Kan det bli bättre?? Snö, skidåkning, skumpa och raketer... Ja, det skulle vara om min Jonathan hade varit med då. Men all heder till de tappra kämparna Andreas, Challan, Ellen och Josefine som stod ut med mig....
Att tanken att fira nyår i vår stuga i Sälen aldrig slagit mig tidigare är förvånande, men då den snälla militären beslutade ge mig ett tre veckor långt jullov såg jag min chans. Vi åkte upp dagen före nyårsafton och fick tre fantastiska skiddagar. Jag kunde, trots mitt brutna finger, faktiskt åka skidor hela dagarna. Dessutom hann vi med ett rejält nyårsfirande med fackeltåg och fyrverkerier i Gustavsbacken, bubbelpools- och bastubad, samt en hejdundrande After-ski. Ibland är nog livet lite för bra för att vara sant!
2008-01-05
2007-12-25
Jul, jul, strålande jul...
För mig handlar julen om KÄRLEK. Så enkelt är det... och av det har den här julen varit full.
För en gångs skull lyckades jag undvika all stress och hets som kommer med julen vad gäller gran, pynt, mat och klappar. Istället fokuserade jag på att träffa de jag älskar - fika lite, prata med människor och verkligen njuta av allt det som jag älskar så med julen.
Den riktiga julkänslan infann sig redan runt lucia då jag var på min kusin Linnéas fantastiskt fina luciafirande. Och dagen före dopparedagen, då jag och Jonathan drack glögg och besökte Julstaden på Liseberg, då var julstämningen på topp! Julafton var sådär lugn och mysig med alla ingredienser som behövs. Jag började dagen med en julgudstjänst, åt sedan tomtegröt och bytte julklapp med min älskling. Sedan var det stora släktjulen hemma hos Mormor & Morfar, men små barn och tomtar hör ju verkligen julen till. Och Kalle Anka klockan tre förstås... Jag lyckades också, kanske för första året i rad, med konststycket att bara äta precis lagom mycket julmat - och stod dessutom emot Mormors alla trugningar om ätbarheter resten av kvällen.
På juldagen var det ännu en julbordsmiddag, den här gången med Jonathans familj. Vi spelade ett julklappsspel med tärningar, mitt livs första, och jag fick en svart pirat-plastbadanka, kanske inte det mest användbara med tanke på att Mamma råkat slänga bort vår propp till badkaret hemma. Men den var väldigt charmig i alla fall...
God Jul, Johanna
För en gångs skull lyckades jag undvika all stress och hets som kommer med julen vad gäller gran, pynt, mat och klappar. Istället fokuserade jag på att träffa de jag älskar - fika lite, prata med människor och verkligen njuta av allt det som jag älskar så med julen.
Den riktiga julkänslan infann sig redan runt lucia då jag var på min kusin Linnéas fantastiskt fina luciafirande. Och dagen före dopparedagen, då jag och Jonathan drack glögg och besökte Julstaden på Liseberg, då var julstämningen på topp! Julafton var sådär lugn och mysig med alla ingredienser som behövs. Jag började dagen med en julgudstjänst, åt sedan tomtegröt och bytte julklapp med min älskling. Sedan var det stora släktjulen hemma hos Mormor & Morfar, men små barn och tomtar hör ju verkligen julen till. Och Kalle Anka klockan tre förstås... Jag lyckades också, kanske för första året i rad, med konststycket att bara äta precis lagom mycket julmat - och stod dessutom emot Mormors alla trugningar om ätbarheter resten av kvällen.
På juldagen var det ännu en julbordsmiddag, den här gången med Jonathans familj. Vi spelade ett julklappsspel med tärningar, mitt livs första, och jag fick en svart pirat-plastbadanka, kanske inte det mest användbara med tanke på att Mamma råkat slänga bort vår propp till badkaret hemma. Men den var väldigt charmig i alla fall...
God Jul, Johanna
2007-12-02
Skadad för livet?
"Plötsligt händer det..." - Men alla vinner tyvärr inte på Triss.
