En tågnörds bekännelse..

Det finns en magi i att stå på Göteborgs central tidigt en måndag morgon. Kramandes en lyxig capuccino i pappmugg medan stressade stadsbor myllrar fram likt ångvältar på väg mot personligt rekord på sträckan hemmet-jobbet. Huttrande väntar man på att tåget skall rulla in på perrongen... väl på plats efter det sedvanliga kriget om "bästa sittplatsen" och en stunds dividerande med Västtrafiks eminenta biljettsystem kan man slå sig till ro. Frukost är min mindfullness, min stund på dagen då jag tar hand om mig själv, tankar energi både fysiskt och psykiskt, uppdaterar mig på omvärlden och känner efter hur jag mår.

Förra veckan blev det fel på morgontåget, jag blev mer än 2 timmar sen till jobbet och stod huttrandes i Ytterby och svor över att jag inte köpt bil för längesedan... Men idag, då allt flyter på och jag kan följa min snitslade bana: tandborstning -buss - morgonkaffe - tåg - frukost - ev.tupplur - morgonpromenad - jobb, då känns livet tryggt, meningsfullt, ja rentav lyxigt trots att det är tidig måndagsmorgon.

Jag erkänner, jag är lite av en tågnörd... Jag gillar att se landskapet susa förbi, gillar plinget som hintar om nästa station och jag älskar egentiden. Möjligheten att i två hela timmar få skämma bort mig själv med finkaffe, läsning och sömn. Så jag åker nog tåg ett tag till!

En stukad fot...

Ni vet den där känslan som infinner sig efter en lyckad semester med lite för mycket av livets goda. Känslan av att vilja komma igång igen, komma i form igen. Spring i benen och längtan efter en stark kropp, efter muskler som värker och bultar av utmattning. Precis den känslan hade jag då jag småsprang mot gymmet i onsdags på lätta ben. Tills det knakade till och min vänster fot vek sig. Först trodde jag inte att det var så farligt, men insåg framåt kvällen att det var en allvarlig stukning.

Alla helgens planer av mer aktiv karaktär fick styras om. Löprunda blev promenad eller bulllbak, utekväll med dans blev restaurangbesök och klätterkurs blev hemmamys. Syster (läs:doktor) Malin har förbjudit mig att springa på ett tag framöver tills foten stabiliserat sig igen.  Så jag har fått underhålla mig själv med promenader, bakning och långa sessioner med vänner och familj.

I måndags vågade jag mig åter till gymmet för ett överkroppspass. Körde tung styrka två dagar i rad, vilket lett till att jag idag knappt kan röra mina armar. Vid sådana här tillfällen inser jag hur mycket jag behöver röra på mig för att må bra och vara i balans. För att trivas i mig själv. För att hålla hjärnspökena på plats...

Snart börjar upptaktsträningen inför Göteborgsvarvet. Längtar efter att få komma ut och springa igen. Inget ont som inte har något gott med sig.

En matig helg

Fyllde helgen med mat i brist på möjlighet till träning.  Hm, inte så klokt när man rannsakar sig själv, men ack så gott!

Började på fredagen med frukost ute följt av lyxig middag hos J:s syster med fisksoppa och hembakat morotsbröd. Lördagen ägnade vi åt ett besök på Passion för mat-mässan. Provsmakade mängder av god, ny och spännande mat. Dock blir det ju en salig blandning av fisk, choklad, oljor och glass - allt på en gång.  Provade bubbies, små glassbollar i rismjöl. Spännande, men inte någon superhöjdare! Vi kom hem med havtornsmarmelad, granatäppelsvinäger, ananasskruv, parmesanchips, salmalax, tryffelolja och salt- och pepparkvarnar i koppar.

Lördagskvällen fortsatte i svullandets tecken, med drinkar och ostbricka hos Olivia följt av tapas på mysiga Pinchos. Söndagen blev sovmorgon, följt av bullbak med Elin och avslutningsvis en riktigt rolig standup-kväll med Raw. Om ett gott skratt förlänger livet kommer vi leva länge!

