Ranelids meoldifestivaldebut...

Trodde aldrig att ett blogginlägg skulle ägnas åt vare sig Herr Ranelid eller Melodifestivalen, men ibland blir det bara oundvikligen så att det svämmar över av tankar och känslor som måste ut, och då får bloggen bli min övertrycksventil. I somliga fall tycker jag att det var bättre förr; som när det bara fanns en melodifestival, en kväll då det var glitter och glamour och tonartshöjningar. Nu är det inte mindre än 6 lördagskvällar, i rad. Urvalet blir kanhända inte bättre, om än mer mångfasseterat.

För två veckor sedan tvingades jag utstå Sean Banan och Torsten Flinck; på samma kväll. Kort sagt, 6 minuter som jag hade mått bättre utan. Denna lördag, var det dags igen - Melodifestivalens tredje tävling. Jag laddade, med en flaska rödtjut och osunt mycket tapas. Som förväntat var det någon gammal goding med ännu en låt som lät precis likadant som de senaste fem årens tidigare melodifestivalbidrag, någon stämningsfull powerballad och några "småsnygga" pojkar som flirtade med alla småtjejer och tanter i TV-sofforna. Och så, då man nästan hade andats ut, kom han! Mannen, Myten, Legenden, Björn Ranelid. Som en smörig, gubbig variant av Dolph Lundgren, stegade han mot scenen och slog sig för bröstet.

CHOCK!! Björn går upp på scen, som någon typ av übersolbränd gubb-hunk och kör "skånsk rapp i talform" (dessvärre inte á la Timbuktu) om kärleken där han bland annat drar in att om kvinnor förnekar mäns säd kommer det vara kört för mänskligheten om 60 år; vad är det för domedagsprofetia i familjeunderhållningsform?? För att "hotta upp det lite", för i ärlighetens namn är Ranelid, inte bara för gammal utan för självmedveten för att vara het, så har ha bjudit med en blond flicksnärta med bra röst och snygga bröst, klädd i syndigt rött som sjunger mirakel i olika tonarter under 3 minuters tid. Och han går vidare, direkt till finalen i Globen. Ännu en gång CHOCK! Fortfarande chock! Och det enda jag kan komma fram till är att det var bättre förr!

"Man kunde bestämma över sitt öde, bli kapten på sin känslomässiga skuta. Man kunde söka sitt eget paradis och finna sin egen lycka"

Söndagsvisdom ur Elizabeth Gilberts bok "I nöd och lust"

"Life at its best, is a flowing, changing process in which nothing is fixed"

Mera söndagsvisdom från psykologi-teoretikern Carl Rogers

Jag bryter ihop, och kommer igen...

Det har varit en tuff vecka, kanske en av de psykiskt mest krävande någonsin i mitt liv. Jag har lyckats med det jag trodde var omöjligt, misslyckats med det jag trodde var möjligt. Jag har upplevt tårar och enorm smärta (såväl fysisk som psykisk), egenorsakade såväl som påtvingade. Jag har lärt känna mig själv, utforskat mina styrkor och begränsningar och tvingats lära mig att acceptera dessa, att leva med dem. För vem jag är, i grund och botten, är redan förutbestämt. Hur jag väljer att forma mitt liv, är ju det som jag själv kan bestämma.

Det har varit tufft ända sedan skolan drog igång efter jul.. Jag väntar med spänd förväntan varje ny måndag på en "lugn vecka", men än så länge har jag väntat förgäves. Är det inte ofantligt mycket ny fakta att banka in i min redan överfulla hjärna, så är det nya livsbeslut, nya utmaningar eller olyckor som kommer som blixtar från klar himmel. I takt med allt detta blir jag tröttare och tröttare.

"...men fredag är ändå den dagen som känns bäst." Så känns det just nu. Har krupit upp i favoritfåtöljen, med en stor kaffe och ett glas vin och bara är. Njuter av att vara själv, njuter av att just för stunden strunta i alla krav, måsten, misslyckanden och självförebråelser. Mitt liv blir så lätt "min kamp", istället för att få vara "mitt liv"; rikt i sig självt. Jag för ett krig mot mig själv; kämpar för att bli, istället för att bara vara. Och jag bryter ihop, och kommer igen!