Under en läcktätningsövning i Marinen fick jag ett släggslag över vänster hand som träffade mycket olyckligt och krossade ringfingrets övre led. Åkerman såg inte att min hand var mellan kilen och släggan då han slog till med all sin styrka. Smärtan blixtrade till, men avtog sedan pga. det kalla vattnet och adrenalinet som övningen gav. Då vi hade återställt och skulle byta uppgifter upptäckte jag att mitt finger var både snett, vitt och rejält svullet.
Löjtnanten och jag begav oss till Blekingesjukhuset där vi efter oändligt många timmars väntan fick röntgat fingret. Läkarens bedömning var att det måste opereras. Morgonen efter infann jag mig på akutens OBS-avd. där jag fick chansen att i egen hög person uppleva de vansinnigt fula sjukhuskläderna. Därefter rullades jag upp i min sjukhussäng till narkosen, där de gav mig dropp, smärtstillande och så småningom sövde mig. Några timmar senare vaknade jag på uppvaket och fick åka sjukhussäng tillbaka till mitt rum på OBS, den här gången med gipsskena och ännu mer smärta i vänsterhanden.
Sjukhusmiljöer tycker jag är otrevliga; sterila och framförallt ensamma. Löjtnanten kom dock och sällskapade mig en stund och jag fick lov att ringa hem till föräldrar, syster och pojkvän. Det var både skönt och hemskt, jag blev otroligt gråtmild och kände mig fruktansvärt utsatt och ensam då jag hörde de välbekanta oroliga rösterna i fjärran.
Läkaren, som dröjde till kvällen innan han dök upp, bedömde att jag skulle stanna över natten. Dagen efter blev jag utskriven och fick åka tillbaka till regementet en kort stund, bara för att där, av Marinbasens läkare, bli sjukskriven de sista två veckorna av min GSU. Jag tog farväl av Kompanichef, Befäl och Pluton vilket kändes underligt. Första tiden hemma var både smärtsam och frustrerande. Jag klarade inte av någonting själv, var för stolt för att be om hjälp och hade dessutom sömnsvårigheter pga. smärtan. Men allting blir ju bättre med tiden, så även fingrar...
Två och en halv vecka efter operationen återvände jag till Karlskrona där de drog ut stiften som hade stabiliserat fingret. Sedan dess har jag mobiliseringstränat för fullt, men också insett att jag nog för all framtid får leva med ett defekt finger - allt för ett olyckligt slag...
/ Johanna
Under en läcktätningsövning i Marinen fick jag ett släggslag över vänster hand som träffade mycket olyckligt och krossade ringfingrets övre led. Åkerman såg inte att min hand var mellan kilen och släggan då han slog till med all sin styrka. Smärtan blixtrade till, men avtog sedan pga. det kalla vattnet och adrenalinet som övningen gav. Då vi hade återställt och skulle byta uppgifter upptäckte jag att mitt finger var både snett, vitt och rejält svullet.
Löjtnanten och jag begav oss till Blekingesjukhuset där vi efter oändligt många timmars väntan fick röntgat fingret. Läkarens bedömning var att det måste opereras. Morgonen efter infann jag mig på akutens OBS-avd. där jag fick chansen att i egen hög person uppleva de vansinnigt fula sjukhuskläderna. Därefter rullades jag upp i min sjukhussäng till narkosen, där de gav mig dropp, smärtstillande och så småningom sövde mig. Några timmar senare vaknade jag på uppvaket och fick åka sjukhussäng tillbaka till mitt rum på OBS, den här gången med gipsskena och ännu mer smärta i vänsterhanden.
Sjukhusmiljöer tycker jag är otrevliga; sterila och framförallt ensamma. Löjtnanten kom dock och sällskapade mig en stund och jag fick lov att ringa hem till föräldrar, syster och pojkvän. Det var både skönt och hemskt, jag blev otroligt gråtmild och kände mig fruktansvärt utsatt och ensam då jag hörde de välbekanta oroliga rösterna i fjärran.
