När man dag ut och dag in befinner sig i sin egen värld, någonstans på vattnet, någonstans i Världen, har man en hel del tid att reflektera över såväl stort som smått.
Igår, den 17 november, var det 15 år sedan det vart snökaos i Göteborg; när staden blev lamslagen och alla barn fick vara hemma från skolan. Jag minns som igår hur mysigt det var att bli väckt till en vit vintervärld, äta långfrukost med varm choklad en vardag och sedan ägna dagen åt att bygga grottor i alla enorma snöhögar som fanns att tillgå på gatan hemma. Samma dag, tio år senare, tog jag mitt första steg in i vuxenvärlden och tog mitt körkort, lyckligtvis var det inte lika mycket snö vid detta tillfälle, men jag var minst lika lycklig som tio år tidigare.
Idag fann jag en namnsökningsfunktion på Statistiska Centralbyråns hemsida, där man enkelt kunde söka på sitt namn, för att se hur många andra i Sverige som heter detta... Lite roligt. Chockerande nog upptäckte jag att min popularitet stadigt minskar; de senaste tio åren har namnet Johanna fullkomligt rasat från en topp-10 placering; till en dyster 100:de plats på topp 100-listan. Fortsätter utvecklingen såhär är jag och alla 71096 andra "Johannor" ute redan nästa år. Frågan är vad som stör mig mest? Är det faktumet att jag gått från att ha ett populärt namn till ett impopulärt? Kanske, fast jag tror snarare det är det faktum att namnen som numera är populära, i min värld är oseriösa. Kanske är jag en konservativ bakåtsträvare men Ellie, Meja och Malva är i modernaste laget för mig...
Och slutligen lite längtan till våren. Stopp och belägg kanske ni tänker; det har ju inte ens varit jul ännu (och jag har ju inte ens fått höst ännu, med tanke på att jag spenderat all tid sedan augusti i ett sommarvamt Afrika). Konsertvåren är det som jag längtar till; lika konservativ som jag är vad gäller namn är jag nog dessvärre även vad gäller musik. Upptäckte tidigare under hösten, när min mp3-spelare bestämde sig för att sluta fungera, att jag inte har uppdaterat min musiksmak sedan jag gick på högstadiet för drygt tio år sedan. Kim skulle lägga över lite musik från sin dator och frågade för varje ny artist vad jag tyckte om den. Efter ett tag blev jag nästan generad för i ärlighetens namn kände jag kanske till 5 % av artisterna han nämnde, om ens det - snacka om musikanalfabet. Men, jag tycker ju fortfarande att Bob Hund, Linkin Park och Gyllene Tider är något av det bästa som producerats, någonsin, alla kategorier... Och vad är det då för konserter till våren och sommaren som lockar? Jo, den 23 mars splar BOB HUND på Trägårn i Göteborg. Enda kruxet är att jag inte direkt känner någon som förstår tjusningen med dessa skånska hjältar, så det blir väl till att gå på konsert själv. Såvida inte Pappa vill följa med och fira sin 53-årsdag med lite indierock?! Och sedan, till sommaren är det dags för ROXETTE på Trädgårdsföreningen; men där hoppas jag kunna ragga upp någon som liksom jag gillar "populärmusik från 90-talet... "
2010-11-17
2010-11-16
I'm coming home...
Ja, då var det över! Nu har vi oficiellt lämnat Operation Atalanta och Task Force 465 och satt såväl sikte som kurs mot kalla Norden. Och, trots att det känns vansinnigt konstigt, särskilt med tanke på hur otroligt snabbt tiden här nere gått, så känns det ändå rätt skönt någonstans långt inne. För varje våg vi klyver kommer vi nu lite närmare hem.
Missförstå mig rätt; det skall bli underbart att få komma hem. Att få hålla om de jag älskar mest i hela världen, att få äta de där sakerna som bara finns i Sverige, att få ha något civilt på mig från min enorma oanvända garderob (det är småsakerna som räknas). Men, samtidigt har jag levt i tre månader i min egen värld ombord, en värld som är omöjlig för er där hemma att förstå, och det är lite skrämmande att lämna den, det måste jag erkänna.