Drömmar och livsmål..

Var på en fantastiskt inspirerande föreläsning idag, då triathleten Pasi Salonen, bjöd på livsvisdom. Paula, som jag gick med, sa efteråt: "Han sa ju inget revolutionerande, som man inte visste sedan tidigare, men ändå är det så klockrent. Det är så enkelt, man måste bara få höra det ibland, bli lite påmind". Och visst är det så, vansinnigt enkelt. Man vet mycket väl hur man skall äta, träna, sova, ändå gör man det inte.

Pasi frågade oss om våra livsmål, vår stora dröm för våra liv - och jag fick black out. Efter min svenska klassiker har det blivit ett vakuum vad gäller stora drömmar och mål i livet - trodde jag. Det var först sådär trettio minuter senare (då han hade pratat vidare om livsdrömmar och vridit och vänt på begreppet en smula), som det ramlade över mig att jag just nu håller på med resan mot det som varit det viktigaste i mitt liv i många år, som har styrt över vad jag valt att göra med och av mitt liv sedan studenten - att bli kustbevakare. Precis som Paula sa, så behövde jag bara bli påmind om vad mitt livsmål är, vad jag lagt ned min själ och mitt hjärta i, och planerar att göra länge, länge framöver.

Sedan avslutade han med att visa filmen om den ultimata uppoffringen som en far en gång gjorde för sin son, och det var så stort att jag började gråta i föreläsningssalen (inte alls blödigt). Men är det något som är inspirerande, som får en att våga drömma om det omöjliga och tro på att ingenting är omöjligt, så är det väl just sådant.

Dream on boys and girls - I WILL!!

What really matters...

Prioriteringar; detta ondskefulla ord som letar sig in i all vardag, när dygnets timmar inte räcker till. Jag tycker så illa om det; kanske mest för att det alltid handlar om att välja bort någon eller något. Så länge jag kan minnas har jag varit ambivalent, ogillat att tvingas ta beslut, oavsett om det handlar om vilken kaffe jag skall dricka eller vad jag skall ägna resten av mitt liv åt. Det handlar inte om storleken, eller viktigheten av besluten, utan om beslutsfattandet i sig som ger mig ofrånkomlig ångest.

Enligt SAOL betyder ordet prioritet: företräde; att låta något gå först. Mitt liv, så som jag lever det nu, är smockfullt av roligt, jobbigt, spännande, intressant, nödvändigt om vartannat. Problemet är just att allt inte ryms och att jag inte bara ogillar prioriteringar, jag är värdelös på dem. Oftast försöker jag hinna allt, utan att välja bort något. Det leder oftast till att jag balanserar på gränsen til utbrändhet, med en blick som skriker ut min sömnbrist och en vilopuls långt över det normala. Men jag försöker.

Årets nyårslöfte var inte att jag skall sluta äta choklad eller gå ned det där bonuskilot, för jag kunde inte bry mig mindre om det, så länge jag blir lycklig av choklad och trivs med mig själv finns det ingen anledning att sträva efter självutplånande löften. Nej, istället handlar årets löfte till mig själv om att jag skall må bättre; lära mig att göra rätt prioriteringar, efter det som mitt hjärta längtar efter, som jag innerst inne behöver. Jag skall läsa en bok jag längtat efter att få öppna och uppslukas av varje månad, jag skall unna mig att laga god mat i lugn och ro ur mina fantastiska kokböcker och jag skall sova ut och sedan njuta av en långfrukost varje söndagmorgon. Inte för att jag inte överlever utan dessa små, men oändligt viktiga livsstilsförändringar, utan för att jag vill göra dessa förändringar. För MIG, för mitt eget välbefinnandes skull och för att lära mig en gång för alla vilka prioriteringar jag mår bra av, innerst inne...