Läkaren, som dröjde till kvällen innan han dök upp, bedömde att jag skulle stanna över natten. Dagen efter blev jag utskriven och fick åka tillbaka till regementet en kort stund, bara för att där, av Marinbasens läkare, bli sjukskriven de sista två veckorna av min GSU. Jag tog farväl av Kompanichef, Befäl och Pluton vilket kändes underligt. Första tiden hemma var både smärtsam och frustrerande. Jag klarade inte av någonting själv, var för stolt för att be om hjälp och hade dessutom sömnsvårigheter pga. smärtan. Men allting blir ju bättre med tiden, så även fingrar...
Två och en halv vecka efter operationen återvände jag till Karlskrona där de drog ut stiften som hade stabiliserat fingret. Sedan dess har jag mobiliseringstränat för fullt, men också insett att jag nog för all framtid får leva med ett defekt finger - allt för ett olyckligt slag...
/ Johanna
2007-11-24
En militär verklighet...
Grönklädda, stridslystna, men mest av allt osäkra... Åtminstone var jag det då jag första gången steg in på Kaserngården vid Karlskronas regemente.
Den första tiden var hemskt omtumlande. ALLT var nytt, alla var nya och den osäkerhet vi hade känt från början blev bara större och större. Efter någon vecka började rutinerna sitta, de baltiska Flaggkadetternas exercisdrillande började ge resultat och vi växte så smått i våra gröna kläder, något som man knappt vågade tro dag 1.
Jag måste medge att jag hade tur, jag hamnade med riktigt skönt folk, som medlem av 13. Sjömanskompaniets 2. Pluton. Vår PC Elliot blev snabbt en favorit, likväl som våra andra befäl på GU-bat. De första veckorna hade fokus på grundläggande soldatkunskap, skyddsvaktsutbildning och räddningstjänstgöring.
En "vanlig" dag under min GSU kunde ha ett schema liknande det som följer:
06.00 Utpurrning, sängbäddning (sträckt binge) och frukost
07.00 Morgonuppställning på Kaserngården, morgonvisitation
07.10 Morgonrengöring, städvisitation och BRAK
07.50 Uppställning vid Vapenkassunen
08.00 Buss ut till Rosenholms övningsområde
08.30 -11.30 Skyddsvaktsteori med Lt. Dalhammar
11.30 - 12.30 Lunch (direkt ur snuskburken)
12.30 - 15.30 Skytteövningar under Kapten Elliots befäl
15.50 Vapeninlåsning
16.00 - 17.00 Middag
17.00 - 19.30 Kvällstjänstgöring
Fullt upp kan man säga...
I mitt logement bor några av mina plutonsfavoriter; tuffaste bruden Åhström, skönaste Åmåls-killen Nilsson och den snarkande lantgrabben Lundquist...
Det som krävde mest av mig den första tiden var skyttet och vapenhanteringen. Jag har aldrig sett ett vapen tidigare och känner mig i själva verket ganska obekväm med en Ak-5 i högsta hugg. Jag märkte snart att jag var en smula skotträdd och dessutom rätt dålig på skytte. De första skjutomgångarna träffade jag långt ifrån målen, tappade all tro på mig själv och började fundera över om jag kan hända var ett hopplöst fall. Första framgången kom då vi hade vårt praktiska skyddsvaktsprov och skulle skjuta på rörliga mål. Jag lyckades klara båda delmomenten och gick som på rosa moln resten av veckan. Nu är det bara PEK-skjutningarna kvar...
Om jag summerar den gångna månaden känns det väldigt bra, jag är på helt rätt plats just nu och det är nog trots allt det viktigaste.
13-2-15
Wemminger
Den första tiden var hemskt omtumlande. ALLT var nytt, alla var nya och den osäkerhet vi hade känt från början blev bara större och större. Efter någon vecka började rutinerna sitta, de baltiska Flaggkadetternas exercisdrillande började ge resultat och vi växte så smått i våra gröna kläder, något som man knappt vågade tro dag 1.
Jag måste medge att jag hade tur, jag hamnade med riktigt skönt folk, som medlem av 13. Sjömanskompaniets 2. Pluton. Vår PC Elliot blev snabbt en favorit, likväl som våra andra befäl på GU-bat. De första veckorna hade fokus på grundläggande soldatkunskap, skyddsvaktsutbildning och räddningstjänstgöring.