Innan vi lämnade Afrika, för gott för den här gången, fick vi en välförtjänt (?) ledig dag... Det blev sol, bad, god mat (pizza och after eight-glass!) och framåt kvällen ett besök i Djibouti ville. Det var och är Afrika på riktigt; fattigdom, smuts, slum, desperation, folktäthet i en salig röra. Men, jag hade inte velat vara utan den upplevelsen; det ger perspektiv på min egen tillvaro och mitt eget liv.
Abslutningsvis så har vi synts en del i svensk media det senaste; här kommer ett axplock...
SR: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3601&artikel=4179227
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4179771
YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=S38HbA77cks
FM: http://www.forsvarsmakten.se/sv/Internationella-insatser/Eunavfor--Somalia/
Jag saknar er så mycket, men nu är vi snart hemma. Bara omkring 5400 sjömil kvar...
Missförstå mig rätt; det skall bli underbart att få komma hem. Att få hålla om de jag älskar mest i hela världen, att få äta de där sakerna som bara finns i Sverige, att få ha något civilt på mig från min enorma oanvända garderob (det är småsakerna som räknas). Men, samtidigt har jag levt i tre månader i min egen värld ombord, en värld som är omöjlig för er där hemma att förstå, och det är lite skrämmande att lämna den, det måste jag erkänna.
Innan vi lämnade Afrika, för gott för den här gången, fick vi en välförtjänt (?) ledig dag... Det blev sol, bad, god mat (pizza och after eight-glass!) och framåt kvällen ett besök i Djibouti ville. Det var och är Afrika på riktigt; fattigdom, smuts, slum, desperation, folktäthet i en salig röra. Men, jag hade inte velat vara utan den upplevelsen; det ger perspektiv på min egen tillvaro och mitt eget liv.
Abslutningsvis så har vi synts en del i svensk media det senaste; här kommer ett axplock...
SR: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3601&artikel=4179227
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4179771
YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=S38HbA77cks
FM: http://www.forsvarsmakten.se/sv/Internationella-insatser/Eunavfor--Somalia/
Jag saknar er så mycket, men nu är vi snart hemma. Bara omkring 5400 sjömil kvar...
2010-11-02
Happy Birthday Me02
Idag firade Me02 sin 1-årsdag... För de som varit med sedan dag 1 var det ett år sedan de mönstrade på HMS Carlskrona. Själv har jag inte så mycket att skryta med; mina 77 dagar ombord är långt ifrån 365. Och trots att jag är ny ombord, känns det ibland som att jag varit här länge, länge men ibland är det som om jag kom igår. Tid är sannerligen något relativt?! Födelsedagen firades sedvanligt med tårta; fast jag fick nöja mig med marsipanen på toppen efter att jag upptäckt att den innehöll ett gött lager nutella. ;)
Annars gjorde min närmaste medarbetare, Paula Banck, en helt otrolig idrottsprestation idag när hon rodde ett marathon på roddmaskinen. Själv överlever jag inte mer än 20 minuter - det kan vara det absolut tråkigaste i hela världen... Paula, jag är stolt över dig, du är fantastisk och jag hade aldrig klarat att göra vad du gjorde.
