Hetsjakt

Sedan jag kom hem har jag levt på gränsen. Balanserat på kanten av vad jag psykiskt kan hantera.. Ofantligt mycket fakta på ingen tid alls och för mig är allt nytt. Jag behöver tid, tid som inte finns att tillgå. Fåglar och kalibrar och lagar snurrar runt i skallen på mig tills jag blir yr i skallen... Mitt hjärta slår dubbelslag, inte av lycka, utan av stress, just nu håller jag på med en hetsjakt av mig själv, pressar mig till det yttersta utan att komma någon vart. Känslan är lite som att rusa fram på ett löpband som bara forcerar fram och jag väntar förgäves på ett andrum, en paus för att fylla upp mina energinivåer. En dag...

Hemma bra, men borta bäst!

Det tog inte många sekunder efter att jag mötts av kalla vintervindar efter att ha stigit av planet i Europa som verkligheten ramlade över mig. Det kanske mest underbara med att vara på andra sidan jorden, isolerad, är att alla "måsten" som hänger över en till vardags plötsligt försvinner.

Lika plötsligt som de försvann och ersattes av ljumma vindar och solvarma stränder, var de tillbaka, som en iskall vägg tornar dem upp sig och "att göra listan" känns redan oändlig (och blir bara längre ju mer jag börjar återupptäcka vardagen). Missförstå mig rätt, jag älskar min vardag och mitt liv; men just nu är mitt liv hemma inte helt. En väsentlig del av mig och mitt liv, min fästman (låter inte alls gammaldags) blev kvar i Afrika. Detta faktum, skär som en kniv genom mitt redan sargade hjärta; som är så trött på avsked, trött på att längta, trött på att sakna.

Vi skall slå rekord (i tid ifrån varandra), och jag tvekar inte en sekund på att vi kommer lyckas. Jag har två helt fantastiska veckor med mig i mitt allt för tunga bagage (fick bära 3 kg skor i handbagaget pga. av detta faktum) som kommer bära mig länge, länge... Men, ett är då säkert: Underbart är kort, alldeles för kort!

(Bilder kommer, jag lovar, det står bara inte högst upp på att göra listan)

I could get used to this life in luxury..

Efter ett galet nyårsifrande och en småtung nyårsdag med vandring, bio och sushi (mycket oklart hudet blev just så, men det var ju också mycket champagne dagen innan) tog vi vår hyrbil ut mot grönare nejder, "the winelands".

Lummigare, vackrare platser än dalarna där vingårdarna trängs med mysiga caféer och gourmétrestauranger får man leta efter? Vi har bott på tre fantastiskt mysiga ställen; först i Riebeek Kastell, där allt var så shabby chick att Jonathans syster hade fastnat där för alltid; därefter till en farm i Tulbagh, en fantastisk dal med branta bergsmassiv på alla sidor. Där stannade vi två nätter; njöt av otaliga picknickar och cyklade mellan vingårdarna där vi provade vin. Därefter till Franschhoek där vi har bott på "The garden house", hemma hos ett äldre brittiskt par som har skämt bort oss med drinkar, fixat in oss på redan överfulla lyxrestauranger och imorse bjöd på en frukost utan dess like... Livet kan inte bli mycket bättre än vad den senaste veckan har bjudit på.

Nu närmar sig den mörka verkligheten med stormsteg, nej sjumilakliv! Strax skuttar vi in i bilen och sätter av mot Kapstaden, för en sista lyxig restaurangmiddag och ett sista B&B innan planet tar mig bort från sol, värme och Jonathan och hem till kyla, vardag och studier. Det kommer bli bra; bara inte nära på så fantastiskt som detta liv är. Som en amerikan sa tidigare idag "I'm retiring, I don't want to work any more, I just want to stay here in South Africa, forever"...

Hellish flight, heavenly vacation...

As you all notice; I'm no longer in Sweden; no I'm there I should've been all along; or at least that's how I feel right now.. But nothing, no matter how beautiful, lasts forever, but maybe a life time?!