En "vanlig" dag under min GSU kunde ha ett schema liknande det som följer:
06.00 Utpurrning, sängbäddning (sträckt binge) och frukost
07.00 Morgonuppställning på Kaserngården, morgonvisitation
07.10 Morgonrengöring, städvisitation och BRAK
07.50 Uppställning vid Vapenkassunen
08.00 Buss ut till Rosenholms övningsområde
08.30 -11.30 Skyddsvaktsteori med Lt. Dalhammar
11.30 - 12.30 Lunch (direkt ur snuskburken)
12.30 - 15.30 Skytteövningar under Kapten Elliots befäl
15.50 Vapeninlåsning
16.00 - 17.00 Middag
17.00 - 19.30 Kvällstjänstgöring
Fullt upp kan man säga...
I mitt logement bor några av mina plutonsfavoriter; tuffaste bruden Åhström, skönaste Åmåls-killen Nilsson och den snarkande lantgrabben Lundquist...
Det som krävde mest av mig den första tiden var skyttet och vapenhanteringen. Jag har aldrig sett ett vapen tidigare och känner mig i själva verket ganska obekväm med en Ak-5 i högsta hugg. Jag märkte snart att jag var en smula skotträdd och dessutom rätt dålig på skytte. De första skjutomgångarna träffade jag långt ifrån målen, tappade all tro på mig själv och började fundera över om jag kan hända var ett hopplöst fall. Första framgången kom då vi hade vårt praktiska skyddsvaktsprov och skulle skjuta på rörliga mål. Jag lyckades klara båda delmomenten och gick som på rosa moln resten av veckan. Nu är det bara PEK-skjutningarna kvar...
Om jag summerar den gångna månaden känns det väldigt bra, jag är på helt rätt plats just nu och det är nog trots allt det viktigaste.
13-2-15
Wemminger
2007-08-22
Semster i Frankrike
Vad behöver man mest av allt efter en sommars slit på Göta Kanal??
Semester såklart!
Efter en invit från Lisa om att "slagga på hennes soffa" i Nice, beslutade systrarna Wemminger att Franska Rivieran var målet för sommarens häftigaste resa...
Sagt och gjort; billigaste möjliga Ryan Air - biljett beställdes och ruskigt tidigt på morgonen måndagen den 13 augusti bar det av. Flyget tog oss till Marseille där vi så småningom hittade det hotell vi bokat. Ett riktigt mysigt ställe strax bakom hamnbassängen.
"La Plage" blev eftermiddagens mål där vi fick avnjuta sommarens första sol och bad - med tanke på den högklassiga svenska sommar som varit kändes det som ett mirakel att få bada i varmt(!) turkosblått vatten. Kvällen började sedan i vårt hotellrum med en flaska vin och pistaschnötter, där vi satt och blickade ut över de typiskt franska hustaken. Vi hade hört att Marseille är platsen i Frankrike som har bäst Bouillabaise, vilket vi naturligtvis fick prova på... Väldigt läcker var den vi fick in, med en halv hummer på toppen - det var vi inte beredda på! Efter lite syskontjafs om vem som skulle få dubbelsängen (jag vann mot att jag tog en extra natt på liggunderlaget senare under semestern, något jag bittert ångrar i efterhand) somnade vi sött.
Då vi vaknade till liv morgonen efter gick vi till ett mysigt torg i närheten och köpte en lyxfrukost med både juice, kaffe och croaissant (är man i Frankrike så är man). Så småningom tog vi oss till tågstationen där vi efter att ha köat någon timma lyckades få tag i tågbiljetter till Nice. Några timmar senare anlände vi svettiga till det lilla torg där vi stämt möte med Lisa. Efter ett litet kramkalas blev vi visade till lägenheten, som kom att bli vårt hem under tiden i Nice. Vi traskade ned till strandpromenaden och provade på Nice strand en stund. Strandpromenaden var säkert en mil lång, och stranden består av halvstora vita stenar, något som vi vande oss vid under veckan. Vi tog ett glas med Lisa och hennes arbetskompisar på Thors och hamnade sedan på en mysig indisk restaurang i Gamla Stan. Därefter blev den en café creme på torget vid Katedralen innan vi kröp i säng...