Igår när jag ringde hem kläckte Jonathan ur sig lite spontant att: "älskling, till våren tänkte jag att du och jag skall äta stenålderskost". Skeptisk är bara förnamnet, kan jag tala om, vi skall nog bli två om det där när jag kommer hem. Det är den där Coltings bok (som skall brännas när jag kommer hem) som har influerat honom. Så nu blir det en vår med endast nötter, bär och kött... Vad hände med söndagsmorgnar med scones eller nybakade frallor, sushi på fredagväll eller en burk B&J till sex & the city boxen efter en tung arbetsdag?? Men, älskling - om det skall bli verklighet förväntar jag mig att du stiger upp halv sex varje morgon och fixar min "ägg & bär-frukost" (eftersom kolhydrater och mejeriprodukter tydligen är bannlysta)... Och innan jag frossat i julbak är det inte tal om att skära ned på några snabba kolhydrater ;)
Jag har faktiskt haft lite hemlängtan de senaste dagarna; längtar efter de små sakerna, men mest efter människor som har en stor plats i mitt hjärta (ni vet vilka ni är). Ibland kan jag bli arg på mig själv, tycka att jag är svag och ynklig för att jag längtar hem. Men, om jag rannsakar mig själv så är jag nog glad innerst inne, att jag har så mycket bra saker hemma som fattas mig, trots att jag har det fantastiskt där jag är.
"and over the dark waters we glide
my heart's growing weary and worn
i'm longing with speed to go by
your savior i'm longing home
longing for home longing for home
my heart is longing for home."
Ralph Stanley
Annars gjorde min närmaste medarbetare, Paula Banck, en helt otrolig idrottsprestation idag när hon rodde ett marathon på roddmaskinen. Själv överlever jag inte mer än 20 minuter - det kan vara det absolut tråkigaste i hela världen... Paula, jag är stolt över dig, du är fantastisk och jag hade aldrig klarat att göra vad du gjorde.
Igår när jag ringde hem kläckte Jonathan ur sig lite spontant att: "älskling, till våren tänkte jag att du och jag skall äta stenålderskost". Skeptisk är bara förnamnet, kan jag tala om, vi skall nog bli två om det där när jag kommer hem. Det är den där Coltings bok (som skall brännas när jag kommer hem) som har influerat honom. Så nu blir det en vår med endast nötter, bär och kött... Vad hände med söndagsmorgnar med scones eller nybakade frallor, sushi på fredagväll eller en burk B&J till sex & the city boxen efter en tung arbetsdag?? Men, älskling - om det skall bli verklighet förväntar jag mig att du stiger upp halv sex varje morgon och fixar min "ägg & bär-frukost" (eftersom kolhydrater och mejeriprodukter tydligen är bannlysta)... Och innan jag frossat i julbak är det inte tal om att skära ned på några snabba kolhydrater ;)
Jag har faktiskt haft lite hemlängtan de senaste dagarna; längtar efter de små sakerna, men mest efter människor som har en stor plats i mitt hjärta (ni vet vilka ni är). Ibland kan jag bli arg på mig själv, tycka att jag är svag och ynklig för att jag längtar hem. Men, om jag rannsakar mig själv så är jag nog glad innerst inne, att jag har så mycket bra saker hemma som fattas mig, trots att jag har det fantastiskt där jag är.
"and over the dark waters we glide
my heart's growing weary and worn
i'm longing with speed to go by
your savior i'm longing home
longing for home longing for home
my heart is longing for home."
Ralph Stanley
2010-10-26
Kärlek i överflöd
Den senaste månaden har rullat på i en jämn lunk av rutinmässig tjänst. Det har funkat bra; humörmässigt går man lite upp och ner beroende på dagsform, vilket framförallt styrs av hur mycket och hur kvalitativ sömn man lyckats klämma in de senaste dygnen. Men, överlag trivs jag fantastiskt bra. Och tiden rusar på i ett rasande tempo, mer än halva tiden har gått - om ungefär 40 dagar är vi åter på svenskt vatten, vilket känns jättekonstigt. I min värld kom vi nyss hit och började lösa uppgift.
Den senaste veckan har varit fyllt av roliga överraskningar för min del.