Nog med engelskan; men det faller sig naturligt efter en dryg vecka på sydafrikansk mark, där man oftast gör sig förstådd på detta språk (trots att landet har oräkneligt antal officiella språk); förutom när man frågar efter "cushions" (am. uttalat) och tre personer står som frågetecken några sekunder innan de uttrycker; ah, you mean "cushinos" (brittiskt uttalat). Men det är detaljer ;)

Flygresan ned, i korta drag, var mardrömslik. Jag hade rest till Köpenhamn redan kvällen innan, för att ha gott om tid vid incheckningen, kändes ju lite snopet att riskera att missa flyget, och var på flygplatsen ett par timmar innan avfärd. Då visar det sig att mitt plan till Zürich är försenat, så jag blir ombokad på en ny anslutning till Johannesburg, med ett annat flygplan, via Frankfurt. Enda kruxet; planet går om 25 minuter. Jag springer med jätteväskan till nästa terminal, checkar in och får för andra gången uppmaningan att "jag MÅSTE skynda mig". Sagt och gjort, jag välter tre danskar på vägen upp till security, tar mig igenom (utan pip), men ser till min fasa att korgen med min jacka, mitt pass och mitt boarding pass, läggs åt sidan med en stor röd skylt i. Lätt panikslagen, med mindre än en kvart till planet skall lyfta, försöker jag flirta med danmarks, och kanske världens, suraste säkerhetskontrollanter, för att få komma igenom. Resultatet? En rejäl utskällning om att man minsann måste se till att vara i tid till sitt flyg, och jag fick bita mig i tungan för att inte skälla tillbaka.. Mitt i allt skall det vara personalbyte och det hela slutar med att jag börjar panikgråta så att hela jag skälver; tills sur-tanten inser att jag faktiskt håller på att missa mitt plan, 5 minuter till avgång, och äntligen släpper iväg mig... Hyfsat lugn flygresa ända tills jag landar i Johannsburg, min väska var naturligtvis inte med, så jag fick göra "a missing bag report", för att sedan gå till gaten. Lyckas bli sen även till denna; utskälld av en man som jag frågade om gate-nr och därefter meddelad att planet är fullt; och att min plats inte längre finns till förfogande. Då höll jag på att gå under, och jag anar att flygplatspersonalen kände vibbarna av en nära förestående explosion, för på något mirakulöst vis lyckades de tillsist uppbringa en plats åt mig...

Så; ÄNTLIGEN, fick jag återse min älskade Jonathan... Semestern har varit fantastiskt; vi älskar Sydafrika och Western Cape-området i synnerhet. Mycket gott vin, god mat och långa strandpromenader har upptagit vår tid. Efter julfirande i Kapstaden och en härlig middag med Jonathans kollegas Jonas familj, for vi upp till Langebaan; en lagun längs västkusten, där vi båda vindsurfade i några dagar. Jag om morgnarna; då det var lätt bris och Jonathan på eftermiddagen då det blåste på.

Därefter for vi tillbaka till Kapstaden; där vi var på Artscape Theatre och såg Phantom of the opera, samt firade nyår, á la OC-style; med cateringpersonal; champagne och fantastisk utsikt från pool-huset... Bättre nyår får man leta efter (dessutom spelades både Abba och Roxette flitigt under kvällen, så även vi svenskar kände oss hemma). Nu har vi tagit oss ut till the winelands, för några dagars vinprovande, strosande i mysiga dalgångsbyar och massa gott ätande...

Och viktigast av allt, vi är förlovade! Jonathan friade, vid solnedgången, på stranden i Langebaan, där vi hade picknick med vin och ost... Inget tacky ned på ett knä med ros i mun, utan bara en enkel fråga och en fantastisk diamantring. Det kunde inte ha varit bättre.

So long, nu skall vi fortsätta frossa i vin och god mat!

Morgontimmar i Køpenhamn...

Inspirerad av min kæra væn Julia; startar jag dagen med en promenad genom Køpenhamn. Mitt lågbudgethotell ligger bara ett stenkast från Centralstationen; så jag strosar in dær, iakttar alla morgonstressade mænniskor och njuter av att før en gångs skull inte vara i deras klæder. Strosar vidare mot Nyhavn, men viker av på en sidogata och væljer Strøget tillbaka till hotellet. Den annars så sprudlande gatan ær næstan folktom; endast några skugglika expediter skymtas inne i butikerna och gatan kantas av lastbilar som skall gøra de sista leveranserna; såhær dan føre dopparedan.

Gårdagen, som jag tillbringade i min ensamhet, var skønt avstressande. Jag børjade med att strosa runt på Tivolis julmarknad, tog sedan en sallad och ett glas vin till middag och avslutade på en gammal anrik biosalong, Dagmar, med en caffé latte och en fantastisk film, med den perfekta mixen av glædje och sorg i. På något mærkligt vis ær Køpemhamn; trots att det ær så næra oss, internationellt på ett helt annat sætt. And I love it!

Next stop - Cape Town!