Vi bestämde oss för att göra en utflykt dagen efter då vädret inte var fullkomligt strålande. Med buss for vi till Monaco där vi mötte en overkligt perfekt stad. Vi njöt av perfektionens skönhet där vi strosade omkring, köpte en glass, beundrade casinot och bestämde oss sedan för att åka tillbaka och ta eftermiddagen på stranden.
Dagarna i Nice flöt ihop. Oftast började vi med några timmar på stranden för att sedan äta på någon mysig restaurang, kanske titta i någon affär eller bara avnjuta en kaffe på något litet kafé. Så småningom blev listan på saker vi borde uppleva i Frankrike allt kortare - crépes, pain au chocolat och baguette var sedan länge avbockat. En halvdag vigde vi åt shopping då vi passade på att besöka Promod, La Fayette, Etám och andra butiker som inte finns hemmavid... Kravlösheten och möjligheten att göra precis vad som föll oss in var det som vi njöt mest av tror jag. En eftermiddag promenerade vi upp på ett närliggande berg med Lisa, där vi fann ett vattenfall och en magnifik utsikt över Nice.
Sista dagen gjorde vi återigen en utflykt, denna gång först till den lilla byn Ville Franche, som ligger granne med Nice österut. Fantastiskt mysigt ställe där vi strosade runt och njöt av livet. Sedan tog vi tåget till Antibes där jag fick lov att bara strosa runt i hamnen och beundra alla båtar. Det är galet vilken lyx och flärd som finns samlad längs kajerna; en del båtar är ju verkligen helt absurda. Vi avnjöt en riktig lyxkaffe på ett mysigt kafé. Så småningom kom vi på att vi borde åka hem till Nice och det var mer tur än skicklighet att vi hann med sista tåget hem. Vi åt en riktig lyxmiddag på italienska restaurange La Voglia där vi avnjöt helt fantastisk pasta och därefter världens, utan tvekan största brylépudding. Efter halva var vi illamåendes, men vi tryckte trots allt i oss resten också. Vi avslutade kvällen med besök på både Waynes och Thors... En rolig detalj då vi gick hemåt genom stan på natten var att istället för korvgubbar stod där crépes-gubbar och sålde fyllemat.
Sista morgonen tog vi en fika med Lisa innan vi tog tåget tillbaka till Marseille och åkte ut till flygplatsen. Där hade vi bokat billigaste flygplatshotellet och vi märkte att man får vad man betalar för. Då vi öppnade dörren till vårt första rum möttes vi av en halvnaken äldre italienare i sängen. Så småningom tilldelades vi ett nytt rum och därefter blev det middag i hotellets restaurang där vi serverades dagens meny med iskallt rödvin, något vi inte trodde kunde ske i Frankrike.
Vi hade en fantastiskt härlig vecka tillsammans fylly med sol, bad, på tok för mycket god mat och riktig avslappning...
Semester såklart!
Efter en invit från Lisa om att "slagga på hennes soffa" i Nice, beslutade systrarna Wemminger att Franska Rivieran var målet för sommarens häftigaste resa...
Sagt och gjort; billigaste möjliga Ryan Air - biljett beställdes och ruskigt tidigt på morgonen måndagen den 13 augusti bar det av. Flyget tog oss till Marseille där vi så småningom hittade det hotell vi bokat. Ett riktigt mysigt ställe strax bakom hamnbassängen.
"La Plage" blev eftermiddagens mål där vi fick avnjuta sommarens första sol och bad - med tanke på den högklassiga svenska sommar som varit kändes det som ett mirakel att få bada i varmt(!) turkosblått vatten. Kvällen började sedan i vårt hotellrum med en flaska vin och pistaschnötter, där vi satt och blickade ut över de typiskt franska hustaken. Vi hade hört att Marseille är platsen i Frankrike som har bäst Bouillabaise, vilket vi naturligtvis fick prova på... Väldigt läcker var den vi fick in, med en halv hummer på toppen - det var vi inte beredda på! Efter lite syskontjafs om vem som skulle få dubbelsängen (jag vann mot att jag tog en extra natt på liggunderlaget senare under semestern, något jag bittert ångrar i efterhand) somnade vi sött.