Den första inträffade sisådär 6 dagar efter min födelsedag, då Mia fyllde år. Min kära vän Pontus hade bestämt sig för att baka henne en tårta och kom till mig för smakråd. Jag gav honom detta, men spontan som jag är nöjde jag mig inte med det utan skulle förstås pika honom över att jag minsann inte fick någon tårta när jag fyllde år. Pontus, som är för snäll för sitt eget bästa, tog mig på ordet och dagen efter, när vi precis skulle hugga in på Mias tårta kom han plötsligt med ännu en, till mig. Men vackert snirklig text i vit choklad med orden "Grattis, i efterskott, Johanna". Oh, jag blev riktigt rörd (och fick sjukt dåligt samvete över min kommentar dagen innan...). Att han hade varit vaken hela natten och stått och bakat tårta i sisådär 10-12 h hjälpte kanske inte upp mitt dåliga samvete; men lycklig det gjorde han mig.
Och för bara några dagar sedan fick vi ombord ett antal postsäckar från Sverige som har legat någonstans i Afrika och väntat på oss. Vilken lycka, för min del. Jag fick 4 paket och 1 brev; vilka innehöll fantastiskt fina födelesdags- & kärlekshälsningar - blandat med precis allting som jag kunnat tänkas sakna: tuggumin, svenskt godis, kaffe, thé, tidningar, böcker, spel, ballonger och smycken. Allra finast var nog den bok jag fick av Mamma och Pappa, där de (tror nog att det är Mamma som ligger bakom mestadels) har knåpat ihop en bilderbok med vykort och tillhörande text. Oj vad jag skrattade och njöt. Den var helt underbar och obetalbar och den kommer tas fram och läsas om och om igen. Jag blev verkligen lycklig över alla fina födelesdagsgåvor. Ni får mig att känna mig så älskad...
Nu är jag helt i balans. Är dessutom tillbaka efter en välbehövlig ledighet (efter nästan en hel månad till sjöss utan något längre stopp...). För min del blev det två nätter på ett lugnt hotell med lyx för hela slanten. Dykning, solning, badning, träning, god mat och dryck samt några spa-behandlingar. Underbarast var kanske miljöombytet, möjligheten att sova ut tills man vaknade av sig själv (eller solens första strålar) och möjligheten att vara helt själv för en stund. Det är småsaker som man aldrig uppskattar, förrän de tas ifrån en.
"Den högst lyckan i livet är vissheten om att vara älskad för sin egen skull, eller rättare sag; att vara älskad trots att man är som man är" Victor Hugo - Tack för att ni älskar mig...
Den senaste veckan har varit fyllt av roliga överraskningar för min del.
Den första inträffade sisådär 6 dagar efter min födelsedag, då Mia fyllde år. Min kära vän Pontus hade bestämt sig för att baka henne en tårta och kom till mig för smakråd. Jag gav honom detta, men spontan som jag är nöjde jag mig inte med det utan skulle förstås pika honom över att jag minsann inte fick någon tårta när jag fyllde år. Pontus, som är för snäll för sitt eget bästa, tog mig på ordet och dagen efter, när vi precis skulle hugga in på Mias tårta kom han plötsligt med ännu en, till mig. Men vackert snirklig text i vit choklad med orden "Grattis, i efterskott, Johanna". Oh, jag blev riktigt rörd (och fick sjukt dåligt samvete över min kommentar dagen innan...). Att han hade varit vaken hela natten och stått och bakat tårta i sisådär 10-12 h hjälpte kanske inte upp mitt dåliga samvete; men lycklig det gjorde han mig.
Och för bara några dagar sedan fick vi ombord ett antal postsäckar från Sverige som har legat någonstans i Afrika och väntat på oss. Vilken lycka, för min del. Jag fick 4 paket och 1 brev; vilka innehöll fantastiskt fina födelesdags- & kärlekshälsningar - blandat med precis allting som jag kunnat tänkas sakna: tuggumin, svenskt godis, kaffe, thé, tidningar, böcker, spel, ballonger och smycken. Allra finast var nog den bok jag fick av Mamma och Pappa, där de (tror nog att det är Mamma som ligger bakom mestadels) har knåpat ihop en bilderbok med vykort och tillhörande text. Oj vad jag skrattade och njöt. Den var helt underbar och obetalbar och den kommer tas fram och läsas om och om igen. Jag blev verkligen lycklig över alla fina födelesdagsgåvor. Ni får mig att känna mig så älskad...
