Hellish flight, heavenly vacation...

As you all notice; I'm no longer in Sweden; no I'm there I should've been all along; or at least that's how I feel right now.. But nothing, no matter how beautiful, lasts forever, but maybe a life time?!

Nog med engelskan; men det faller sig naturligt efter en dryg vecka på sydafrikansk mark, där man oftast gör sig förstådd på detta språk (trots att landet har oräkneligt antal officiella språk); förutom när man frågar efter "cushions" (am. uttalat) och tre personer står som frågetecken några sekunder innan de uttrycker; ah, you mean "cushinos" (brittiskt uttalat). Men det är detaljer ;)

Flygresan ned, i korta drag, var mardrömslik. Jag hade rest till Köpenhamn redan kvällen innan, för att ha gott om tid vid incheckningen, kändes ju lite snopet att riskera att missa flyget, och var på flygplatsen ett par timmar innan avfärd. Då visar det sig att mitt plan till Zürich är försenat, så jag blir ombokad på en ny anslutning till Johannesburg, med ett annat flygplan, via Frankfurt. Enda kruxet; planet går om 25 minuter. Jag springer med jätteväskan till nästa terminal, checkar in och får för andra gången uppmaningan att "jag MÅSTE skynda mig". Sagt och gjort, jag välter tre danskar på vägen upp till security, tar mig igenom (utan pip), men ser till min fasa att korgen med min jacka, mitt pass och mitt boarding pass, läggs åt sidan med en stor röd skylt i. Lätt panikslagen, med mindre än en kvart till planet skall lyfta, försöker jag flirta med danmarks, och kanske världens, suraste säkerhetskontrollanter, för att få komma igenom. Resultatet? En rejäl utskällning om att man minsann måste se till att vara i tid till sitt flyg, och jag fick bita mig i tungan för att inte skälla tillbaka.. Mitt i allt skall det vara personalbyte och det hela slutar med att jag börjar panikgråta så att hela jag skälver; tills sur-tanten inser att jag faktiskt håller på att missa mitt plan, 5 minuter till avgång, och äntligen släpper iväg mig... Hyfsat lugn flygresa ända tills jag landar i Johannsburg, min väska var naturligtvis inte med, så jag fick göra "a missing bag report", för att sedan gå till gaten. Lyckas bli sen även till denna; utskälld av en man som jag frågade om gate-nr och därefter meddelad att planet är fullt; och att min plats inte längre finns till förfogande. Då höll jag på att gå under, och jag anar att flygplatspersonalen kände vibbarna av en nära förestående explosion, för på något mirakulöst vis lyckades de tillsist uppbringa en plats åt mig...

Så; ÄNTLIGEN, fick jag återse min älskade Jonathan... Semestern har varit fantastiskt; vi älskar Sydafrika och Western Cape-området i synnerhet. Mycket gott vin, god mat och långa strandpromenader har upptagit vår tid. Efter julfirande i Kapstaden och en härlig middag med Jonathans kollegas Jonas familj, for vi upp till Langebaan; en lagun längs västkusten, där vi båda vindsurfade i några dagar. Jag om morgnarna; då det var lätt bris och Jonathan på eftermiddagen då det blåste på.

Därefter for vi tillbaka till Kapstaden; där vi var på Artscape Theatre och såg Phantom of the opera, samt firade nyår, á la OC-style; med cateringpersonal; champagne och fantastisk utsikt från pool-huset... Bättre nyår får man leta efter (dessutom spelades både Abba och Roxette flitigt under kvällen, så även vi svenskar kände oss hemma). Nu har vi tagit oss ut till the winelands, för några dagars vinprovande, strosande i mysiga dalgångsbyar och massa gott ätande...

Och viktigast av allt, vi är förlovade! Jonathan friade, vid solnedgången, på stranden i Langebaan, där vi hade picknick med vin och ost... Inget tacky ned på ett knä med ros i mun, utan bara en enkel fråga och en fantastisk diamantring. Det kunde inte ha varit bättre.

So long, nu skall vi fortsätta frossa i vin och god mat!

Morgontimmar i Køpenhamn...

Inspirerad av min kæra væn Julia; startar jag dagen med en promenad genom Køpenhamn. Mitt lågbudgethotell ligger bara ett stenkast från Centralstationen; så jag strosar in dær, iakttar alla morgonstressade mænniskor och njuter av att før en gångs skull inte vara i deras klæder. Strosar vidare mot Nyhavn, men viker av på en sidogata och væljer Strøget tillbaka till hotellet. Den annars så sprudlande gatan ær næstan folktom; endast några skugglika expediter skymtas inne i butikerna och gatan kantas av lastbilar som skall gøra de sista leveranserna; såhær dan føre dopparedan.

Gårdagen, som jag tillbringade i min ensamhet, var skønt avstressande. Jag børjade med att strosa runt på Tivolis julmarknad, tog sedan en sallad och ett glas vin till middag och avslutade på en gammal anrik biosalong, Dagmar, med en caffé latte och en fantastisk film, med den perfekta mixen av glædje och sorg i. På något mærkligt vis ær Køpemhamn; trots att det ær så næra oss, internationellt på ett helt annat sætt. And I love it!

Next stop - Cape Town!

Julepirr...

En hektisk höst går mot sitt slut; de sista dagarna har vinden mojnat något och ersatt av en krispig vinterkyla. Det lackar mot jul...

