Livsvisdom part 1

"Has it ever struck you...that life is all memory, except for the one present moment that goes by so quickly you hardly catch it going? It's really all memory...except for each passing moment."
Tennessee Williams

Sitter och läser om att hela livet handlar om minne i min psykologibok. Spontant vill jag värja mig mot idén... Allt jag inte minns känns ju meningslöst, och jag, med dåligt minne till på köpet, får ju ett lite sämre liv som inget kommer ihåg. Men, samtidigt, om man inte ser på det så cyniskt, så svartvitt, så är det ju fantastiskt hur minnen kan väcka känslor. Att krypa ihop i soffan med ett fotoalbum och bara hänge sig åt minnen av vad som varit, vad som format mig till den jag är och gjort mitt första kvartssekel i livet fantastiskt.

Så jag satsar på att leva i stunden, för att skapa fler tillfällen att minnas...

Dödssjuk eller bara manlig?

Så har det slagit till, som en blixt från klar himmel, höstförkylningen. För min del är det inte heller den första, utan tragiskt nog den andra som drabbar mig denna höst. På detta har jag en tandinflammation, som kanhända vittnar om min första ondskefulla visdomstand. En olycka kommer sällan (läs:aldrig) ensam.

Som alltid börjar det med halsont, som övergår till knivbladssmärta i halsregionen och ersätts med en snorfylld skalle, igentäppt näsa och hosta som attackerar som värst när det är läggdags. Till på köpet har den gjort sitt bästa för att stjäla mina röstresurser, vilket i och för sig är skönt för alla som för längesedan tröttnad på mitt spontana snack mest hela tiden. För mig är det frustrerande, då detta lägligt nog infallit då vi i skolan skall öva förhörsteknik.

Jag kan villigt erkänna att jag är dålig, nej urkass, kanske sämst i världen, på att vara sjuk. Jag avskyr det innerligt! Blir jättefrustrerad över minsta skavsår, klättrar på väggarna så fort jag inte får röra på mig och göra vad jag vill och kan omöjligt förstå att immunförsvaret är så jäkla kasst att det skall ta oändligt lång tid att bli frisk. Det är utan tveckan "syndast om mig" när jag är sjuk, om jag så bara är lite småhängig.

Idag slog det mig att jag känner igen detta fenomen; det är "typiskt manligt". Innan jag får massa hatbrev (eller hatmail kanske, vem skickar brev nuförtiden?), låt mig förklara. Det är ju allmänt vedertaget att män tenderar att överdriva sina sjukdomstillstånd och gå in i ett mer eller mindre dödssjukt tillstånd, av en vanlig förkylning.

Hittade ett roligt blogginlägg, iof från ett kvinnligt perspektiv, men håll till godo - och förhoppningsvis med mig om att det finns en viss sanning i Nadias raljerande.
Min älskling är förkyld (ligger för döden enligt honom) - för så är det alltid när killar/män är förkylda! Hela livet som stannar upp och det finns inget värre. Jag klagar med honom här hemma och tycker ju självklart att det är hemskt och alldelles förskräckligt. Hur i allsin dar kunde detta hända honom, just nu? Ska laga en kyckling & grönsakssoppa som han ska få hälla i sig och mixa en massa nyttiga vitaminsmoothies. Om han kan svälja, för det är inte säkert att män kan det när dom är förkylda. I värsta fall avlider dom, för förkylningen kan ju vara en väldigt hemsk mördarsjukdom.

Jag är kanske inte dödssjuk; jag är bara lite manlig (åtminstone när jag är sjuk). Det är en liten tröst, om än klen.

Nu skall jag ta mig en hutt hostmedicin, lite nässpray och krypa ned under täcket. Förhoppningsvis överlever jag natten; det är ju trots bara en förkylning och lite tandvärk.

It's a very very mad world, mad world...

All around me are familiar faces
Worn out places, worn out faces
Bright and early for their daily races
Going nowhere, going nowhere

And their tears are filling up their glasses
No expression, no expression
Hide my head I want to drown my sorrow
No tomorrow, no tomorrow

And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had
I find it hard to tell you
'Cos I find it hard to take
When people run in circles
It's a very, very
mad world mad world...

Ur Tears for fears fantastiska låt "Mad world..."

Askungen...

När vardagen sätter in; när livspusslet blir sådär omfattande att man omöjligt hinner med hälften av allt man borde och när det blir mörkt långt innan skolan är slut för dagen, då känner jag mig lite som Askungen. För varje sak jag stryker på min mentala "to do"-lista, tillkommer två. Varje kväll, när jag än en gång kryper ned under täcket en timma senare än vad jag tänkt, önskar jag att dygnet kunde ha en timme, eller tre till. Är det för mycket begärt?

Idag har jag bara gjort tråkiga måsten och vardagsbestyr, lite som Askungen; nynnandes lite småfalskt på Mössens käcka arbetssång:"Hela dan får, hon arbeta, hon får jobba, hon får streta,putsa, diska, tvätta, damma, varje dag är det detsammahär hon putsar, där hon sopar, så snart dom inte ropar,det är ju hon som knogar tills hon blir alldeles virrig,darrig, stirrig."
I Askungens fall var det ju de onda styv-släktingarna som var arbetsledare, men i mitt eget liv har jag ju ingen annan än mig själv att skylla. Efter otaliga, mer eller mindre hjärtliga försök, börjar jag nu tvingas acceptera att jag nog inte kan leva mitt liv på något annat sätt än så som jag gör. Någon självdestruktiv inre kraft hos mig, pressar mig att fylla livet till bristningsgränsen, oavsett.

Nåväl, liksom Askungen, skall jag fly från alla bestyr och gå på bal i helgen; längtar!

Alla goda ting är två...

Jag drar mig till minnes ett inslag Morrongänget hade i sin show för något år sedan; då de mixade saker, med devisen att allt som är gott för sig, borde vara gott tillsammans. Så är ju dock inte alltid fallet... Men, vissa saker tar fram det bästa i varandra; några "klassiker" är ju kaffe med mjölk, bröd med smör och glass med kakdeg.

Igår i affären ramlade vi på en nyhet; Dumle med pepparkakssmak! Som ni säkert läste i denna blogg för någon månad sedan förfasades jag över att julhandeln och kommersen förväntades starta redan långt innan min födelsedag infallit (dvs. mitten av oktober). Så, tro inte för en sekund att jag ändrat åsikt i detta och gått bärsärkagång i affärerna efter tomtar och julgodis. Nej, en flaska Blossa glögg 11, med arabica-smak, står och väntar på första advent i fönsterkarmen, men närmre än så är julen inte kommen...

Däremot så måste jag erkänna att jag tjuvstartade med att provsamka denna nya dumlevariant och den var PERFEKT. Tänk er dumle i kombination med pepparkaksdeg; bättre kan det nog inte bli?! Så, skynda till affärerna och smygstarta julhandlandet, med årgångsglöggen (att sparas till advent) och nya dumle (att smaska på fram tills det är dags för riktiga pepparkakor)...