Nu är jag helt i balans. Är dessutom tillbaka efter en välbehövlig ledighet (efter nästan en hel månad till sjöss utan något längre stopp...). För min del blev det två nätter på ett lugnt hotell med lyx för hela slanten. Dykning, solning, badning, träning, god mat och dryck samt några spa-behandlingar. Underbarast var kanske miljöombytet, möjligheten att sova ut tills man vaknade av sig själv (eller solens första strålar) och möjligheten att vara helt själv för en stund. Det är småsaker som man aldrig uppskattar, förrän de tas ifrån en.
"Den högst lyckan i livet är vissheten om att vara älskad för sin egen skull, eller rättare sag; att vara älskad trots att man är som man är" Victor Hugo - Tack för att ni älskar mig...
2010-10-13
Födelsedag ombord...
Ja, så var man ännu ett år äldre... "Hur känns det?" Precis som förut, ja faktiskt ingen skillnad alls...
Dock vart det lite av en annorlunda födelsedag; det var inget stort släktkalas med tårta och paket. Däremot var det öppet hav och strålande vackert väder med solsken och ljumma vindar. Jag skänkte en tanke och den födelsedagskram till Morfar, som jag alltid tidigare haft äran att få fira tillsammans med tills förra året då han plötsligt rycktes bort från oss. Trots att ingenting var som det brukade, eller som förr så var det fint.
Jag har nog sällan känt mig så älskad och omtyckt. Ombord fick jag kramar och lyckönskningar hela dagen igenom. En liten födelsedagssång sjöngs i det tysta vid frukostbordet och på kvällsvakten fick jag en muffins med ett litet piratsvärdsljus i och en överraskningspresent i form av en kexchoklad. Syrran hade redan innan skickat med ett paket med lite svenskt godis, så nu klarar jag mig nog hela vägen fram till jul. Allt detta fick mig att inse, som så många gånger förr, att det är tanken som räknas.
På facebook och mailen rullade det in födelsedagshälsningar fyllda med kärlek och värme hela dagen (konstigt nog var de flesta faktiskt från nära vänner och människor som jag bryr mig mycket om). Tack så hemskt mycket, det betyder mer än vad ni någonsin kan förstå! Det gjorde min dag till en fantastisk födelsedag, trots att den var olik de 22 jag firat tidigare.
Kärlek, Johanna
Dock vart det lite av en annorlunda födelsedag; det var inget stort släktkalas med tårta och paket. Däremot var det öppet hav och strålande vackert väder med solsken och ljumma vindar. Jag skänkte en tanke och den födelsedagskram till Morfar, som jag alltid tidigare haft äran att få fira tillsammans med tills förra året då han plötsligt rycktes bort från oss. Trots att ingenting var som det brukade, eller som förr så var det fint.
Jag har nog sällan känt mig så älskad och omtyckt. Ombord fick jag kramar och lyckönskningar hela dagen igenom. En liten födelsedagssång sjöngs i det tysta vid frukostbordet och på kvällsvakten fick jag en muffins med ett litet piratsvärdsljus i och en överraskningspresent i form av en kexchoklad. Syrran hade redan innan skickat med ett paket med lite svenskt godis, så nu klarar jag mig nog hela vägen fram till jul. Allt detta fick mig att inse, som så många gånger förr, att det är tanken som räknas.
På facebook och mailen rullade det in födelsedagshälsningar fyllda med kärlek och värme hela dagen (konstigt nog var de flesta faktiskt från nära vänner och människor som jag bryr mig mycket om). Tack så hemskt mycket, det betyder mer än vad ni någonsin kan förstå! Det gjorde min dag till en fantastisk födelsedag, trots att den var olik de 22 jag firat tidigare.
Kärlek, Johanna
Subscribe to:
Posts (Atom)