Började veckan med semla två dagar i rad. Första och sista för i år... Gjorde för första gången i mitt liv egen mandelmassa, blev så gott!!!

Så har det gått ännu en månad...

Tycks svårt för mig att hålla någon kontinuitet i bloggandet, är ju ofta så fullt upp och vill gärna ha tid att vända in och ut på mig själv när jag väl lättar mitt hjärta.

Tillbaka i verkligheten och ett regnigt Sverige. Min solbränna som kändes klädsam i värmen känns malplacerad i ett vintrigt mörker.  Saknar magiska Mexiko, den 15 km långa vita stranden i Cancun, våra favorit-servitörer Mateo och Omar på hotellets lyxrestauranger, soluppgång, solnedgång, varm pool och svalkande hav...

Två veckor var galet lyxigt och kändes på samma gång som ett ögonblick och en evighet.  Vi kom in i ett härligt lugn där dagarna började med en lång strandpromenad, följdes av frukostbuffé beståendes av lagbagel, amerikanska pannkakor med nutella, färskpressad juice och jordgubbar. (Jonathan valde konstigt nog omelett över pannkakor??) Därefter vart det pool-/strandhäng fram till lunch med någon god bok vid vår sida. Lunch i form av sushi/dumplings eller ceviche följt av någn mexikansk kött eller fiskrätt och en kula kokosglass. Och så en eftermiddagslur på stranden...

Innan kvällsmörkret föll blev det oftast en löptur på stranden/gymmet/tennis för att locka fram aptiten inför middagen.. Efter lite dusch och ombyte var det middagsdags ofta ackompanjerad med ett glas vin och ibland en tequila-shot. Och så en kvällsdrink på balkongen... Vi sov länge, vaknade av oss själva vid soluppgången till ännu en dag i paradiset! 

Vi åkte på en kulturell utflykt till mayalämningarna Chichien Itza, badade i en canote (grotta) och körde golfbil på den charmiga ön Isla mujeres. Vi åkte också på en snorkeltur och jag dök bland mantor, vrak och hajar. Magnifikt!!

Fler bilder kommer...detta är bara från mobilen och kvalitén är därefter.

Hasta la vista Mexico!!

En resa för livet...

Det är sällan jag blir berörd på riktigt, på djupet, sådär så att ögonen tåras och det kniper längst in i hjärteroten. Därför blev jag tagen med storm då jag såg "En resa för livet". Ett typiskt kändisprogram, där artister som peakade för rätt länge sedan åker till slummen i Filippinerna. Där de möter barn och sedan ska skriva varsin låt som gör barnens röster hörda.

Kontrasterna mellan barnen är förödande stor. De barn som bor i SOS barnby, som räddats undan misär, fattigdom och övergrepp. Barn som ler på riktigt, får gå i skolan, äta sig mätta, leka och sjunga. Jämfört med barnen som bor på en soptipp, jobbar med att bränna kol och drömmer om ett bättre liv. Eller flickorna som från 12 års ålder säljer sig själva, till vilket pris som helst,  bara för att överleva. Barn med stora sorgsna ögon, barn som inte längre vågar drömma om en framtid.

Hela min världsbild rubbas. Programmet är finstämt, går på djupet och artisterna blir lika illa berörda som jag blir i min tv-soffa. Barnens blickar borrar sig igenom min fasad, deras berättelser och drömmar om ett bättre liv nästlar sig in likt en vass tagg i hjärtat. Och jag kan omöjligt sitta här i min  överdrivna lyx, med mina ilandsproblem och bara titta på. Ingen borde kunna det! Valet var enkelt, 200 kr är ingenting för mig, men ett liv för ett av alla barn som lider.  Jag har bestämt mig - har DU?
http://www.sos-barnbyar.se/