För min del innebär det ett efterlängtat återseende med världens underbaraste Jonathan, som jag har väntat och längtat! Nu är den sista pinalen nedpackad i min enorma kappsäck, jag har trippelkollat att kameran är laddad och passet noggrant nedstuvat. Det där inför-resan-pirret har börjat kännas i magtrakten och trots att ögonlocken är tunga, efter veckor av sömnbrist, snurrar tankarna så snabbt att jag omöjligt får en blund..

Det kommer bli en annorlunda jul; med sol istället för snö, ljumma vindar istället för isande snålblåst och torra röda viner, istället för must och snaps. Som jag längtar efter lite ljus istället för allt detta mörker. Julen är ju den högtid där familjen får stå i fokus; men i år för jag nöja mig med min käraste, närmaste familjemedlem (men efter dryga 100 dagar ifrån honom, vill jag inget hellre än att få krama om honom).

Jag önskar er alla en underbar jul; en liten skärva av mitt hjärta lämnar jag hos er!

Jag har ett fantastiskt liv, om jag ändå hade vett att leva det!

Den senaste tiden, som har varit tuff för mig personligen, har jag burit på en märklig känsla. Det har känts som om jag åker med; som att jag är en passagerare till mitt eget livståg som rusar fram mot okända mål. Jag är alltid ett steg efter, kvar på perrongen som nyss lämnats.

Det händer roliga, underbara, spännande saker omkring mig; men jag har inte energi att uppskatta dem, jag är med fysiskt, men mentalt svävar jag bortanför, ovanför, utanför.

Det är jättemärkligt, att ha ett så fantastiskt liv, att vara precis på den plats man alltid önskat, men ändå inte kunna uppskatta det till fullo. Kanske är det som de säger; "det är för bra för att vara sant!", så någon där uppe skapade en hake; vilken gör att jag inte klarar att leva i nuet, att vara närvarande just här, just nu, där det händer. För jag lever mitt liv som i en dimma; jag är med, rör mig, snackar, skämtar, skrattar, utan att vara medveten om min del i det hela. Jag kan förvånas över min egen röst, över orden som kommer ur min mun.

Och i tystnaden lever jag i framtiden, i dåtiden och flyter med i nuet, utan att ha vett nog att njuta av färden, och jag skäms.

Min årskurva...

Har suttit hela kvällen, störtförkyld och känt mig allmänt lågmäld och nedslagen. Sista månaden har det bara gått utför med mitt välbefinnande, min träning, min ambition, dvs. nästan allt det som utgör min livsglädje... Det gågna året flimrar förbi framför mina ögon; likt frusna iskristaller i mitt livs kalejdoskop.

När jag ser tillbaka på vart jag var för bara ett år sedan, inser jag att det har varit ett händelserikt, turbulent år. 2011. Vid den här tiden förra året var jag precis hemkommen från min utlandsmission i Adenviken; efter en spänd väntan var jag äntligen hemma; naturligtvis en topp i diagrammet. Inte anade jag då att det skulle komma att bli ett sådant omtumlande år?!

Tiden fram till jul var sådär förväntansfull som den skall vara och julen var mysig, om än alldeles för mycket firad. Fick en rejäl dipp i mellandagarna, en julöverdos, men den planade ut efter nyår, under mina lediga veckor i januari... Nästa dipp kom redan i slutet av månaden då jag återvände till Amf1. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men inte var det att bli behandlad som värnpliktig ännu en gång! Nästa topp kom dock redan i mars då jag gjorde ett makalöst bra vasalopp, som start på min svenska klassiker. Fortsatt under våren fasade jag inför varje dag på jobbet, men med lite mer verksamhet till sjöss tog sig våren ändå...

Och så i juni, fick jag mitt positiva antagninsbesked till Kustbevakningen. Vilken lycka! En mindre bra genomförd vätternrunda senare sade jag upp mig, lämnade in allt militärt och firade en hejdundrades midsommar... Juni började bra, med semester i Stockholm och Karlskrona tillsammans med Jonathan och våra föräldrar. I samma veva hamnade Farmor på sjukhus och i takt med att vi flyttade ut ur lägenheten blev hon allt sämre. I början av augusti avled hon. Jag och Jonathan unnade oss, trots detta, en veckas solsemester i fantastiskt vackra Italien, innan skolstarten!! Ännu en toppnotering!

Sedan for Jonathan, plötsligt till Afrika. Blev en rejäl dipp, parallellt med tuffa studier och Farmors begravning. Strax därefter sprang jag Lidingöloppet och fick min klassikertitel; men drog på mig seglivade skador som stört träningen under hösten. En fantastiskt givande praktik fylld med olja och sedan; lagar och paragrafer och förkylningar om varandra... Och en inflammation och utdragen visdomstand såhär strax före jul.

Snälla, snälla, tryck på nödstoppet till berg- och dalbanan. Låt mig få åka något lugnare; ett pariserhjul kanske, så jag kan få tid att pusta ut, tid att få överblick över mig och mitt liv igen. För just nu är jag så trött, jag orkar inte med denna turbulens mer... Jag tror inte på nyårslöften, men visst får man göra en nyårsönskning? En önskning om ett lite lugnare år, ett år med balans; för såväl kropp och själ.