och led-belysta glastallrikar att pynta fönstren med. Vad hände med julstjärnor och hederliga adventsljusstakar, sådär lagom till första advent?? Kan inte den svenska julen få fortsätta vara sådär lagom, istället för amerikanskt komersiellt svulstig?

Min kära vän Julia, konstaterade idag samma fenomen i sin blogg, på andra sidan jorden i Australien, så tydligen är detta ett världsomspännande problem. Jag flyr julen; till Sydafrika, där jag hoppas att julhetsen är lite lugnare. Min förhoppning är en jul fylld av kärlek och värme; för det är det enda jag längtar efter.

Vill man strö mer salt i såren så kan man alltid ladda upp inför julen med diskussionen om ovan nämnda fenomen från söndagens TV4 Nyhetsmorgon.