Då vi vaknade till liv morgonen efter gick vi till ett mysigt torg i närheten och köpte en lyxfrukost med både juice, kaffe och croaissant (är man i Frankrike så är man). Så småningom tog vi oss till tågstationen där vi efter att ha köat någon timma lyckades få tag i tågbiljetter till Nice. Några timmar senare anlände vi svettiga till det lilla torg där vi stämt möte med Lisa. Efter ett litet kramkalas blev vi visade till lägenheten, som kom att bli vårt hem under tiden i Nice. Vi traskade ned till strandpromenaden och provade på Nice strand en stund. Strandpromenaden var säkert en mil lång, och stranden består av halvstora vita stenar, något som vi vande oss vid under veckan. Vi tog ett glas med Lisa och hennes arbetskompisar på Thors och hamnade sedan på en mysig indisk restaurang i Gamla Stan. Därefter blev den en café creme på torget vid Katedralen innan vi kröp i säng...
Vi bestämde oss för att göra en utflykt dagen efter då vädret inte var fullkomligt strålande. Med buss for vi till Monaco där vi mötte en overkligt perfekt stad. Vi njöt av perfektionens skönhet där vi strosade omkring, köpte en glass, beundrade casinot och bestämde oss sedan för att åka tillbaka och ta eftermiddagen på stranden.
Dagarna i Nice flöt ihop. Oftast började vi med några timmar på stranden för att sedan äta på någon mysig restaurang, kanske titta i någon affär eller bara avnjuta en kaffe på något litet kafé. Så småningom blev listan på saker vi borde uppleva i Frankrike allt kortare - crépes, pain au chocolat och baguette var sedan länge avbockat. En halvdag vigde vi åt shopping då vi passade på att besöka Promod, La Fayette, Etám och andra butiker som inte finns hemmavid... Kravlösheten och möjligheten att göra precis vad som föll oss in var det som vi njöt mest av tror jag. En eftermiddag promenerade vi upp på ett närliggande berg med Lisa, där vi fann ett vattenfall och en magnifik utsikt över Nice.
Sista dagen gjorde vi återigen en utflykt, denna gång först till den lilla byn Ville Franche, som ligger granne med Nice österut. Fantastiskt mysigt ställe där vi strosade runt och njöt av livet. Sedan tog vi tåget till Antibes där jag fick lov att bara strosa runt i hamnen och beundra alla båtar. Det är galet vilken lyx och flärd som finns samlad längs kajerna; en del båtar är ju verkligen helt absurda. Vi avnjöt en riktig lyxkaffe på ett mysigt kafé. Så småningom kom vi på att vi borde åka hem till Nice och det var mer tur än skicklighet att vi hann med sista tåget hem. Vi åt en riktig lyxmiddag på italienska restaurange La Voglia där vi avnjöt helt fantastisk pasta och därefter världens, utan tvekan största brylépudding. Efter halva var vi illamåendes, men vi tryckte trots allt i oss resten också. Vi avslutade kvällen med besök på både Waynes och Thors... En rolig detalj då vi gick hemåt genom stan på natten var att istället för korvgubbar stod där crépes-gubbar och sålde fyllemat.
Sista morgonen tog vi en fika med Lisa innan vi tog tåget tillbaka till Marseille och åkte ut till flygplatsen. Där hade vi bokat billigaste flygplatshotellet och vi märkte att man får vad man betalar för. Då vi öppnade dörren till vårt första rum möttes vi av en halvnaken äldre italienare i sängen. Så småningom tilldelades vi ett nytt rum och därefter blev det middag i hotellets restaurang där vi serverades dagens meny med iskallt rödvin, något vi inte trodde kunde ske i Frankrike.
Vi hade en fantastiskt härlig vecka tillsammans fylly med sol, bad, på tok för mycket god mat och riktig avslappning...
Subscribe to:
Posts (Atom)